Förlorad son

Ska försöka samanfatta mina tankar kring alla inlägg som gjorts kring min trådstart.
Tackar alla som engagerat sig på olika sätt🤗
Jag är en person som älskar människor. Jag har inget ont uppsåt. Det är inte min grej.
Jag blir fruktansvärt ledsen över revirpinkeri från människor med låg självkänsla och förutfattade meningar.
Ska jag som farmor vara fullständigt likgiltig? Tänka att min son, min svärdotter, mina barnbarn behöver inte mig? Jag är bara luft?? Men min svärdotters familj surrar runt där som flugor och vill inte veta av mig?

Min svärdotter mådde ?skit? rent ut sagt innan hon blev ihop med min son. Min son är en otroligt godhjärtad människa, som min svärdotter och hennes familj drar fördel av. De är helt överlyckliga för att min son blev ihop med henne. Barnen var inte planerade. Hon hade ?missat? att ta sitt piller?Ja, jag vet att som man ska man skydda sig för att inte göra någon med barn, men han litade på henne.

Om hon hade varit en bra människa, hade hon också ansträngt sig för att vi ska ha en bra relation. Jag brydde mig massor om mina svärföräldrar och såg till att vi hade kontakt.

Jag vet att allt står inte rätt till där (fått höra saker av andra också) men de får sköta sitt liv. Men jag känner mig fruktansvärt ledsen över allt. Jag är inte så ung och det är hemskt att inte kunna umgås med sin son och barnbarnen. Det är svärdotterns familj som äger barnen.

En sak är jag iaf glad över... Ja - jag vet att det låter konstigt (iaf för ni som inte har barn), det är att jag och min son var med när mitt första barnbarn tappade sista biten av navelsträngen, ett par veckor efter att hon fötts. När man kapar av navelsträngen efter förlossningen, blir det en stump kvar.

Varför kan inte farmödrar få glädjas över sina barnbarn? Vi har ju fött våra barn, vilka är upphov till nya liv. 

Och kom ihåg: du har inte rätt till varken din son eller hans barn. De är inte skyldiga dig någonting. Det är mer än tydligt att du tycker precis tvärtom och det tror jag skadar relationen till din son och dina barnbarn. 

Och det är inte ett dugg konstigt att ha sin mamma med när man föder barn. 

Mina föräldrar trodde att de var de bästa morföräldrarna NÅGONSIN!
Jag och min man höll inte med om det. Mina föräldrar kunde aldrig ha en vettig relation med oss. 
De tog alltid med sig massor av presenter, kläder och andra gåvor till barnen de enstaka gångerna som de kom på besök. Plast skit leksaker som stank äcklig plast (åkte i soporna direkt för det var ju inget som vi ville att barnen skulle leka med och stoppa i munnen). Alla gåvor visade ju hur bra morföräldrar de var. 

De lovade, från det att äldsta barnet var 2 år, att de skulle ta med barnen på cirkus. Äldsta är idag 16 och det har inte hänt än. När yngsta var 4 och äldsta 7 då tröttnade jag på att vänta att de skulle ta med sig barnen till cirkus och gjorde det själv. 

De kom och satte sig i soffan, fikade, reste sig och gick. Kvar var jag med allt att plocka undan och barn som undrade varför mormor och morfar redan hade gått, de hade ju inte lekt något med dem. 

Bokade man inte något med en bestämd tid då höll mina föräldrar aldrig den. Det var alltid något som var viktigare. En kompis som behövde hjälp med ett däckbyte, att mamma skulle färga sitt hår, att besöka kyrkogården. De ringde inte och berättade att de skulle bli sena utan dök upp när de kände för det. Vi skulle sitta hemma och vänta. 
Den gången jag hade lovat dottern en eftermiddags picknick vid sjön och mina föräldrar inte dök upp till lunch så som de hade lovat blev jag förbannad och sa ifrån. Jag möttes av totalt oförståelse. Det var väl inget problem att de kom FYRA timmar senare. 

Och alltid så tyckte de att de var de bästa morföräldrarna som fanns och uttryckte åsikter om att jag och mannen och barnen ALLTID umgicks med svärföräldrarna. Skillnaden var, och är, att svärföräldrarna vet hur man håller tiden. De vet hur man sätter sin kaffekopp i vasken eller i diskmaskinen. De umgås med oss ALLA. De behandlar inte mig som en dörrmatta!

Jag har aldrig lyckats nå fram riktigt till mina föräldrar. De ville inte lyssna på mig för de var ju perfekta!! De gjorde aldrig något fel!
Resultatet är att umgänget är begränsat till ytterst få tillfällen. Jag närmar mig 50 och tänker inte bli behandlad som ett barn!

Jag säger inte att alla relationer mellan barn och föräldrar är som min var till mina föräldrar. Jag menar att det finns två sidor till varje historia. 
Det kan vara dags att se till att du träffar din son. Att ni träffas ensamma. Och att du då är väldigt tydlig med att ni behöver reda ut vad som har hänt samt att du vill ha en bättre relation till dem.  

Det är många som kommer med tips här och jag tackar för engagemanget.

Jag har testat allt för att försöka få till en bra kontakt med sonen och svärdottern. Har kommit med förslag på dag om att träffas, frågat när det skulle passa dom, men inget svar. Ingen av dom svarar när jag ringer och de svarar inte på sms. Jag åkte till dom en gång utan att ha kunnat få kontakt innan och då blev min son jätttearg. Han var själv med barnen då. Det här var en eftermiddag. Han ville knappt släppa in mig.

Jag är absolut inte fördömande vad gäller om folk vill dricka vin etc. Däremot är min son otroligt fördömande mot mig. Hans tjejs familj kan göra vad som helst, men om jag hans mamma skulle göra samma saker, så är det helt förskräckligt.

En sak vet jag att de tog otroligt illa vid sig var när jag ifrågasatte deras användning av mobiler, ipads och TV för barnen. De använde mobiltelefon som tröst och barnvakt åt deras några månader gamla bebis och jag sa väl vid nåt tillfälle att det inte år så bra för barnen, att de är för små och att hjärnan kan ta skada. Morfar har adhd och då är det extraviktigt att inte stinulera små barns hjärnor med sånt. Barn under två år ska inte ha skärmtid alls. Det har ju debatterats och skrivits massor om detta. Jag tycker inte det är ett dugg konstigt om man ifrågasätter sånt. 

Jag kan inte göra nåt mer och om vi ska kunna ha kontakt är det nu bara helt upp till dom om vi ska kunna ha det. Jag får väl vänta tills mina barnbarn blir så stora att de själva kan bege sig till mig. Jag bor bara ett par mil bort. Men jag kommer aldrig tycka att är ok att föräldrarna förvägrar barnen kontakt med mig. Det är inte rätt mot barnen. Det är inte barnens val.

Det är många som kommer med tips här och jag tackar för engagemanget.

Jag har testat allt för att försöka få till en bra kontakt med sonen och svärdottern. Har kommit med förslag på dag om att träffas, frågat när det skulle passa dom, men inget svar. Ingen av dom svarar när jag ringer och de svarar inte på sms. Jag åkte till dom en gång utan att ha kunnat få kontakt innan och då blev min son jätttearg. Han var själv med barnen då. Det här var en eftermiddag. Han ville knappt släppa in mig.

Jag är absolut inte fördömande vad gäller om folk vill dricka vin etc. Däremot är min son otroligt fördömande mot mig. Hans tjejs familj kan göra vad som helst, men om jag hans mamma skulle göra samma saker, så är det helt förskräckligt.

En sak vet jag att de tog otroligt illa vid sig var när jag ifrågasatte deras användning av mobiler, ipads och TV för barnen. De använde mobiltelefon som tröst och barnvakt åt deras några månader gamla bebis och jag sa väl vid nåt tillfälle att det inte år så bra för barnen, att de är för små och att hjärnan kan ta skada. Morfar har adhd och då är det extraviktigt att inte stinulera små barns hjärnor med sånt. Barn under två år ska inte ha skärmtid alls. Det har ju debatterats och skrivits massor om detta. Jag tycker inte det är ett dugg konstigt om man ifrågasätter sånt. 

Jag kan inte göra nåt mer och om vi ska kunna ha kontakt är det nu bara helt upp till dom om vi ska kunna ha det. Jag får väl vänta tills mina barnbarn blir så stora att de själva kan bege sig till mig. Jag bor bara ett par mil bort. Men jag kommer aldrig tycka att är ok att föräldrarna förvägrar barnen kontakt med mig. Det är inte rätt mot barnen. Det är inte barnens val.