På något sätt blev jag lite förvånad över att J producerat denna text. Jag har alltid omedvetet tänkt på J som kvinnornas favorit. Och då menar jag alltså inte som föremål för en relation eller liknande utan som ett välkommet inslag i deras vardag. Jag har även känt att J haft samma uppskattning tillbaka mot kvinnorna. 

Han gör ofta saker ihop med kvinnor och det verkar finnas goda relationer mellan dem. 

Även om jag blev förvånad så tog jag inte texten på allvar. J brukar använda sig av sanningar fast med en skvätt ironi. Lite tragikomisk men kärleksfullt.

J har ju varit ganska tydlig med att han har svårt att få saker gjorda. Fakturera och betala räkningar etc. Sånt som är livsviktigt. Jag tror att han haft ganska mycket hjälp av kvinnorna i sitt liv. Han har aldrig riktigt nått botten för kvinnorna har kanske fångat upp honom och hållit honom över ytan när det varit nära. 

Detta kanske innebär att J lyckats projicera sitt egna självförakt på de kvinnor som alltid ställt upp för honom. Rent hypotetiskt kanske han ser ned på deras omtanke för honom eftersom han inte kan känna någon omtanke om sig själv. 

Troligtvis känner han en väldig kärlek för dessa kvinnor och kan inte förknippa dem med den här känslan av förakt för omtanken eftersom de är så viktiga för honom.

Kanske då får den trygga stabila kvinnan (som ospecificerad individ) kritiken för den här moderligheten. Manifesterad genom ett förakt för förutsägbarheten hos det han anser vara det som förbinder dem (franska kurser och dj's och allt var det var).

Jag har lite svårt att sätt ord på det jag vill få fram men du kanske förstår ändå? 

Jag tror det mesta av det vi kritiserar andra för bottnar i våra egna tillkortakommanden. Man projicerar sina åsikter på andra. Därför gör jag denna tolkningen av J's text.

Jag blev också förvånad. Tror som du att texten blev mer avslöjande än han avsett. 

Det är även jag övertygad om att han inte vill.

Må inte dåligt över din kändisanalys. Min motvilja mot att prata om kändisar är rädslan över att de ska bli sårade. Men jag hoppas att det är tydligt att vi inte vill dem illa.

Vi vill väl bara lära oss om världen och kändisarna är våra verktyg.

Det finns en skillnad mellan oss. Du vill dem inte illa, det är tydligt. Du vill även mig väl. Du vill andra människor väl. Det vill jag också. Men välviljan och människokärleken ersätts hos mig av vrede när kändisar kommer ut som diviga vanlismobbare. Jag vill då istället att de ska känna sig dumma. Jag vill att de ska känna sig lika dumma som jag känner mig över att ha varit ett fan till Hanna H  vilken i sin krönika gestaltar kändisars förakt för vanlisar och fans, och över att ha lyssnat på en röst som Sara Ps, vilken nu både visat förakt för mig som paltkramare och har hyllat den av mig mångårigt och passionerat föraktade Annie Lööf. Anledningen till mitt förakt är att de hon bryr sig om att rädda uteslutande är de som tar sig från social utsatthet och inte längre behöver politik för bostäder och dräglig ekonomi, medan hon försökt få det att framstå som om hon bryr sig om alla som nu drabbas av Jimmie Åkessons politik. Nu är Annie Lööf lyckligtvis ersatt av Muharrem Demirok som visserligen tagit sig från orten och utsattheten på det sätt som Annie Lööf vill se, men som kanske ändå inte har bättre koll. Vi får se. Det är ett sidospår i denna tråd. Jag försökte lyssna på Sara Parkmans Neonljusen igår men hörde en ton av självrättfärdighet i sången som jag inte upptäckt tidigare. 
Vad gäller "J", det är den sorts person som de flesta tycker om och vill väl. Han är man. Därför kommer han undan med mycket mer. Jag förstår varför du har honom på piedestal. 

Jag uppskattar verkligen den här intellektuella hjärngympan du förser mig med. Jag kan inte låta bli och gå in och uppdatera sidan för att se vad dina nya inlägg. 

Nu har jag lite sociala skyldigheter som I must attend to så jag ska läsa ditt sista inlägg och svara om några timmar.

Ha en fin dag!

Jag förstår vad du menar. 

Du ska veta jag kommer från ett liv dränkt i bitterhet över att blivit orättfärdigt behandlad. Vänsterindoktrinerad med ett rent ut sagt förakt mot alla av högre status/klass. 

Jag var som de där incelmännen jag nämnde innan fast inte mot kvinnor utan mot alla andra. Jag propagerade konstigt nog för dra in rösträtten för de arbetare som röstade höger för att de inte "fattade sitt eget bästa".

Jag tog kampen och försvarade allt politik med dragning åt vänster. Gav mig in i invandringsdiskussionerna med vad jag tyckte var hög moral. Sen helt plötsligt vände allt. Nästan samtliga partier vände på kappan och anammade SD's flyktingpolitik som vi kritiserat och motarbetat. Jag menar verkligen att de kopierade den. Det har nog folk glömt bort.

Där satt jag och visste varken ut eller in. Hade dem dragit mig vid näsan? Dem tog till sig en politik som alldeles nyss var rasistisk men av någon märklig anledning gjorde inte det dem själva till rasister.

Det blev så falskt. Jag reagerade med att förskjuta samtliga riksdagspartier. Jag vägrar fortfarande rösta på något parti som har chans att komma in/stanna kvar i riksdagen. 

Allt detta var omtumlande för mig. Jag insåg att det inte var humanism vi hade att göra med. Det var altruism. Som du märker har jag min egen definition av altruism. För mig är altruism, inte ett sätt att genomföra goda gärningar för andra, utan ett sätt att sko sig på andras olycka. Precis som samtliga riksdagspartier (ja även SD) red på flyktingvågen.
Man låtsades bry sig om dessa människor. Men det man gjorde på riktigt var att låta dem komma hit men samtidigt döda deras framtidsdrömmar. Man berättade för dem att vi är rasister här och ni kommer aldrig få lika mycket i lön som svenskar. Detta gjorde man av det man trodde var goda intentioner. Det blev en självuppfyllande profetia. Kidsen gav upp och gick med i gäng. För dem hade hört att det var kört.

Samma känsla som jag växte upp med som arbetarklass. Vi var dömda till låg status. Vilket så klart inte går att jämföra med vad invandrarna fick höra. 

Mina första reaktioner var likt dem du går igenom nu. Jag reagerade med avsmak och förakt. Vilka hemska jävla människor. Som jag sagt innan blottade ju detta min egen falskhet. (Jämför inte med dig nu, jag ser ingen falskhet i dig. Jag ser bara din godhet).

Jag försökte hatiskt bemöta dessa frågeställningar både här och på Flashback. Men främst på Twitter. Det hjälpte inte. Jag blev alltid boven. Jag lyckades aldrig förmedla för dessa individer vilken falskhet de bar på. Jag fick sluta läsa nyheter och på något sätt lyckades jag ställa in så jag inte ser politiktrådarna på familjeliv. Det funkade rätt bra och jag blev mindre bitter och fick ett jämnare humör. Jag började även ta tag i allt annat IRL som gjort mig bitter och cynisk.

Det har gått några år och jag insåg efter ett tag att det här egentligen handlar om någon slag Dunning Kruger effekt (om jag minns rätt om den effekten). Dessa altruistiska individer (inkl. mig själv) saknar alltså förmågan att se sin egen okunskap. Därför känner jag inte lika mycket förakt längre och kan sitta här och försöka förstå människorna du tar upp. Det har inte funkat att försöka förklara för dem. Så det enda sättet jag kan göra är att försöka förstå alla människor jag kommer i kontakt med. Varför saker skett som de gjorde. Om någon tutar på mig i bilen så tänker jag den kanske haft en dålig dag så jag eskalerar inte situationen som jag gjorde förr. Jag de-eskalerar den. Eller vad det heter.

Att J är man och därför kommer undan med fler grejer vill jag inte gärna erkänna och tror inte riktigt på det faktiskt. Du har säkert rätt ur ett kvinnligt perspektiv men från mitt manliga ser jag tyvärr inte det. Kan så klart vara Dunning Kruger som spökar även här. Men jag har ju inte puttat ner H från piedestalen heller direkt.

Det enda som skrämmer mig med det jag skrivit här är att den osar den här altruismen jag pratar om. Jag sitter här och tänker jag är så jävla upplyst. Igen. Ego. Självgodhet. Jag är livrädd och exalterad över när mitt nästa fall (och nästa Aha-upplevelse) kommer. 

Den här tråden har blivit som en drog jag inte kan låta bli.

Jag har under eftermiddagen varit på en av mina återkommande promenader i stadsmiljö. Jag tror tyvärr att jag för resten av mitt liv kommer att tänka på Jonatan Unge i samband med denna för mig ganska vanliga aktivitet som jag dock inte skulle kalla hobby.

Det är lätt att fastna på nätet i diskussioner om man gillar att förstå och förklara. Jag antar att din sambo är van vid dig och tar det hela med ro, men jag vill ändå påminna om att hon är viktigare än internet. 

Med det sagt relaterar jag så mycket till din berättelse att det är skrämmande. Finns det en annan person som upplevt samma saker och som kallar sig för FredrikLiksom? Eller har han läst mina trådar och driver därför med mig?

Jag väljer att tro att du är på riktigt, och tycker att det varit lika givande att diskutera som jag har tyckt. Det du berättade nyss gick lite utanför ämnet Fröken Allvars kändisäckel, men var en klargörande bakgrund till varför du inte längre har samma politiker på piedestal. Jag har gjort samma resa som du, men hoppas lite på att känna annorlunda nästa val, då jag egentligen tycker att det är lika barnsligt att inte utnyttja sin demokratiska rättighet i ett land som Sverige, som det är att använda fasta spalten åt att häckla odefinierbara svenska kvinnor på ett sätt som incels applåderar.

Visst kan även jag relatera till incels. De upplever ett utanförskap. Du får väldigt gärna skriva eller svara mer i tråden om det är någonting du kommer på.

Mig fick du att upptäcka att jag hela tiden trillar tillbaka i det förakt kulturkrönikörer fostrar sina läsare i, och jag borde inte kommentera vad de skriver (och har inte heller länkat veckans textflod av försvar av woke här, känner mig "duktig"). Men säkert kommer det ett ögonblick då jag inte kan låta bli att dela med mig av vem som blivit brasved i min värld den veckan. 🙂

Promenad är precis vad jag borde ta mig ut på nu och det kanske får bli det och lite Parkman i lurarna för intellektets skull.

Min sambo accepterar min vetgirighet och min höga konsumtion av skriven text och forumdiskussioner. Vi är ganska samkörda efter över 2 decennier tillsammans så vi vet var gränserna går. Detta är dock inte ett intresse vi delar, vilket dock fungerar bra. Vi kompletterar varandra på många sätt.

Det gör dock att detta intresse oftast utövas i mindre omfattande diskussioner på nätet eller i enstaka meningar i lunchrummet på jobbet. Jag hade en kollega för några år sedan där vi jobbade i ett arbete där vi kunde diskutera sånt här 8 timmar om dagen vilket var fantastiskt. Att vi var av helt olika åsikter var också ganska spännande och ibland lärorikt. Men det fanns en ömsesidig respekt och kanske stora likheter på hur vi hanterade information.

Som det är nu är jag dock främst utlämnad till att föra dessa resonemang i mitt eget huvud då jag inte har någon som förstår hur jag tänker. 

Det är det som är gör den här tråden så beroendeframkallande eftersom du verkar tänka som mig. I vanlig fall när jag försökt mig på att förklara verkar jag förolämpa eller bli idiotförklarad. Du verkar fungera som mig att du ifrågasätter dina egna tankar och försöker hitta svaren bortom det uppenbara. Ja jag sätter oss bägge på piedestalen här nu. Men det kan man fan få göra för det är en bra egenskap att ifrågasätta sina tankar.

Jag har sett dig posta saker innan men jag har dålig koll på vad det handlat om så jag kan inte säga att jag känner dina åsikter tillräckligt bra för att driva med dig. Jag har under hela diskussionen väntat mig att du ska förskjuta mina tankar. Särskilt när jag nu blandade in politik. Det kommer väl. Men tills det sker tänker jag fullt ut uppskatta och vara tacksam för att ha snubblat över ett filosofiskt och liktänkande bollplank.

När det gäller valet så tycker jag väl att jag utnyttjar min demokratiska rättighet genom att rösta på de som står utanför. Det är en markering. Att inte rösta alls är så klart en annan sak. Men som sagt. Jag omprövar ju detta hela tiden och tiderna förändras. VI får se var jag landar.

Du får jättegärna dela med dig av fler nedrivna piedestaler. Jag tycker diskussionen är trevlig.

Bra att din sambo accepterar att du läser och skriver.  Det gör min sambo också, annars skulle det aldrig gå. Jag läser ofta ur diskussioner här för honom. Han förstår varför jag känner igen mig i dig. 
Jag efterfrågade i trådstarten nya perspektiv efter en månads flod av elakheter som strömmade ut ur mina fingrar, bara för att sedan se hela tråden raderas under personangreppsklausulen. Pope Joan kunde identifiera att det i själva verket handlade om att jag känt mig sårad av HH. 
Du talar om de-eskalering. Det är ett sådant annat perspektiv som jag efterfrågade. Visserligen låtsas nu bland andra Victor Malm och Björn Wiman att de bägge varit under av förnuft hela tiden (källhänvisning DN och Expressen första veckan i mars 2023) men de har i allra högsta grad varit med i matchen och drivit fram det hetsiga tonläge som fram till och med kriget präglade svenska kultursidor. Sedan blev det NATO våren 2022, Elon Musks twitterköp hösten 2022 och därefter har man skrivit mycket om relationer, otrohet och dejting, för att nu vara tillbaka i "woke och miljö".
Men jag gillar detta med de-eskalering och uppfattar att du är bra på det. Du tar in min känsla av avsky och äckel utan att gå in i den och dela den med mig, vilket känns som vad jag behöver. Och jag kan skriva igen, vilket är en lättnad. Politiken får vi ta i en annan tråd?