Förlorad son

Jag har massor med livserfarenhet och förstår att det såklart är en sorg när nära familjen tar avstånd. Men det finns alltid en orsak och utifrån din tendens att förminska andras liv och insatser (tänker främst på ditt ex som ju haft det så otroligt lätt eftersom han hade en partner, fast det kanske tvärtom gjorde vissa saker svårare med barnen har du tänkt på det?) drar jag slutsatsen att det inte är alla de andra som är fula och falska utan något i ditt beteende som gör att de tar avstånd. Men visst, jag kan ha helt fel, jag utgår bara från hur du beskriver andra människor.

Med detta sagt önskar jag dig det bästa och jag hoppas innerligen att du kan se inåt och hitta en lösning så du kan få meningsfulla relationer med dina barn och barnbarn. 

Du tror på karma säger du ts, då är det kanske karma du drabbats av, dvs ditt beteende har gett konsekvenser?

Jag frågar igen: tyckte du om din svärdotter första gången du träffade henne?

Ni som kommenterar mitt inlägg, läs åtminstone vad jag skrivit innan ni skriver. JAG dömer inte människor som dricker vin. Min son dömer mig om JAG dricker vin. Därför vill jag inte dricka vin med sonen och svärdottern. Jag har aldrig röjt och festat som mina söner eller deras kompisar, men det är inget jag fördömer. Däremot är jag dödstrött på fördömanden från andra om jag skulle bli lite glad i hatten nån gång. 

När jag skrev att jag blev ?slängd? ut ut huset var det bildligt talat. Det var omöjligt att bo kvar eftersom exet ville att hans nya skulle flytta in. Det var han som tyckte så himla synd om SIG, när jag miste mina föräldrar inom loppet av tre år. HAN var tvungen att trösta sig med en ny kvinna och ha sex. Det var ju helt förskräckligt att jag inte hade så värst mycket sexlust med småbarn, nattvak och sorg efter mina föräldrar. Att jag sen tycker det är helt obegripligt att han och hans tjej, som inte kunnat få egna barn ska umgås med barnbarnen men inte jag, borde vem som helst förstå att det känns inte lätt. 

Ni som kommenterar och uttalar er fördömande och nedlåtande mot mig kan knappast ha varit ned om liknande. Om ni har - berätta gärna hur det fungerat och om ni är så förstående mot partners som svikit er så. Det krävs otroligt mycket för att man ska kunna vara så förstående, förlåtande och tycka att de förtjänar att umgås med barnbarn, vilka inte funnits utan mig. 

Men det är ingen ide att förklara för människor som inte förstår. 

Förklara varför du tycker att din exmans beteende då har med dagens situation med din relation till din son att göra?
De allra flesta går igenom tuffa perioder i sitt liv där man blir orättvist behandlad, du är inte ensam om det. Men varför drar du upp det här? Fråga dig själv det. 

Jag tror alla som läser här kan känna empati med att du hamnat i vissa svåra situationer och förstå att du känner dig ensam och övergiven. Det jag i alla fall vänder mig mot är vevandet mot svärdottern, hur du klumpar ihop oförätter som inte har med varandra att göra, bristen på reflektion kring bakomliggande orsaker till varför sonen vänt dig ryggen. Om du nu är en så älskvärd, självuppoffrande och klok person, hur har du hamnat i den här sitsen? Är verkligen alla andra i din omgivning fula, falska och onda? Min erfarenhet är att, visst kan det finnas enstaka sådana människor men det är de som blir ensamma i längden. Att hela din familj, din tidigare familj och din ingifta skulle vara det känns knappast troligt.

Jag tror du skulle behöva ett samtalsstöd för att bena i det som hänt och med tiden släppa din bitterhet.

Hej S ledsen,

Du måste både till din son och hans partner fråga vad du kan göra för att bättre komma in i relationen och ses.

Inte belägga dem med att du är ledsen o besviken, det gör det bara än värre.

Något verkar ha skett som du är blind inför, kommentarer eller annat som fått dem att ta avstånd.

Du måste rannsaka dig själv. Att de var på ett sätt när de bodde hemma berodde på att de satt i en beroendeställning.

Eftersom du vägrar svara på om du tyckte om din svärdotter när du träffade henne första gången så drar jag nu slutsatsen att du inte gjorde det. Och att du kanske på något sätt visade ditt ogillande mot att din son valde ett förhållande med henne?

Hon pratade ju om att svärdottern lurat sonen med en graviditet bara för att barnen var oplanerade så.. 

Det fetstilta tror jag är ett mycket klokt råd. När du får kontakt igen, TS, lägg fokus på vad de vill förändra/göra och INTE på vad du känner eller hur du mår. Inte för att det är oviktigt utan för att det nog är bästa sättet att reparera relationen.  Det är helt ok att säga att du är ledsen för att det blivit så här, men stanna vid det. Och antyd inte att de har gjort dig ledsen. Det är den uppkomna situationen som gör dig ledsen och du är villig att förändras för att göra den bättre. Prata med någon annan om dina känslor för situationen. 

Sen är det ju så, att om sonen och hans fru är riktiga skitstövlar, så ska du ju inte utplåna dig själv för att få träffa barnbarnen. Vad som hänt är jättesvårt för mig att förstå eftersom drar upp en massa ovidkommande saker också. Det vanligaste när en konflikt uppstår är att båda har gjort misstag. Det du kan göra är att ta reda på vilka dina misstag är och försöka rätta till. 

Men som vi är flera som skrivit verkar du inte riktigt kunna hålla isär dina känslor inför olika personer och händelser, så ta hjälp för att reda ut det av en vän, familj, en kurator eller psykolog. Det kanske bara behövs ett fåtal kuratorssamtal för att få tillräckligt med rätsida för att du ska kunna ha ett konstruktivt samtal med sonen. Och berätta i så fall för sonen att du bett andra om hjälp. Det tror jag att han skulle uppskatta. 

Jag har pratat med professionella om detta, men tyvärr inte fått särskilt mycket hjälp. Har föreslagit min son att gå med mig och prata men han vill inte.

Min svärdotter har flera gånger sagt att barnen (de är två) inte var planerade. Ok - om inte det första var planerat, men även det andra?😳Hon sa också att barn brukar väl inte vara planerade?? Det är ju lite konstigt att resonera så. Och hon satt ju långt innan och var så fascinerad av dessa TV-program om unga mammor, teen-age-moms och som att barn är nåt slags leksaker man skaffar. Mina barn var högst önskade och planerade. De var inga ?olyckshändelser?. Sen har ju svärdottern fått otroligt mycket hjälp av sin mamma och släkten också. Varför skaffar man barn och iskallt räknar med att alla ska hjälpa till? Jag har iofs jättegärna velat hjälpa till men inte kunnat. Men när jag/vi fick barn var jag helt på det klara med att ta hand om barnen själv och förväntade mig inte hjälp med dom. 

Vissa undrar vad mitt ex har med allt att göra. Är det svårt att förstå att jag tycker det är mycket märkligt att mina barns pappa som svek oss och splittrade familjen, umgås med barnbarnen, men inte jag? Hur kan det vara svårt att förstå? Är det fint att vara otrogen mot sin kvinna som varit på väg att mista livet och gett en två barn och som mist båda föräldrarna på kort tid? Tycker ni att det är en fin, klok och kärleksfull handling? Hela mitt liv raserades och jag har mist otroligt mycket av mina barns liv. Absolut inget jag hade drömt om. Ändå klarade jag av situationen och har tagit hand om mina barn. Jag hade lika gärna kunnat vara död idag med tanke på hur fruktansvärt dåligt jag mådde efter allt som hände.

På frågan om jag tyckte om min svärdotter från början?Jag hade inget emot henne och vi pratade mycket med varandra. Hon var mycket hos mig när sonen bodde hemma. Hon skaffade hund och han var hos mig massor också och som jag var hundvakt åt en hel del.
Allt förändrades när de fick barn. Hon/de försvann in i den släkten mer och mer och svärdotterns mamma blev som en extramamma åt barnbarnen, liksom svärdotterns pappa blev extrapappa. Han fick för övrigt barn nästan samtidigt med sin nya kvinna, som sin egen dotter. Så som ni kanske förstår så är det ganska rörigt.

Jag har föreslagit massor med gånger om vi kunde ses. Frågat vad de vill eller vad kan vi göra för att få bättre kontakt. Men ingen respons. Så är läget.