Förlorad son
Mina föräldrar trodde att de var de bästa morföräldrarna NÅGONSIN!
Jag och min man höll inte med om det. Mina föräldrar kunde aldrig ha en vettig relation med oss.
De tog alltid med sig massor av presenter, kläder och andra gåvor till barnen de enstaka gångerna som de kom på besök. Plast skit leksaker som stank äcklig plast (åkte i soporna direkt för det var ju inget som vi ville att barnen skulle leka med och stoppa i munnen). Alla gåvor visade ju hur bra morföräldrar de var.
De lovade, från det att äldsta barnet var 2 år, att de skulle ta med barnen på cirkus. Äldsta är idag 16 och det har inte hänt än. När yngsta var 4 och äldsta 7 då tröttnade jag på att vänta att de skulle ta med sig barnen till cirkus och gjorde det själv.
De kom och satte sig i soffan, fikade, reste sig och gick. Kvar var jag med allt att plocka undan och barn som undrade varför mormor och morfar redan hade gått, de hade ju inte lekt något med dem.
Bokade man inte något med en bestämd tid då höll mina föräldrar aldrig den. Det var alltid något som var viktigare. En kompis som behövde hjälp med ett däckbyte, att mamma skulle färga sitt hår, att besöka kyrkogården. De ringde inte och berättade att de skulle bli sena utan dök upp när de kände för det. Vi skulle sitta hemma och vänta.
Den gången jag hade lovat dottern en eftermiddags picknick vid sjön och mina föräldrar inte dök upp till lunch så som de hade lovat blev jag förbannad och sa ifrån. Jag möttes av totalt oförståelse. Det var väl inget problem att de kom FYRA timmar senare.
Och alltid så tyckte de att de var de bästa morföräldrarna som fanns och uttryckte åsikter om att jag och mannen och barnen ALLTID umgicks med svärföräldrarna. Skillnaden var, och är, att svärföräldrarna vet hur man håller tiden. De vet hur man sätter sin kaffekopp i vasken eller i diskmaskinen. De umgås med oss ALLA. De behandlar inte mig som en dörrmatta!
Jag har aldrig lyckats nå fram riktigt till mina föräldrar. De ville inte lyssna på mig för de var ju perfekta!! De gjorde aldrig något fel!
Resultatet är att umgänget är begränsat till ytterst få tillfällen. Jag närmar mig 50 och tänker inte bli behandlad som ett barn!
Jag säger inte att alla relationer mellan barn och föräldrar är som min var till mina föräldrar. Jag menar att det finns två sidor till varje historia.
Det kan vara dags att se till att du träffar din son. Att ni träffas ensamma. Och att du då är väldigt tydlig med att ni behöver reda ut vad som har hänt samt att du vill ha en bättre relation till dem.
Farmor sa alltid när hon hälsade på oss, att min dotter skulle få komma dit och bo där en vecka bara hon blev lite större. Först sa hon sju år, sedan när dottern närmade sig sju hade farmor tänkt närmare på det, och ville inte ha ansvar för en sjuåring i en hel vecka. Men när dottern blev NIO år skulle hon få komma... sedan sköts det upp till tolv år och sedan till 14 år. Vid det laget hade min dotter tröttnat på hästar...
Vi fick aldrig komma och hälsa på dom heller, fast det bara var 20 mil med tåg + att de hade kunnat hämta upp oss med bil den lilla sträckan ut till gården. Farmodern sa alltid att vi skulle få komma, och att det skulle bli så roligt, och att dottern skulle få rida på hästarna... Men sedan kom det alltid något emellan; de måste ta in höet, eller någon hade blivit sjuk, till slut sa hon att hon inte vågade köra bil längre, hon kände sig för gammal (då var hon inte ens 60 än, och det handlade om en landsväg nästan utan trafik)... Man ledsnar.
Nu är mina barn stora och har ingen kontakt med sin farmor alls, och farmor bor ensam efter att hennes senaste make avlidit. Hon är nog rätt ensam också. Jag tycker att hon kan skylla sig själv.