Förlorad son

Håller med

Jag hade hellre haft min egen mamma på
förlössningen av naturliga skäl .Nu är jag skild och barnen får träffa farmorn hur mycket dom vill då.

Till #12
Hur menar du av naturliga skäl? Förstår inte?
Det naturligaste är väl att barnets båda föräldrar är med vid förlossningen? En riktig man är med vid sitt barns födelse och tar hand om mamman. Jag och mina barns pappa hade aldrig kommit på tanken att ha med nån av våra mammor vid förlossningen. 

Fast du är inte din svärdotter?

Vad gör det dig att hon ville ha sin mamma med sig?

Förstår du inte att det är den här attityden du har, de ska ha samma åsikter som dig, göra som du gjorde, tänka som du, som gör att din son och svärdotter tar avstånd från dig?

Om vi ska se till naturen så är det endast en kort tid i historien där pappor har varit med vid födandet. Och din son var väl också med så vad är problemet? Att DU inte fick vara med va? För hade du fått vara med hade du inte gnällt över att hennes mamma fick vara med. Men det är väl inte konstigt att svärdottern valde sin mamma framför svärmor?

Om män är dåliga på relationer med sin familj så är det ju pga deras uppfostran?
Jag har ingen man i min närhet som är dåliga på kontakten med sin familj.

Men TS. Har du bjudit hem dem? Skickat sms och sagt hej vore så kul att ses, vill ni komma på middag på torsdag? 

eller ringt och sagt hej jag vill så gärna träffa barnbarnen, vilken dag passar det att jag kommer förbi? 

gör det enkelt men trevligt. Och inte så martyrigt. 

Jag har bjudit hem dom massor förut på middagar, jular, restauranger på deras och mina födelsedagar, så det är inte det som är problemet. De senaste gångerna vi setts har inte svärdottern varit med, fast jag frågat om hon vill komma. 

Jag har frågat om jag kan komma förbi, träffa barnen och passa dom om de behöver hjälp, men det passar aldrig.

Och att det skulle bero på mig att min son är dålig på att vårda relationer är helt fel. När han bodde hemma fick han ha massor med kompisar hemma och jag bjöd dom på middag ofta. Snarare är det nog så att han tagit efter sin pappa. Min sons bror tycker också att han är otroligt dålig på att höra av sig, men de är vänner ändå. 

Det var väl en sak att min svärdotters mamma var med på förlossningen, men sen när jag märkte att den släkten tog över allting blev jag himla ledsen. Min sons pappa har tyckt likadant. 

Jag ger upp. Orkar inte kämpa mer, men detta gör mig fruktansvärt ledsen. 

Så det bästa i er relation var att han fick ha kompisar hemma och du bjöd dem på middag? Är det så du tror att man lär sig vårda relationer?

En bra relation får man ju av att prata med varandra. Intressera sig för sina barns liv. Fråga hur de mår. Märka hur de mår. Lära dem rätt och fel under uppväxten. Ha kul tillsammans. Acceptera olikheter. Finnas där. Respektera varandra. Stötta sina barn i olika val. Acceptera om de kanske inte väljer det man själv tror är bäst. osv.

Det blir ju lätt så att mormor kommer först, eftersom en gravid kvinna och nybliven mamma i första hand söker stöd och råd hos sin egen mamma (såklart). Och sedan hänger det med upp i barnbarnens åldrar... Det brukar också vara så, att det är en mamma som styr vilka hennes barn ska umgås med, tills de blir stora nog att själva välja.

Undantaget är om det unga paret behöver barnvakt, och mormor (och eventuella mostrar o.s.v.) inte räcker till. Då är det så bra att ha farmor som reserv... Men tydligen har det inte varit så för denna unga familj, utan släkten på mammans sida räcker till för deras behov. 

Men visst borde du väl kunna prata med din son om att du vill träffa dina barnbarn? Det är ju ingen konstig önskan. Eller finns det något annat problem i er relation? Man brukar ju inte glömma bort sin mamma bara för att man skaffar sig en egen familj, om det inte fanns rejäla orsaker till det. Det kan inte vara så att det är något som du inte berättar här, som gör att de är rädda att du ska vara farlig för barnen? Alkoholmissbruk, en benägenhet att bli hysterisk..? Har du slagit din son när han var barn?

Fast lägg av med martyrskapet. Ring din son, fråga, "hej har du tid att prata"?. Blir det då ett samtal (om inte fråga när det passar att du ringer) så säger du bara att du väldigt gärna vill träffa barnbarnen (utan ältande och anklagande) och fråga när det passar. Fråga om du kan gå med och hämta på förskolan tex (dvs en eftermiddag så där krockar sällan med något annat.