Du skriver så vackert och målande men samtidigt blir jag lite osäker på om jag förstår din åsikt. Jag tror vi tänker lika men den självkritiska delen av mig tänker jag kanske tolkar allt fel och att du egentligen ser ned på mina tankar. 

Det kanske klarnar. Mina åsikter är som tur var plastiska. Antagligen och förhoppningsvis så vänder jag kappan många gånger till.

 

Jag ser INTE ner på dina tankar FredrikLiksom. Däremot har jag inre konflikter kring woke, palt och känslostormar i samband med mitt fd fangirlande av Sara Parkmans predikan på Berns den 2 mars 2023, som har tydliga beröringspunkter med det du skrev om godhet och falskhet. 
Jag skrev av mig mina känslor lite snabbt i morse och vill ha mer tid att tolka ditt inlägg seriöst. 

Det var skönt att höra! Jag är fortfarande beroende av att min åsikt räknas. Det är en kvarleva från min låtsasaltruistiska period. 

Jag har full förståelse för dina inre konflikter. Jag brottas med mina egna inre konflikter ständigt och jämt. Jag tog givetvis reda på att det var Sara du hade tittat på för att förstå vad du menade. Jag lyssnade inte så länge men hittade covern på bad guy så jag fick väl insikt i wokeismen.

Jag förstår den wokeismen och har förståelsen för viljan bakom. Den där viljan att sitta på piedestalen som jag pratade om innan. Det är väl där man vill skifta fokus. Jag vill sätta andra på piedestalen, inte bara falskt se mig själv på den som tidigare. Problemet med viljan att sätta andra på den är att den är woke i sig själv.
Helst ska man riva den där piedestalen men då blir det bara kommunism av allting. Så hur man än gör så känns det som man gör fel. Inte undra på att man får de inre konflikterna.

Problemet är väl att jag tänker för mycket på min egen roll i allt. Det är väl huvudproblemet. Kan jag sluta fokusera så på mig själv så skulle jag nog bli en bättre människa.

Helst ska man riva den där piedestalen men då blir det bara kommunism av allting. Så hur man än gör så känns det som man gör fel. Inte undra på att man får de inre konflikterna.

På grund av den klarsyn som framtonat i detta citat är jag osäker på om jag alls har något att tillägga. Läste en vidrig hyllning till Jerker Virdborg nyss så jag kan vara färgad av det. Tillfälligheternas spel, för att citera en utåt sett monogam kulturman.

www.dn.se/kultur/han-ar-spindeln-i-natet-i-stockholms-kulturliv/

Jag är ändå intresserad av hur Joey i Vänner påverkar jordens rotation kring sin axel. Funderar vidare. 

Jag lär mig mycket idag. Parkman och Virdborg är helt nya namn för mig. Kanske är det för jag undvikit tidningar och nyheter de sista åren. Så jag förstår att du får en helt annan blick om du rör dig i Sthlm.
Jag som bor i lite mer lantligt missar ju en hel del finkultur eller vad vi ska kalla det. På gott och ont.

Om jag googlat rätt så är den här avsnittet där du kan utforska Joeys konstaterande:

The one when Phoepe hates pbs. Säsong 5 episod 4.

Jag har nu sett detta klipp och förstår vad du far efter. En kristen tjej i min klass, som senast jag hörde om henne hade emigrerat till en berömd ögrupp och börjat frilansa som fotograf, alltså sånt man kan göra om man växer upp med föräldrar som har både faith och cash/klass - ungefär som Sara Parkman och hennes wokerepublik- hade samma insikt som Joey. Själv har jag glidit genom livet längst Marken, lite som en dörrmatta. Så jag relaterar inte så mycket men det är alltid fint att känna sig som en liten elefant för en stund. Jag gillar att kunna vara elak, vilket jag beskrivit i flera andra trådar. Det betyder inte att det är rätt att vara elak, bara liksom skönt, lite som att mosa in färskt smör i sin konserverade pölsa. 

Jag tror att du kommit längre än mig. Gillade verkligen det du sa som jag citerade.

Helst ska man riva den där piedestalen men då blir det bara kommunism av allting. Så hur man än gör så känns det som man gör fel. Inte undra på att man får de inre konflikterna.

Min sambo säger att det handlar om att sätta rätt människa på piedestal från början. Då slipper man korrigera sig så mycket i efterhand. Jag har missbedömt Hanna Hellquists piedestalishness i tjugo år. Sara Parkman har bara varit där sedan hon gjorde Fäbodland så det är ett lite plattare fall. 

Hon sade till min förvåning att Berns, alltså Stockholm, var hennes hemmaplan. Man får identifiera sig som vad man vill så länge det inte approprierar någon annan. Enligt woke. 

Rättfärdig elakhet har verkligen sin plats. Jag har som du, känt mig som en dörrmatta hela livet.
Sprungen ur fattig arbetarklass men uppväxt bland bättre bemedlad medelklass låg jag alltid lite under min omgivning i det sociala bedömningssystemet.

Det var där den moraliska piedestalen med mig själv på växte sig hög. Jantelagen säger vi alltid i Sverige och så riktar vi den uppåt, ofta mot övre medelklass.

Men Jantelagen är ibland felriktad. Den borde riktas nedåt. Mot arbetarklassen. I den klass jag växte upp. För där går man runt och känner sig lite fin för man är arbetarklass. Det kan bero på att vi styrts av ett arbetarparti nästan helt och hållet under väldigt lång tid. Och missförstå mig inte, det fungerade väldigt bra väldigt länge. Det gjorde oss till ett väldigt bra land.

Men de nya generationer som inte upplevt annat än välstånd approprierar arbetarklass själva och tar på sig offerkoftan. Så vad det för mig. Jag satte mig på piedestalen pga en föreställning om att dem med mer pengar än mig var rövare och banditer. Ja vi hade ont om pengar ibland. Det röktes och brännvinet flödade bland dem vuxna. Men jag målade upp bilden av en tuff uppväxt och trodde jag hade någon slags rätt att se ned på de med pengar. Något som förstärktes när jag började läsa arbetarlitteratur och Lo-tidningar.

Men sanningen är att jag aldrig saknade varken värme, mat eller kärlek. Så lidandet var ett påhitt. 

Nu vet jag att det är propaganda. Det har nog alltid varit vänsterns dilemma. Får arbetarna det för bra kan dem bli höger så det gäller att upprätta täta skott mellan vi och dem.

Jag vill poängtera att jag inte håller på någon politisk inriktning. Jag vill att människor ska ha det bra. Men allt är bara ideologi i politiken. På alla sidor.

Problemet hör inte till arbetarna egentligen. Utan de som företräder arbetarna. Så man låtsas att man står med foten i arbetarklassen. Hanna är väl ett exempel kanske. Fackpampar är ofta fast i detta. Andra får denna status utan att riktigt hävda den själv i beteende eller ord. Lööf är en sådan.

Nu vet jag inte om jag tappat all logik och säger emot mig själv men det gör inget. Jag försöker ju hitta svaren medans jag skriver och att då hålla flera tankar samtidigt som det så populärt heter måste få vara ok. Även om det Är motsägelsefullt. 

Din sambo har helt rätt i att man bör sätta rätt människa på piedestalen från början. Men det är nog väldigt få som behärskar det. De vänner jag nämnt tidigare som jag tyckte var de mest självcentrerade men som jag sen bytte åsikt om är nog sådana. De satte nog de viktigaste personerna på piedestalen direkt. Utan att veta. Barn är ofta duktiga på det också.

Själv blev jag hjärntvättad att jag var missunnad och stannade i status quo. Fick väl indirekt lära mig att jag var fast i min klass. Tills en kedja av händelser tvingade mig att bryta mig loss och nu kastar om allt jag trodde om världen. 

Jag uppskattar verkligen den här diskussionen för den tar mig framåt i tanken. Jag tror inte jag kommit längre än dig. Jag är Så splittrad och tror på varenda tanke som dyker upp i mitt huvud. Det känns nästan kaosartat. 

Tillbaka till den elakheten. Jag gillar det här med du sa om att kunna vara elak. Först hade jag Svårt att ta till mig det men jag tror det finns poänger med Det. Jag måste bara fundera mer på det.

Det blir långa texter och jag väntar mig inget bemötande på det jag skriver men det är skönt att veta att någon annan granskar ens ord. Det här är ju en diskussion som man sällan har i sin vardag. Inte jag i alla fall.

Jag tycker också att det här blev en väldigt givande diskussion. 

Jag kan inte samla mig till ett svar som matchar det du skriver på ett bra sätt, utan är bara tacksam för att du vill skriva i tråden och tar verkligen till mig av det du skriver! 

Att vara duktig på att sätta rätt människor på piedestal från början är en underskattad gåva. Den här tråden utgår ifrån att en känd människa trillar ner från sin piedestal och att en annan människa/fangirl/Fröken Allvar hamnar i en till synes löjeväckande kris. Hon/jag reagerar med att aldrig mer vilja beundra någon och att bli skärskådande och kritisk mot de objekt hon valt för sin beundran sedan tidigare. Men det du formulerar får mig att ändra uppfattning igen och se på det som att man visst kan sätta människor på piedestal. Om de är värdiga det kommer de dock inte att sitta kvar så länge, då de inte har tid att sitta stilla uppe i luften på någon pall: de har så många saker att uträtta. 

Du svarar fullt och tillräckligt. Jag har kvar min dörrmattafeeling så djupt att jag tänker att jag håller låda för mycket och för länge med nonsens.

Det här sättet att ursäkta mig själv sitter i ryggraden och är en del av att jag gör mig till ett offer. 

Det är verkligen en gåva att kunna sålla ut folk från piedestalen från början. Jag sätter de flesta där i början. Jag bara älskar nya människor och man tycker dem är så kloka. Men jag har lärt mig att de glider av piedestalen efter ett tag om man umgåtts alldeles för mycket. Efter ett tag åker de uppåt igen. Men aldrig så högt som de var från början. Men det gör inget. Det är bra. Och när man är inne i det så är det en process som tar flera år. Åtminstone för mig.
Detta gällde Främst mina privata relationer till andra privatpersoner. Men det ser säkert likadant ut med kändisar.

Likadant kan man se på Hanna och dem som ramlat av dina piedestaler. Om du kan lura ut orsaken till att dem ramlat av så kan du få en förståelse för dem. Fast  kanske aldrig den beundran man kände från början.

I Hannas fall kanske det är en frustration över att all uppmärksamhet inte leder till riktig närhet. Vilket gör att hon ser sig som ett offer för omständigheterna. Precis som jag. Vilket pga hennes personlighetsdrag (full fart) inte leder till en rotorsak utan landar i en krönika. Som kanske hon inte reflekterar över så mycket för jag tänker att hon inte är så konsekvensanalytisk eller bakåtblickande. Nu killgissar jag hej vilt så det här är bara nonsens som sagt.

Jag känner att orden bara strömmar på så jag måste avrunda inlägget innan jag skriver en hel bok.

Om man levt ett tag och är en person som lätt förälskar sig vet man att man kommer att vara med om att göra pinnved av piedestalen i samma stund som man spikade ihop den. Ändå gör man om det gång på gång. 

Sara Parkmans kärleksbudskap hade en lakonisk underton. Nu ska jag spela en sång om alldeles i början av en relation sa hon och spelade den. Nu ska jag spela en sång om när allt gått åt helvete sa hon efteråt och spelade den. 

Däremellan hölls ett lågintensivt brandtal för att vi som är woke skulle känna oss lite bättre än de som är torsk och palt. Hon var inte frikostig med att definiera oss som maträtt, men jag vågar mig på att beskriva oss som maten vilken serveras på restaurangen Asiatiska som låg alldeles intill. Fräsch, snygg och salt. 

En av servitriserna på Asiatiska var för övrigt rapp i repliken värdigt ett avsnitt ur Vänner. 

När hon ställde fram en karaff vatten på vårt bord - vilket kändes omtänksamt - passade hon samtidigt på att fråga om vi kunde flytta oss "ifall det kom något större", "så det inte blir så dumt sedan". På så sätt underminerade servitrisen på Asiatiska effektivt känslan av att vara välkommen bland det i övrigt vackra wokefolket. 

Jag vet hur jag ser ut jämfört med de som vanligen rör sig i innerstan, och vet därför att man måste acceptera sådan behandling om man går för att dricka något i de vackras vattenhål.

Angående Hanna är jag beredd att tro på din killgissning. Dessutom hittade du min egen frustration. Trots all uppmärksamhet jag skänkt människor, som utifrån vad du skrivit tidigare naturligtvis räknat bort mig från sin liga redan innan jag öppnat munnen för att humma instämmande åt deras samhällsanalys eller relationsproblem, så leder det inte till den vänskap jag söker. Jag blir kvarlämnad intill marken. Därför kan det ha funnits en igenkänning i Hanna som jag inte varit medveten om förrän nu, då du satte ord på detta.