Förlorad son

Sedan tycker jag att bara det faktum att barnens mormor var vid förlossningen, visar hur otroligt mammabunden svärdottern är. Tror inte det var min sons ide att ha sin svärmor med vid förlossningen. Jag har pratat med många kvinnor och ingen av dessa har velat ha sin mamma med vid förlossningen. Det är ju en sak mellan mamman och pappan. 

Undrar hur många män här hade velat ha sin svärmor med vid förlossningen? Vore intressant att få lite synpunkter från pappor..

Ska försöka samanfatta mina tankar kring alla inlägg som gjorts kring min trådstart.
Tackar alla som engagerat sig på olika sätt🤗
Jag är en person som älskar människor. Jag har inget ont uppsåt. Det är inte min grej.
Jag blir fruktansvärt ledsen över revirpinkeri från människor med låg självkänsla och förutfattade meningar.
Ska jag som farmor vara fullständigt likgiltig? Tänka att min son, min svärdotter, mina barnbarn behöver inte mig? Jag är bara luft?? Men min svärdotters familj surrar runt där som flugor och vill inte veta av mig?

Min svärdotter mådde ?skit? rent ut sagt innan hon blev ihop med min son. Min son är en otroligt godhjärtad människa, som min svärdotter och hennes familj drar fördel av. De är helt överlyckliga för att min son blev ihop med henne. Barnen var inte planerade. Hon hade ?missat? att ta sitt piller?Ja, jag vet att som man ska man skydda sig för att inte göra någon med barn, men han litade på henne.

Om hon hade varit en bra människa, hade hon också ansträngt sig för att vi ska ha en bra relation. Jag brydde mig massor om mina svärföräldrar och såg till att vi hade kontakt.

Jag vet att allt står inte rätt till där (fått höra saker av andra också) men de får sköta sitt liv. Men jag känner mig fruktansvärt ledsen över allt. Jag är inte så ung och det är hemskt att inte kunna umgås med sin son och barnbarnen. Det är svärdotterns familj som äger barnen.

En sak är jag iaf glad över... Ja - jag vet att det låter konstigt (iaf för ni som inte har barn), det är att jag och min son var med när mitt första barnbarn tappade sista biten av navelsträngen, ett par veckor efter att hon fötts. När man kapar av navelsträngen efter förlossningen, blir det en stump kvar.

Varför kan inte farmödrar få glädjas över sina barnbarn? Vi har ju fött våra barn, vilka är upphov till nya liv. 

Jag tycker det är helt otroligt märkligt att vissa här inte förstår vilken smärta och sorg det är att inte kunna träffa sin son och sina barnbarn? Ni som är med om detta, berätta gärna hur det känns. Är ni glada och bara rycker på axlarna åt det som ingenting? 

Det är vi kvinnor som föder barnen. Jag har varit på väg att mista mitt liv ett par gånger innan mina barn kom till världen. Vad fick pappan offra? Ingenting! Min/vår belöning var dels att han med sin otrohet splittrade familjen i en riktig livskrissituation. Slängde mig ur huset och brydde sig inte ett dugg om var hans barn och jag skulle bo. Han hjälpte inte till med nånting, dvs hjälpa till med att leta efter boende åt sina barn eller annat i samband med det. Det viktigaste för honom var att flytta ihop med sin nya direkt jag flyttat ut. Inte ok mot barnen. De hann ju aldrig vänja sig vid henne. 

Vad som är det märkliga i det här är att min son och min svärdotter verkar tycka att hans pappa och hans tjej är så bra människor, att det är dom som är värda att få träffa barnbarnen. Men min sons pappa har också själv sagt att svärdotterns familj är på alldeles för mycket. Jag som absolut inte gjort nåt fel i det här får inte träffa barnbarnen. Det är de fula och falska människorna som belönas. Men jag tror på karma. Det gör jag. Ingen är perfekt. Vi gör alla våra fel, men det finns absolut ingen rättvisa i det här. Som jag skrev förut brydde jag mig massor om mina barns farföräldrar, medan barnens pappa inte ringde min mamma förrän hon låg på sin dödsbädd. Min mamma var en otroligt fin och kärleksfull människa. Hon dog nästan i min famn med alla sina barn omkring sig och vi sjöng för henne när hon dog. Är jag en hemsk människa? Har jag en grandios självbild? På vilket sätt? 

Men tyvärr måste jag konstatera att min son har ärvt eller tagit efter sin pappas kyliga och oempatiska sätt. När mina barns farfar dog, ville inte min då tonårige son ta farväl av sin farfar, vilket min två år äldre son gjorde. Så mina söner är olika på så sätt. 

Och att om jag tog hand om barnen varannan vecka helt själv i flera års tid, skulle det enligt vissa inte vara nånting? Det är inte lätt att jobba heltid, lämna barnen tidigt på morgon och hämta efter jobbet med alla kvällsbestyr. Barnens pappa hade ju sin tjej och sina föräldrar som hjälpte till massor, så han hade det hur lätt som helst. Jag avskydde för övrigt att behöva vara ifrån mina barn. Jag födde inte mina barn för att behöva vara ifrån dom.

Det märks ganska tydligt i inläggen här att vissa har inte så mycket livserfarenhet och vet inte riktigt vad de skriver om. Det märks när någon med erfarenhet skriver om saker. 

Eftersom du vägrar svara på om du tyckte om din svärdotter när du träffade henne första gången så drar jag nu slutsatsen att du inte gjorde det. Och att du kanske på något sätt visade ditt ogillande mot att din son valde ett förhållande med henne?