Förlorad son

Och det är inte ett dugg konstigt att ha sin mamma med när man föder barn. 

Det tycker jag nog att det är, om man lever ihop med barnafadern och han önskar vara närvarande. Önskar han inte det, så kan man förstås välja en annan stödperson. 

Jag tänker att det säger en del om relationen mellan de blivande föräldrarna att mamman känner ett behov av att ha med sin egen mamma på förlossningen. Sonen är kanske inte en så bra partner.

Jag utgick från att båda var med. 

ts det där låter förfärligt faktiskt. Jag har sett det samma på nära håll, en man hamnar i klorna fullständigt på en flickvän och hennes nätverk. Hon psykisk ohälsa vilket han inte fångade utan anpassade sig och anpassade sig tills han utplånat sig själv nära nog. Han blev förbytt i sin personlighet och som de kontrollerade honom. Sedan spottades han ut X antal år senare som tur är inga gemensamma barn. Han kom undan med blotta förskräckelsen.
i min värld är det inte sunt Att ha sin mamma med vid förlossningen. Låter helt knas. möjligtvis om man ska få barn utan närvarande engagerad pappa.
Det kan omöjligtsvis vara din sons önskan. Känns inte särskilt sunt. Ett par som väntar ett gemensamt barn sköter förlossningen själva . Jag har aldrig i min närhet eller yttre periferi hört talas om detta. Nä nåt är ju osunt här. Frågan är vad.om man känner att sonen är i klorna på något osunt är det oerhört svårt som mamma att sluta bry sig. Det är som att ha sitt barn i ett missbruk. Eller att de hamnat i en sekt. Knutby tex där föräldrar successivt tappade kontakten med sina vuxna barn som blev hjärntvättade. Sånt här kan även pågå i annan tappning på arbetsplatser och i familjer.

att inte bry sig som förälder går nästan inte samtidigt är man maktlös och utesluten. Men du kanske måste för din egen skull släppa och hoppas han själv vaknar ? Att erbjuda ditt stöd om tillfälle ges helt osjälviskt och låta deras liv ha sin gång. En sorg såklart att inte kunna hjälpa sitt barn. Men erbjudande om att finnas där kan man alltid ge. Det kanske bär frukt en vacker dag ? 

Ska försöka samanfatta mina tankar kring alla inlägg som gjorts kring min trådstart.
Tackar alla som engagerat sig på olika sätt🤗
Jag är en person som älskar människor. Jag har inget ont uppsåt. Det är inte min grej.
Jag blir fruktansvärt ledsen över revirpinkeri från människor med låg självkänsla och förutfattade meningar.
Ska jag som farmor vara fullständigt likgiltig? Tänka att min son, min svärdotter, mina barnbarn behöver inte mig? Jag är bara luft?? Men min svärdotters familj surrar runt där som flugor och vill inte veta av mig?

Min svärdotter mådde ?skit? rent ut sagt innan hon blev ihop med min son. Min son är en otroligt godhjärtad människa, som min svärdotter och hennes familj drar fördel av. De är helt överlyckliga för att min son blev ihop med henne. Barnen var inte planerade. Hon hade ?missat? att ta sitt piller?Ja, jag vet att som man ska man skydda sig för att inte göra någon med barn, men han litade på henne.

Om hon hade varit en bra människa, hade hon också ansträngt sig för att vi ska ha en bra relation. Jag brydde mig massor om mina svärföräldrar och såg till att vi hade kontakt.

Jag vet att allt står inte rätt till där (fått höra saker av andra också) men de får sköta sitt liv. Men jag känner mig fruktansvärt ledsen över allt. Jag är inte så ung och det är hemskt att inte kunna umgås med sin son och barnbarnen. Det är svärdotterns familj som äger barnen.

En sak är jag iaf glad över... Ja - jag vet att det låter konstigt (iaf för ni som inte har barn), det är att jag och min son var med när mitt första barnbarn tappade sista biten av navelsträngen, ett par veckor efter att hon fötts. När man kapar av navelsträngen efter förlossningen, blir det en stump kvar.

Varför kan inte farmödrar få glädjas över sina barnbarn? Vi har ju fött våra barn, vilka är upphov till nya liv. 

 

Jag är definitivt inte en fördömande person. Folk kan göra vad de vill ?, så länge de är schyssta och inte gör varandra illa.
Vad jag aldrig kommer att förstå är att svärdotterns familj, t ex gammelmormor dansar med barnbarnen glad i hatten efter några glas, och min svärdotter och sonen tycker det är kul? Jag har aldrig gjort det och om jag gjorde det, skulle svärdottern och min son tycka att det vore helt förskräckligt.
Varför är det så? Kan någon förklara)

Tyckte du om din svärdotter från början, för det verkar ju inte så när du beskriver henne.

Om det är din svärdotter som håller i familjens schema osv så kan det vara så att du behöver höra av dig och fråga mycket tidigare om datum att ses än ?Kan jag komma på torsdag??. Varför det inte går att ses är antagligen för att det redan finns planer närmsta tiden. 

Du har pratat med din son redan så han vet men verkar inte göra så mycket. Försök istället att inte vara den gnälliga och ledsna mamman utan bara fråga glatt om saker. Han kommer fatta men det kommer vara lättare att få till umgänge om det inte känns så jobbigt. Han flyr ju från problemet så att säga?

Sen tycker jag att du ska fråga svärdottern om att ses, eller skriva i en chatt med båda två. Exempelvis om hon är mammaledig nu så kan du även höra av dig och fråga om hon vill ha hjälp att hämta större barnet på förskolan osv. 

Farmödrar får generellt det, men något har gått snett i ert fall. 

Vad tänker du om det jag skrev, att du blandar ihop flera negativa upplevelser i livet med varandra? I samma andetag som du ondgör dig över din svärdotter drar du upp din ekonomi för 15 år sedan och knäppa saker ditt ex gjorde. Varför gör du det? Varför förknippar du de här, helt separerade händelserna, med din svärdotter? 

Jag tycker att det låter som att saker i ditt liv har lagts på hög inom dig och till sist orkar man så klart inte. Då gäller det att lägga skulden där den hör hemma. Din son kan inte hjälpa att du hade dålig ekonomi när han var liten och han har ingen skyldighet att kompensera dig för de val du gjorde då. Och att din svärdotter är knepig har ju inget med ditt ex att göra. Ändå drar du upp vad ditt ex gjorde i trådarna om svärdottern. Varför blir det så?