Förlorad son

Jaa, det är ju sonen som allt hänger på. Antingen har ni ett förflutet som gör att han beter sig så här, eller så har han trasslat till det för sig ordentligt i sin "nya" familj. Det kommer inte funka i längden att vara så styrd av en annan människa!

Sen är jag också lite förundrad över hur mor/farföräldrar anser sig ha rätt till sina barnbarn. Man har inte ett dugg med dem att göra om inte föräldrarna vill ha det så! Det låter så enormt bittert med "Jag är faktiskt mor/farmor!!". Jaha, och?? Och det är klart att det låter bittert, för det är det garanterat! Bittert, sorgligt, förnedrande. Men det är ju liksom inget argument som håller i jakten på medömkan.

TS, du kommer inte kalla mitt inlägg ?insiktsfullt? och du kommer t o m tycka att jag är elak men någon måste berätta för dig... Du är helt fel ute med din syn på saker o ting; faktisk är det enda jag tänker efter att ha läst alla dina inlägg att du lider av (förmodligen covert) narcissism.

Du är ett extremt offer och blandar ihop samtliga oförrätter som någonsin gjorts mot dig samtidigt som du har en genomgående grandios tendens: Det var DU som födde barnen och offrade ALLT för dem helt utan hjälp (fast bara varannan vecka visade det sig sen). Du skjutsade, du bjöd på middag, dina barn blev framgångsrika (uppenbarligen är yttre faktorer viktiga för dig?) och därför är det minsta du kan kräva att få tillbaka i detta nollsummespel att du ska vara viktig nu också. 

 Men istället tar de avstånd, de mäktar inte med dig, och vad värre är; de bjuder in ditt ex (som varit otrogen medan din mamma var döende) och vad värre är; hans nya får nu vara låtsasfarmor! Hör o häpna, att de KAN TILLÅTA SIG DETTA, vilken total förnedring. De måste vara avundsjuka! Nej.

Jag förstår att allt detta som händer går illa ihop med din sköra självkänsla. Att du HAR RÄTT att nu få tillbaka av allt du gett, och vill de inte ge dig det så kan det vara så, ?INGA FLER BARNBARN TILL MIG TACK!?. Men sanningen är att det med all sannolikhet inte är fel på alla de människor du omtalar. De vill dig inte illa, de orkar helt enkelt inte med ditt beteende eller så sprider du på annat sätt dålig energi. Jag är ledsen TS men detta är enda logiska förklaringen till din situation.

Gör dig själv en tjänst och jobba med dig själv, hela ditt trauma som förmodligen går way back. Och gör sen något för andra utan att förvänta dig något alls i retur. Du blir bara viktig och älskad om du kan sätta andras behov över dina egna och det är tyvärr inte vad jag läser här?

Även om du tycker att de gör fel och att det är en stor sorg för dig så måste du förstå att bara för att du anser och tycker att saker ska vara på ett vist sätt så betyder inte det att det kommer bli så. Bara för att du tyckte om dina svärföräldrar och tog hand om den relationen på ett speciellt sätt så kan du inte förvänta dig att bli behandlat likadant tillbaka. 

Det är inte din son eller hans sambos uppgift att göra dig lycklig, det måste du ordna själv. Att barnbarnen inte träffar dig skadar inte barnen och de vet inte att de missar något då det säkert får väldigt mycket kärlek av den familj de träffar. Så den sorg du känner är enbart din och inte deras. 

Vill du må bättre i denna situation så behöver du släppa på alla dessa krav du har om hur saker ska och borde vara. Sluta höra av dig och sluta gnäll om att de inte hör av sig!

Varje kvinna måste själv få välja vem man vill ha med sig på förlossningen och att ha åsikter om hur andra människor lever sina liv säger mer om dig än om dem. Fokusera på det du kan ändra på i ditt eget sätt att tänka och vara och sluta försök kontrollera hur andra ska var. För du kommer bara stöta på motstånd även om du tror att det från din sida kommer från en kärleksfull plats. 

Den kärlek du vill lägga på barnbarnen får du helt enkelt börja lägga på dig själv. 

Jag tycker det är helt otroligt märkligt att vissa här inte förstår vilken smärta och sorg det är att inte kunna träffa sin son och sina barnbarn? Ni som är med om detta, berätta gärna hur det känns. Är ni glada och bara rycker på axlarna åt det som ingenting? 

Det är vi kvinnor som föder barnen. Jag har varit på väg att mista mitt liv ett par gånger innan mina barn kom till världen. Vad fick pappan offra? Ingenting! Min/vår belöning var dels att han med sin otrohet splittrade familjen i en riktig livskrissituation. Slängde mig ur huset och brydde sig inte ett dugg om var hans barn och jag skulle bo. Han hjälpte inte till med nånting, dvs hjälpa till med att leta efter boende åt sina barn eller annat i samband med det. Det viktigaste för honom var att flytta ihop med sin nya direkt jag flyttat ut. Inte ok mot barnen. De hann ju aldrig vänja sig vid henne. 

Vad som är det märkliga i det här är att min son och min svärdotter verkar tycka att hans pappa och hans tjej är så bra människor, att det är dom som är värda att få träffa barnbarnen. Men min sons pappa har också själv sagt att svärdotterns familj är på alldeles för mycket. Jag som absolut inte gjort nåt fel i det här får inte träffa barnbarnen. Det är de fula och falska människorna som belönas. Men jag tror på karma. Det gör jag. Ingen är perfekt. Vi gör alla våra fel, men det finns absolut ingen rättvisa i det här. Som jag skrev förut brydde jag mig massor om mina barns farföräldrar, medan barnens pappa inte ringde min mamma förrän hon låg på sin dödsbädd. Min mamma var en otroligt fin och kärleksfull människa. Hon dog nästan i min famn med alla sina barn omkring sig och vi sjöng för henne när hon dog. Är jag en hemsk människa? Har jag en grandios självbild? På vilket sätt? 

Men tyvärr måste jag konstatera att min son har ärvt eller tagit efter sin pappas kyliga och oempatiska sätt. När mina barns farfar dog, ville inte min då tonårige son ta farväl av sin farfar, vilket min två år äldre son gjorde. Så mina söner är olika på så sätt. 

Och att om jag tog hand om barnen varannan vecka helt själv i flera års tid, skulle det enligt vissa inte vara nånting? Det är inte lätt att jobba heltid, lämna barnen tidigt på morgon och hämta efter jobbet med alla kvällsbestyr. Barnens pappa hade ju sin tjej och sina föräldrar som hjälpte till massor, så han hade det hur lätt som helst. Jag avskydde för övrigt att behöva vara ifrån mina barn. Jag födde inte mina barn för att behöva vara ifrån dom.

Det märks ganska tydligt i inläggen här att vissa har inte så mycket livserfarenhet och vet inte riktigt vad de skriver om. Det märks när någon med erfarenhet skriver om saker. 

Du ÄR väldigt dömande, både vad gäller alkohol och skärmanvändning, bara för att ta några exempel. Det har du såklart inte med att göra, lika lite som du har att göra med vem som är med på förlossningen eller huruvida barnen var planerade eller inte. Det är totalt irrelevant.

Av någon anledning har de valt att ta avstånd, det är ju inte nåt de bara glömt bort. Varför och om det går att reparera kan vi ju såklart inte veta något om. 

Men jag håller med (pomme) om att du nog gör klokt i att reda upp i dina egna tankar kring detta. Särskilt innan du försöker reda ut saker med din son. 

Det är klart det är en sorg! Och att du tog hand om barnen spelade roll då, men det är inget du kan kräva gentjänster för nu i efterhand. 

Hjälper det din sorg att tala illa om din son, dock? 

Jag är absolut inte dömande vad gäller alkohol. Jag tycker det är jättegott med vin. Men min son tycker att det är bara hans tjejs familj som kan dricka vin, inte hans mamma. Han tycker att jag måste vara perfekt. Det är så lustigt?

Apropå skärmtid. Att lägga en iphone framför näsan på en sexmånaders baby är inte hälsosamt. Ej heller att sätta dom framför en stor flimrande TV-skärm som är på hela dagarna. Det här är verkligen inget jag tjatat om utan nämnt det endast en gång och ska de då tjura för en sån sak i all evighet? Det är ju bara superfånigt! Man kan ju undra vad äkningen av alla diagnoser hos barn beror på?? Det är ju bara fakta och inte taget ur luften. 

https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2023/11/barnlakarforeningen-ger-ut-konkreta-rad-om-skarmtid-for-barn/

Jag kommer ihåg att jag blev ledsen när mina barns farmor anmärkte på hur ofta jag ammade. Barnmorskan hade sagt att jag kan amma hur mycket jag vill när bebisen är hungrig, men min svärmor hade lite svårt att förstå detta eftersom hon hade fött barn för länge sen och tillhörde den gamla generationen där allting var så strikt reglerat. Jag var så glad att amningen fungerade så bra med båda barnen och tyckte att det var jobbigt att svärmor la sig i. Men det gjorde oss inte till ovänner för det. Hon förstod sen att det var andra tider och fattade att jag tog hand om barnen alldeles utmärkt. Och jag var så himla glad att jag kunde amma barnen upp till eth års ålder. Inte helt hela tiden, men ändå delvis. Bröstmjölk är jättenyttigt för barnen. Vet dock att alla inte kan amma och det måste man ha respekt för. 

Alltså, hur ditt ex behandlade dig eller hur du var med dina svärföräldrar har ingenting med din och din sons relation idag att göra. Av någon anledning vill han ju inte ha kontakt med dig, och det är ju trist, men det spelar liksom ingen roll hur taskig ditt ex var. Det är fortfarande upp till din son och hans partner vem deras barn träffar och om de vill ha en relation med dig. Det handlar liksom inte om rättvisa här. Man kan inte tvinga någon att umgås på grund att det är rättvist så. 

Det blir ju lite sådär att du pratar om att ?de fula och falska människorna belönas?, då det inte är relevant. Att din son inte vill ha kontakt säger ju egentligen inget om hur du är som person, om du är bra eller hemsk, då vi inte vet VARFÖR han inte vill ha kontakt.

Det finns ingen forskning som tyder på att barn får diagnoser av skärmtittande. 

Du återkommer gång på gång hur fel det är att de dricker vin framför barnen. Det är ett typexempel på
dömande. 

Du fortsätter att blanda in ovidkommande saker. Hur din svärdotters familj beter sig har inget med ditt ex förehavanden för många, många år sedan att göra. Du blandar ihop alla mäniskor som vänt sig mot dig som om de ingår i en konspiration sedan långt innan de ens träffat varandra. 

Du har konflikter med så många människor. Finns det någon gemensam nämnare för de här konflikterna (förutom du själv)? Vad angav ditt ex tex för skäl när han kastade ut dig?