Ange socialsekreteras personnummer i kommunikation?

Anmäla var? Till de som handlagt fel? Till ett tillsynsorgan utan befogenheter? 

Det enda friska är nog att skita i alltsammans och gå vidare. Det är väl så de flesta gör, men det betyder också att det aldrig kommer ske någon förändring. 

Det var ju just därför jag skrev "med det inte sagt att alla som blir anmälda är dåliga föräldrar". Känns som en självklarhet att inte alla som blir anmälda till soc eller polisen är skyldiga, ändå måste man intyga det i varje inlägg när man ska diskutera ämnet för att ingen ska tro att man tycker att alla anmälda är dåliga föräldrar.
Inte ens det räckte denna gång.  Men alla kan läsa för fort eller missa text ibland.

I övrigt tycker jag att dina inlägg i tråden varit mycket bra och informativa.

Rätthaveristiskt beteende, okej. Anses det kränkande att kalla folk som är rättshaverister för rätthaverister numera?

Självklart är ingen sitt beteende, eller rättare sagt vi har fler än ett beteende. Men borde inte alla då även sluta att säga brottslingar, nikotinist, proffs, lögnare, arbetsnarkomaner eller pratkvarnar också och ersätta det med "tjyvaktigt beteende" och "lögnaktigt beteende", "missbrukande beteende", "talrikt beteende" eller "professionellt beteende"?

Det blir onödigt långa texter med väldigt många upprepningar av ordet beteende är jag rädd.. 
I vardagligt tal försöker vissa alltid använda förkortningar. Kanske vi skulle kalla kverulansparanoiker/rättshaverister kvp eller r-hav? ; )

Jag förstår ändå poängen med att påpeka just det när det gäller orosanmälan hos soc, det är viktigt att fler inte ser det som något att vara skyldig eller oskyldig till, utan att det faktiskt handlar om stöd i föräldraskapet för många och att man därför ska hålla isär polisanmälan och orosanmälan till socialtjänsten även om det i vissa fall kan ske parallellt. Det finns givetvis de fall där individer helt enkelt är högst olämpliga som föräldrar men det finns också många som hade haft nytta av stöd om det inte var så himla stigmatiserat med socialtjänsten. 

 

Anledningen att jag påpekar är ju  för att jag inte tror på svartvita benämningar. Precis som JBN skriver så blir det stigmatiserande och svårare för människor att ta emot hjälp när det delas upp i dåligt och bra. Antingen eller. Jag tror att det är därför det är så oerhört tufft för många att bli utredda, för de tänker att utredningen handlar om att döma huruvida de är bra eller dåliga föräldrar.

Jag tror att alla gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som de har. Sen kan vissa förutsättningar/omständigheter göra att det uppstår risker för barnet och då behöver samhället erbjuda stöd till föräldrarna och skydd till barnet.
Socialtjänstens arbete handlar inte om att avgöra om någon är skyldig eller inte.
Hur stödet och skyddet ser ut beror ju på situationen och hela sammanhanget som barnet befinner sig i.
Det kan ju finnas stora riskfaktorer (t.ex psykisk ohälsa hos en förälder) men även finnas skyddsfaktorer som väger upp (föräldern tar emot hjälp eller en annan vårdnadshavare som ger god omsorg och skyddar barnet vid behov att drabbas)

Jag tror även att benämningar påverkar hur vi ser på våra medmänniskor och att detta i sin tur påverkar hur vi beter oss (som i sin tur påverkar hur de beter sig och bemöter tillbaka). Om jag tänker att en klient jag möter ÄR rättshaverist, missbrukare, dålig förälder etc så blir det lätt något som omfattar hela dem, statiskt och lite hopplöst.
(Ett synsätt som jag alltså inte tror på)

Om jag tänker att alla människor består av flera olika beteenden och nyanser, att de gör så gott de kan och  beter sig utifrån vad som är logiskt för dem så blir det ett helt annat synsätt och bemötande.
Jag tror som sagt att alla kan hamna där att de behöver stöd men att många tyvärr tänker att ta emot hjälp är att erkänna sig skyldig till att vara en dålig förälder (när det ju såklart är tvärtom)

Här tänker jag mig att det nog vore lämpligt med en uppdelning. 
Att samma "tjänst" dels är den som polisanmäler, beslutar om tvångsåtgärder också ska vara en myndighet som ska hjälpa. Det är nog fler än jag som ser en viss intressekonflikt där. 
Den instans som precis har riktat en falsk polisanmälan ska plötsligt erbjuda föräldrastöd. Nja, det är nog fler än en familj som ställer sig lite avogt inställda till det. 

Sedan är det tydligen så enligt vissa i vart fal, att mottagande av stöd ses som ett svaghetstecken. Att socialen tolkar det som att föräldrar inte var kapabla till att vara föräldrar. Får å andra sidan socialen för sig att föräldrarna är olämpliga och dessutom tackar nej till stöd så brister föräldrarna i insikt. Ett slags moment 22. 

Vården skriver visst det personnummer i de brev som går hem.

Fattar du inte själv att DU ÄR obehaglig???
Annars here it is: DU ÄR obehaglig!
Som fan dessutom.

Det finns en anledning till att människor som jobbar på socialen har larm.
Vill du vara en av de anledningarna?
Eller vill du bete dig normalt.

På vilket sätt är jag obehaglig menar du?

För att jag är kritisk till att ange personuppgifter upprepade gånger i en utredning och därefter posta hela utredningen med vanlig post med risk för att att utredningen hamnar i fel händer?

Eller är det punkten där jag frågar om man ska ange motpartens personnummer i kommunikationen? Dvs, på ungefär samma sätt som de själva arbetar. Är det obehagligt och varför då i sådana fall? 

De gör detta i sin profession.

Du vill bara visa att du kan göra samma?

Förstår du verkligen inte skillnaden?

Fast jag förstår fortfarande inte på vilket sätt det ena skulle vara obehagligt, medan det andra inte. 

Ja, de gör detta som yrke, men de förväntar sig ju ändå svar på kommunicering. Får jag enligt dig inte skriva deras namn då heller, trots att de undertecknar med sina namn?

Det ses som ett förstärkt hot. Vilket du fått svar på tidigare. 

Förstår verkligen du inte det?