Hon är den jag vill dejta men hon har ingen aning. Vad bör jag göra nu?

Poängen är att det är dåligt att bli feltolkad. 
Kanske, kanske inte. 
Nej, stämmer inte. Jag hade varit den bästa och mest ärliga och kärleksfulla partnern i en relation. Har inte "för stora problem" bara för jag inte likt ni förespråkar att man ska försöka bli ihop med folk bara för sakens skull snarare än att träffa rätt person. 

Jag hoppas också det går vägen. 

Ingen har sagt det. INGEN.

Det var inte det jag menade heller. Dina svårigheter är av annat slag, b la bristande självinsikt. Därför lär vi inte komma längre med detta.

Och sluta påstå saker som inte stämmer. Ingen här har påstått att man ska bli tillsammans med någon bara för sakens skull.

Fortsätt drömma. Det verkar vara det enda du klarar av, förutom sporadisk online-kontakt med tjejen i lumpen. Och ingen har egentligen med ditt liv och dina val att göra. Du skadar ju ingen.

Men sluta fråga om råd om du ändå inte vill ha dem eller tar till dig dem. 

Folk har antytt det jo
Jag kommer som sagt bjuda ut henne. 

Jo det gör jag ju. Skrivit med henne bland annat och pratat med henne på eventen.

Wow du prata med henne på event för 100 år sedan sen sitter du väntar i månader på skriva igen och hoppas på att hon vill bli din och hitta på massa egna dejting regel och skit, 

Vill du tips? Är bara fråga henne om vill ses det är inte så jävla svårt ska själv träffa tjej vecka och vill du vet hur det gick till jo jag frågade henne om vill ses och hon sa ja, Du måste vara helt j**** mind blown nu när läser att inte så svårt att fråga, det värsta som kan hända att du får ett nej och inte så farligt som det kan verker

Wtf sluta hitta på saker. Jag varken stalkar eller skulle vara svartsjuk. Är inte heller "psyk sjuk" som du skrev. 

Jag fördömer stalking å det grövsta och jag skulle inte vara svartsjuk överhuvudtaget eller kontrollerande snarare motsatsen. Jag vill att båda ska vara självständiga i en relation. 

Nej. Du har från början skrivit hur du är villig att ge upp allt för henne och sen har det kommit på att du ändå inte gör nåt som är nåt att ge upp, varken umgås med vänner eller har hobbies.

Det är inte att vara självständig, och innan du är det kommr du inte få en fungerande relation.

Jo det har jag och jo jag har ex sagt att vill lägga min fritid ex med henne om det går. 

Jo i en relation skulle jag vara det ja.

Att bara skriva lite halvytligt och prata halvytligt på events är inte att ta initiativ till något. Det är som att jag skulle säga att jag flörtar med någon jag träffar 2ggr/år på konferens, att vi har något på gång. 

Är man intresserad av någon så säger man det, man bjuder ut personen på dejt, man säger "jag gillar dig, vill du ut på dejt med mig" och sen tar man det vidare därifrån sen. 

Trots att jag inte hade träffat den person jag nu tycker väldigt mycket om på ca 20 år (lite längre än du funnits till), trots att det är 24 år sedan vi var tillsammans i några månader (ca 6), så har jag, under det år som gått hunnit träffa honom flertalet gånger (och då har vi både avstånd och barn på varsitt håll att jonglera), han är fullt medveten om att jag tycker om honom väldigt mycket, vi ser fortfarande vart det är detta tar oss, inget är definierat mer än att vi inte ligger med andra, och vi pratar/messar exakt varje dag. Det är "god morgon", det är "god natt", det är stort och det är smått, det är gulliga saker och allvarliga saker. När jag fick erbjudande om en lägenhet häromdagen var han och min mamma de två som jag messade direkt. 

Det är vad man får om man VÅGAR erkänna att man gillar någon och frågar om den vill ses. Och jag lovar att vi har en knöligare logistik än dig med fler parametrar involverade. 

Problemet med dig TS är att du lever i en fantasi och i en gullig framtid, aldrig i nuet. Alla härliga saker ska hända längre fram, sen att det inte alls passar in med varken din personlighet eller ditt sätt att leva verkar inte spela någon roll.

Den du är idag ÄR den du är, du kommer inte förändra dig för att du träffar någon. Du kommer inte helt plötsligt börja prata djupa saker och göra allt för någon när du idag inte ens kan ge en komplimang för att det kan feltolkas. Du kan inte ens ge en vag inbjudan (ska vi ses någon gång är så vagt det kan bli) utan lägger allt på framtiden, då kommer du att våga. En annan gång kommer du att helt plötsligt våga säga och göra allt du inte på något sätt gör idag.

Ett helt år har du skrivit här och du har ännu inte hittat något mod att komma vidare på riktigt. Ni har fortfarande aldrig pratat själva utan bara i grupp, du har fortfarande inte lärt känna henne eller blottat dig själv minsta lilla. Kom igen!

Klart du vill lägga din fritid på henne eftersom du inte gör nåt irl ändå!

Är du självständig? Klarar du studierna, att bo hemifrån, att knyta nya kontakter?