Förlorad son

Jag förstår dig. Jag är också farmor. Man får helt enkelt inte vara med. Det är otroligt sorgligt. Jag vet inte heller varför eller hur det ska lösas. Det är en sorg i livet som man tydligen får leva med. Man är inte välkommen.

Till #1
Ja - det verkar som att man får leva med denna sorg resten av livet, vilket jag verkligen inte räknat med och ingen kan hjälpa en. Min äldste son, vilken jag har bra kontakt med annars, vägrar befatta sig med detta problem. Han har inga barn än och har nog kanske inte så lätt att förstå detta. Om jag vetat att det skulle bli såhär hade jag aldrig velat ha barnbarn. För mig är det bara en stor sorg och det borde vara tvärtom. Vet att det är väl ingen självklar rättighet att umgås med batnbarnen, men när t ex deras farfar och hans tjej (vilka splittrade vår familj genom otrohet) umgås med barnbarnen känns det ännu mycket märkligare. Jag förstår ingenting. Och mina barns pappas kvinna har inga egna barn för hon har inte kunnat få några. 

Jag har inte fött barn för att en annan kvinna ska kunna vara med dom och mina barnbarn, speciellt med tanke på vad som hänt tidigare. 

Tror det är jättesvårt för människor att förstå hur detta känns om de inte varit med om liknande. Tror det är speciellt svårt för män att förstå. Vi kvinnor får gå igenom så mycket med tanke på graviditet, komplikationer och förlossning, ibland förenat med livsfara som det varit i mitt fall. 

Jag tänker så här att jag är son som har barn. Mina föräldrar, och till och med mina farföräldrar, har god kontakt med oss, även när vi själva inte orkar hålla i den. De tar den plats de behöver och vi tillåter. Kanske behöver du steppa upp några steg om du vill ha bättre kontakt? Och sluta se dig som offer för något annat än dina egna val.

Ring sonen och fråga om du kan komma på torsdag och steka pannkakor och hänga tvätt.

Tycker inte ni ska skylla på svärdöttrarna om detta, det är ju era söner som har ansvaret för kontakten med er. O h sönerna är det ju ni själva som har uppfostrat. Har ni dålug kontakt så titta bakåt i tiden så finns det ksnske svar?

Ni har uppfostrat era söner till svaga individer.

Jag har gjort allt som har stått i min makt för att ?steppa upp?. Har erbjudit min hjälp massor med gånger, som att vara med barnen, vara hundvakt etc men får inget gehör. Min son svarar inte ens i telefon eller på sms,utan är bara sur. Säger att alla rycker och drar i honom, men vi pratar inte och ses inte, så det är inte jag som drar i honom. Allt har bara blivit konstigare och konstigare med honom ju längre tiden gått. Och om min svärdotter ville, borde jag ju kunna träffa barnbarnen, men hon säger bara att det är inte hennes business. Nej - för hon är så nöjd med att ha så många i sin släkt som ställer upp och hjälper till. Hon har inte visat nån som helst vilja till att vi ska ha en bra relation. Hon/dom bor ganska nära både min svärdotters mamma och pappa, vilka är separerade, men har nya partners sen länge. Men jag bor inte många mil ifrån och har bil.

Nej - om min svärdotter visade att hon är intresserad av att ha en bra relation med mig, tror jag inte att min son skulle bete sig som han gör. Jag var mån om att ha en bra relation med mina svärföräldrar, även om jag ibland tyckte att de var på för mycket. Jag tyckte det var viktigt för mina barn att ha bra kontakt med dom. Min svärdotter brukade träffa sin farmor ofta, men det tycks hon helt ha glömt bort. Hennes farmor dog relativt ung. 

Sedan tycker jag att bara det faktum att barnens mormor var vid förlossningen, visar hur otroligt mammabunden svärdottern är. Tror inte det var min sons ide att ha sin svärmor med vid förlossningen. Jag har pratat med många kvinnor och ingen av dessa har velat ha sin mamma med vid förlossningen. Det är ju en sak mellan mamman och pappan. 

Undrar hur många män här hade velat ha sin svärmor med vid förlossningen? Vore intressant att få lite synpunkter från pappor..

Jag hade iof sambon med på förlossningen men kan tänka mig att vissa kvinnor vill ha sin mor där, om man har en bra relation. Speciellt om sambon inte kan närvara.

Nu skyller du på svärdottern igen. Din relation med din son är knappast hennes ansvar.

Att du ktitiserar hennes val och lägger ansvaret på henne är säkert en del av orsakerna till att de inte vill ha så mycket kontakt.

Och att din son inte vill svara dig och är sur hela tiden är väl inte hennes fel? Det ligger ju enbart på din son.

Hur såg er relation ut när han växte upp?

Jag beklagar djupt, det måste vara fruktansvärt att ha barnbarn som man inte får träffa. Jag har döttrar så jag kommer att bli mormor själv och räknar förstås med att jag är "garanterad" att få vara delaktig men man vet ju aldrig. Längtar redan så mycket efter barnbarn och det är inte ens på planeringsstadiet ännu, kan föreställa mig hur ensamt och deprimerande det måste vara att ha barnbarn men inte få vara med i deras liv.

Det borde vara din son som ser till att du får träffa ditt barnbarn men tyvärr är killar ofta tofflar när det kommer till barnen och att ha en annan åsikt än mamman.
Är det något som hänt emellan dig och svärdottern/sonen, kan det finnas en anledning (rimlig eller ej) till att du inte inkluderas?
Kan du försöka närma dig mamman istället, för att komma närmare barnbarnen den vägen?

Allt var bra till mars i år, dvs vi träffades sonen och jag. men sen efter det blev det helt knäpptyst från honom och även henne. Det hände absolut inget konstigt när vi sågs.

Min son har uttryckt stress, men varför skulle det per automatik innebära att jag ska vara utanför? Nej - sanningen är den att min svärdotter planerar det mesta med sin familj och de närmaste. Hennes bror har också två barnbarn så i den familjen finns det fyra barnbarn att bry sig om. Jag har bara två, men kan inte ens träffa dom.

Men min erfarenhet av män är att de ofta är otroligt dåliga på att odla relationer med sina föräldrar och låter sin tjej sköta allt. Jag tycker det är otroligt slappt. Jag brydde mig mer om mina svärföräldrar än vad deras egen son (alltså mina barns pappa) gjorde. Så den här situationen är mycket märklig. Längtar definitivt inte efter fler barnbarn om ens son beter sig som att barnen ?ägs? av hans tjej och hennes familj.