Tyvärr är det samma personer som skriver i kulturtidskrifterna. De kallar sig "ett känsligt ekosystem" och är väl i runda slängar 300 personer, max.

Tidigare följde jag utländska tidskrifter. Det är väl även bekvämlighet från min sida, lätt att klicka in på samma sidor som jag prenumererar på. 

Men nyckeln som du pekar på är helt klart att jag bör sluta fästa vikt vid kultursidorna och avstå från att se kända människor på tv, inte lyssna på Alex och Sigge eller på fler sommarprogram. Förändra mitt beteende. 

Då har jag återgått till den svåra kampen för att få mig själv att läsa på papper istället för på mobilen, och blivit rikt belönad. Hör här:

"Min mamma släppte inte taget om sentenser, gyllene ord eller bud. 
Alldeles för försiktig för att vara först med att uttrycka någon åsikt exploderade hon i svaren. I reaktionerna. I hånen. Alltid redo att ingripa när någon blev för kaxig. 
Extremt misstänksam mot ord - om hon citerade något ordstäv så angav hon alltid källan. 
-Fru Wladzia sa alltid att tidningarna inte skriver om anständiga människor. 
I princip kan man utvidga den tanken. Anständiga människor skriver inte i tidningarna. Anständiga ord används inte i tidningarna. Ett fraseologiskt uttryck som hamnat i tryck borde försvinna ur våra liv. 
-Vem uttrycker sig så! - hon grimaserade i förakt och ömkan för de stackarna vars språk blivit infekterat. "

Jag får tacka någon som rekommenderade den här boken av Marcin Wicha, troligen av högst dunkla skäl som jag inte vill kännas vid. Det är ett passande citat. 

Jag kan hålla med om att idoldyrkan av kändisar kan bli jobbig.

Kändis X talar ut om sorgen över att pappa inte älskade hen tillräckligt som barn. Varför är det intressant för mig? Kändis Y avslöjar att hens favoritfika är vaniljkex. Och? Kändis Z har en bokpodd som egentligen mest är ett tillfälle för Z att vräka ur sig olika orelaterade åsikter om vardagslivet, som hen själv tror är djupsinniga. Jaha?

Jag undviker därför allt som handlar om reality, kändis intervjuer, poddar som egentligen bara är skitsnack och alla meningslösa tävlingsprogram. De goda nyheterna är att det finns mycket god kultur var! Vetenskapspoddar, naturdokumentärer, klassiska romaner och filmer... Det är bara att njuta!

Såg förresten att du tröttnat på kultursidorna. Själv håller jag mig till radion! Där finns kändishyllande som den jobbiga Söndagsintervjun, men också fantastiska både kultur- och vetenskapsprogram. Mycket bättre än tv!

Vad skönt för dig att du njuter av naturdokumentärer, vetenskapspoddar och klassiska romaner. Väldigt träffande hur du beskriver den anonyma bokpodden. Jag har inte lyssnat på några sådana från Sverige, det fanns en bra amerikansk men den är död nu.

Med det sagt, och jag tror att det framgår mellan raderna, men låt mig förtydliga: jag har alltså älskat när folk talar ut. Det är därför jag så snabbt blev fastkrokad på Familjeliv och det var därför jag tidigare älskade att läsa Hanna Hellquist och Greta fd Thurfjell. De var, tyckte jag då när jag trodde på dem, fenomenala på att kombinera igenkänning och fasa med lagom egensinne. Jag såg många avsnitt av talaut-programmet Malou efter 10 utöver de poddar jag redan nämnt.

Det är någon typ av emotionell pornografi som genomsyrar media, filtrerat genom de kända, och flera av de klassiska romanerna är nyckelromaner, så inget fräscht med dem. Det är bara skönt att protagonisterna är döda och inte plötsligt gör alla de saker jag beskrivit i tidigare trådar, vilket var personangrepp att återge, så jag kan inte ge exempel. 

Det jag sörjer är att jag inte längre kan se på den emotionella pornografin och njuta av den. Jag har haft svårt att skriva själv sedan händelsen med Hanna Hellquists krönikor och bland annat Gretas fd Thurfjells försvar av den. Allt mänskligt känns smutsigt och förfelat istället för en yta för igenkänning och möten. Precis som det blir om man ser andras öden som frånkopplade sitt eget, "no strings attached, vad har det här med mig att göra" ? Kulturen förlorar sin mening. Men vad Marcin Wicha gjort i framställningen av sin döda mot, det klarar jag av, så det finns hopp om en mellanväg.

*döda mor, korrekturet är inte lätt att sköta med både autocorrect och forumets av goda skäl saknade funktion för redigering.

Jag har funderat på att återgå till radio! Jag lyssnade mycket på radio tidigare. Ljuddokumentärer och musikprogram. Tyvärr kan jag inte lyssna på en gammal favorit som är gift med Greta, vara efternamn min telefon inte kan stava till, eftersom han berättat för mycket om sitt och Gretas liv i en podd jag lyssnade på tills... jag inte lyssnade på den längre av smutsiga orsaker.
Jag fastnar på nytt i äcklet. Dags att öppna fönstret. Tack för att du påminner om sådant som kan vara bra inom kulturen. 

Fast det är ju du själv som anser dom vara "förmer". Inte dom själva. 

Kändisar är ju lika olika som alla andra människor, det finns alla sorter. Man blir inte automatiskt en annan person bara för att man blir känd. 

Om du blir skakad i grunden av något som en kändis skriver så är det ett tecken på att du har gått in för djupt i någon annan människas yttre persona. 

Men då gäller det att ratta in rätt radiostationer så att man inte hamnar bland "kändisar" som fjantar sig, skrattar tillgjort och har skittöntiga Tävlingar så som att "gissa ljudet" *skramlande kaffepanna eller liknande*

Hej, du skrev ju i min andra tråd också. Jag har absolut gått för djupt in i någonting. Min egen analys är att Hanna Hellquist fungerade som någon typ av influencer för mig. Med influencer menar jag en person som är lite som en vän. Det är vanligare hos yngre, men hon har ju skrivit i DN i tjugo år av och till så jag har följt henne lika länge. Precis som jag skrev då, jag kan ju säga det igen, så såg jag henne då jag jobbade nära där jag antar att hon bor, eftersom hon var ute med hunden. Och precis som jag skrev var jag inte den som gick fram eftersom hon utstrålade avstånd och distans. Men det hade lika gärna kunnat vara jag som hade sagt tack till henne, och precis som du skrev då så kanske man i perioder som riktigt igenkänd har 100 personer på en dag som vill tacka. Så bäst att inte tacka. Och nu har jag ju tackat för mig vad gäller kändisar överhuvudtaget. Jag vill inte gå in på det här med "förmer", och exempel på olika bemötande av olika kändisar då det riskerar att bli personangrepp igen.
Tråden handlar inte om kändisarnas svåra situation utan om hur det är att tappa intresset och vad som händer då. Skrev längre upp också om att det känns som om mitt gamla fangirljag blivit brutalt dumpat av någon ny version av mig själv som jag inte känner. Någon som inte gillar fangirls alls och tycker att fangirls är lurade småtjejer.