Förlorad son
Sluta lägg skulden för detta på din svärdotter. Det är din son som sviker dig.
Du har skrivit om ditt problem flera gånger nu och ditt sätt att skriva är påstridigt och självömkande. Inte sällan kommer du med argument som är helt ovidkommande. Om det är så här du beter dig när du träffar sonen och hans nya familj så förstår jag om de inte orkar.
Något har gått snett, men inget blir bättre av att du påstår att sonen minsann borde umgås med dig för att du levde så knapert när han var liten eller för att ditt ex betedde sig illa. Eller att svärdotterns mormor är lite konstig, för den delen.
Du verkar inte kunna hålla isär dina relationer utan blandar ihop dina känslor för olika personer med varandra. Jag tror att du behöver sätta dig med någon som hjälper dig att reda ut varför du reagerar som du gör. För du trasslar ihop situationer och personer som inte har med varandra att göra.
Jag säger inte att det är du som gjort att det blivit så här, men att det verkar som att du inte är kapabel att på egen hand samla dina känslor och tankar så pass att du kan få rätsida på relationerna igen. Om din son har det stressigt är det inte så konstigt om han inte orkar med det inre kaos som du förmedlar här.