Förlorad son

Tycker inte ni ska skylla på svärdöttrarna om detta, det är ju era söner som har ansvaret för kontakten med er. O h sönerna är det ju ni själva som har uppfostrat. Har ni dålug kontakt så titta bakåt i tiden så finns det ksnske svar?

Nu skyller du på svärdottern igen. Din relation med din son är knappast hennes ansvar.

Att du ktitiserar hennes val och lägger ansvaret på henne är säkert en del av orsakerna till att de inte vill ha så mycket kontakt.

Och att din son inte vill svara dig och är sur hela tiden är väl inte hennes fel? Det ligger ju enbart på din son.

Hur såg er relation ut när han växte upp?

Fast du är inte din svärdotter?

Vad gör det dig att hon ville ha sin mamma med sig?

Förstår du inte att det är den här attityden du har, de ska ha samma åsikter som dig, göra som du gjorde, tänka som du, som gör att din son och svärdotter tar avstånd från dig?

Om vi ska se till naturen så är det endast en kort tid i historien där pappor har varit med vid födandet. Och din son var väl också med så vad är problemet? Att DU inte fick vara med va? För hade du fått vara med hade du inte gnällt över att hennes mamma fick vara med. Men det är väl inte konstigt att svärdottern valde sin mamma framför svärmor?

Om män är dåliga på relationer med sin familj så är det ju pga deras uppfostran?
Jag har ingen man i min närhet som är dåliga på kontakten med sin familj.

Så det bästa i er relation var att han fick ha kompisar hemma och du bjöd dem på middag? Är det så du tror att man lär sig vårda relationer?

En bra relation får man ju av att prata med varandra. Intressera sig för sina barns liv. Fråga hur de mår. Märka hur de mår. Lära dem rätt och fel under uppväxten. Ha kul tillsammans. Acceptera olikheter. Finnas där. Respektera varandra. Stötta sina barn i olika val. Acceptera om de kanske inte väljer det man själv tror är bäst. osv.

Fast sluta säg att det är svärdotterns fel, att hon bara vill träffa sin familj osv. Barnet har en pappa också, ts son, som kan bestämma precis lika mycket som mamman vilka som får träffa barnet och komma hem till dem.

Man börjar ju bli trött på att allt alltid ska skyllas på kvinnor, när en man gör fel är det såklart alltid en kvinnas fel?

Det är enbart han och ingen annan som är skyldig till att ts inte får träffa barnbarnet. Han har väl gemensam vårdnad om det? 

Tyckte du om din svärdotter från början, för det verkar ju inte så när du beskriver henne.

Du tror på karma säger du ts, då är det kanske karma du drabbats av, dvs ditt beteende har gett konsekvenser?

Jag frågar igen: tyckte du om din svärdotter första gången du träffade henne?

Eftersom du vägrar svara på om du tyckte om din svärdotter när du träffade henne första gången så drar jag nu slutsatsen att du inte gjorde det. Och att du kanske på något sätt visade ditt ogillande mot att din son valde ett förhållande med henne?