Ja den där pinnveden kommer. Men man ska nog inte vara rädd för den. Det är något härligt med hela processen.

Jag fick en ny chef en gång som blev någon slags mentor eftersom personen i fråga hade mina bra egenskaper, samtidigt som den var bra på det jag är dålig på. Jag visste inte ens att den kombinationen var möjlig vilket gjorde att jag plockade fram den extra höga piedestalen. 

Det härliga i kråksången är att jag hann sluta innan piedestalen blev pinnved så jag har fortfarande en förebild i den här människan trots att jag inte har Kontakt Längre. Men det blir som en målbild liksom. Tänk om jag inte hade satt upp piedestalen! Då hade jag varit utan den insikten att jag kan utvecklas åt det hållet.

Av nyfikenhet ska jag lyssna på Sara Parkman. Jag blev ganska intresserad av att höra de där låtarna om relationer. Vet du vad dem hette så berätta gärna. Jag vill veta om hon kan sätta ord på det.

Servitrishändelsen är rena science fiction för mig och göder mig tillbaka till arbetarofferrollen. Jag kan bara tänka mig hur min osäkra ovana uppsyn hade sett ut i den lokalen. Hade jag ens fått bord? Men nej, nu fokuserar jag på mig själv igen. 

Vid varje tillfälle där jag blir förnärmad letar jag orsaken till att personen gjorde så mot mig. Jag har en tanke om din servitris men det skulle vara roligare att höra din orsaksanalys, hur Servitrisen resonerade sig fram till ordvalet och varför?

Tillbaka till Hanna. Man letar nog ofta common ground med människor. Men ack så svårt att hitta det. När man tror man hittat det och man blir förskjuten så svider det desto hårdare. Hanna är ju på sitt sätt och har många vänner men kanske ingen som förstår henne fullt ut. Hon kanske är rädd för besvikelsen. Hur öppen hon än är. Jag tror hon hade den common groundpersonen i sin pappa. Har man haft en tydlig common ground så blir nog frustrationen desto större när man inte hittar den. Vilket leder till krönikor eller uttal som man kanske inte riktigt står bakom egentligen.

 

Den om när det går åt helvete var Gröna älven, den om i början kan ha varit Neonljusen, men minns inte. Lyssna på musiken. Den är bra för oss med starka känslor. 

Jag ser likheter mellan arbetarens offerroll och utanförskapets offerroll. Servitrisen gillade inte vår närvaro. Hon ville kommunicera det och lyckades. Det får stå för henne. Jag behöver öva på att inte ta åt mig. Jag föredrar enklare matställen just för att servitriser på de finare kan uppföra sig olämpligt. Servitörer går ofta lättare. De flirtar med tant Allvar.

"När man tror man hittat det och man blir förskjuten så svider det desto hårdare". Ja. Jag trodde ju att Hanna brydde sig om dem hon skriver för. Jag känner igen att göra uttal jag inte står för fullt ut. Jag behöver göra det om det krävs i stunden. Hade jag haft ett alternativ till Asiatiska hade jag troligen sagt något syrligt gått. En gång på en sushi i de finare delarna av Bromma åt jag upp men formade de överblivna och finskurna morotsflagorna till en kuk med håriga pungkulor innan jag gick därifrån. Det är inte så trevligt att äta där man ses som smuts. Jag undviker det. 

Här i förorten är de flesta som jobbar med servering mycket trevliga. Det bor inte så många som ser ut som woke här. Jag har aldrig sett en känd människa här i förorten. Det är troligen för att densiteten, antal kända människor per capita, är lägre här. Men jag känner till kända människor som bor i förorten. De kan prata om sin förort som någonting exotiskt. Jag kanske själv gör mig skyldig till det. Det är ett resultat av att många av de människor jag träffat på senare år inte har någon relation till förorten och att jag därför reflekterat mycket över vad som skiljer mig från dem. 

Tack det ska jag lyssna på!

Jag förstår hur du menar med likheten mellan dessa offerroller. Den naiva FredrikLiksom försöker alltid hitta orsaker till människors dåliga beteende. Det är någon störning antagligen för ibland är människor bara skitstövlar. Det kanske är något för att skydda mig från avvisande? 

Direkt målar jag upp att servitrisen har på sig från högre ort att hon ska göra plats för kändisar och celebriteter. Något hon tycker är väldigt obekvämt och tror att ni har insikt i den för henne självklara känslan, och därför är hon ovarsam med orden och uttrycker sig klumpigt. Men som sagt, jag är naiv när det gäller det här och väldigt sällan varit med om liknande. Förutom en gång när jag var i en klädaffär med priser way out of my league och hängde över reabordet. Av omtanke för den för mig ovanliga kvaliteten på plagget rådgjorde jag med expediten som svarade nedvärderande mot min sambo som var med istället för mig som ställt frågan. Hon förutsatte alltså att hon var den som tvättade och därmed såg ner på hennes kunskapsnivå av oklar anledning. Ibland är människor dryga helt enkelt Och det är där din rättfärdiga elakhet kommer in. Jag beundrar dig för den. Den där morotskuken är precis lagom nivå av upprorisk fuck you attityd som passade som handen i handsken där och då som markering. På den platsen väckte den säkert avsky men i förorten kanske den hade inneburit glädje för personalen.

Jag tror att det kan var nyttigt att hovra över sin verklighet som en helikopter. Att dra paralleller till förorten som exotisk kan säkert sticka i folks ögon men det är lika exotiskt i strandbaden eller i det helvita villakvarteret för den som inte är van vid kulturerna på dessa platser.

Jag kan se det när jag tittar på Husdrömmar. Skillnaden på oss som har en vanlig lön och dem som kan lägga 10 miljoner på ett hus. Det ger mig lite avundsjuka men samtidigt förakt. Varför vet jag inte. Jag beundrar ju dem för det de åstadkommit. Det kanske är att många hade silverskeden i mun redan från start vilket gjort det enklare för dem. Det är det jag använder för att skydda mitt ego i alla fall.

Det där med att det svider hårdare när man tror är förskjuten var egentligen inte så riktat mot dig. I mitt huvud tänkte jag på HH på hur jag fick ihop det vet jag inte. Kanske för att trots alla öppenhjärtliga kontakter hon måste ha, inte hittat det hon söker vilket fick henne att reagera med krönikan. Nu spekulerar jag igen. Jag ber om ursäkt HH om du läser detta. Jag har ingen aning. Men jag känner själv igen mig en sån reaktion och man känner andra genom sig själv.

Jag är tacksam för att du inte dömde ut min kukiga konst. I förorten behövs den inte då de jag handlar mat och kaffe av här är konsekvent vänliga.

Mycket intressant med din teori om servitrisen. Tanken slog mig också att det kunde vara något hon hade på sig från högre ort och liksom med varmt hjärta serverade den beska medicinen att jag/vi inte platsade. Jag såg det själv. Nu råkar jag vara intresserad av mode och sög girigt i mig ögongodis i form av de fantasifulla och svindyra outfits som wokefolket bar. Expediten ni mötte kan dra åt helvete. 

Jag kan inte motstå frestelsen att länka till en text om Drag race Sverige som jag tyckte var så väldigt fin. Det ska vara poet för att skriva sådan tv-recension. Förbereder mig redan på brasan för kvistveden om Burcu trillar av... pinn. 

www.aftonbladet.se/kultur/a/q1QlPO/burcu-sahin-om-drag-race-sverige

books.google.com/books/about/Broderier.html&id=U1ZcDwAAQBAJ

Kom på att det finns en dryg och ovänlig tjej som säljer mat här. Hon ser ut som en dragqueen och är larger than life så jag förlåter henne alltid. 

Ja det var en varmhjärtad recension. Piedestalen rasar säkert men minns då hur den recensionen fick dig att känna. Så kanske du kan limma ihop kvistveden igen.

Sen håller jag med om att vissa bitchar förlåter man trots deras sätt. Dem behöver inte ens se ut som drag queens även om det hjälper.

Man undrar hur Admira Thunderpussy hade blivit behandlad av din servitris eller min expedit?

Jag ska minnas hur recensionen fick mig att känna och jag ska minnas hur ditt inträde i den här tråden fick mig att känna. 

Jag hoppas att människor läser och läser om dina kloka inlägg och tar till sig, precis som jag kommer att göra.

Kanske kan jag då återkomma, förändrad, förnyad. Tack HH för startgnistan.