Jag ber om ursäkt till Stiffy för alla korrektursfel. 

Tecken i tiden:

Saga Cavallin försöker rädda ansiktet på kändisar av Hanna Hellquists Marilynkaliber genom att göra deras för allmänheten av Familjeliv bevisat ovidkommande "branchexklusivt" 

www.dn.se/kultur/saga-cavallin-det-har-gatt-inflation-i-direktsanda-tv-galor-dags-att-slacka-lamporna/

"Ingen förväntar sig att public service ska visa Augustpriset, Bokmässan eller något annat branschexklusivt forum för inbördes beundran på bästa sändningstid. Bara för att man gillar att se film så följer inte slutsatsen att man är intresserad av en VFX-designers tacktal långt som en ljudbok. Låt det som händer på galan, stanna på galan"

Alltså, vad mig anbelangar. Låt de 300 skrivande personerna använda sina enligt DominantPoly "histrioniska personligheter" för att nätverka kring varandras, av varandra, olästa verk medan de försöker dölja sina smutsiga kopplingar till förorten (avnjut på avstånd filtrerad genom snygg, ickevit ung man med våldskapital, nu i hemlighet sedan Skotten i Hammarby sjöstad)

Det känns som om min självdistans är tillbaka. Tack Familjeliv för att ni inte raderade tråden den här gången. Jag tror att jag kommer att kunna fortsätta att skriva nu. 

Det här jag nämner i mitt inlägg är något jag tänker på rätt ofta. Nu dök tankarna upp igen när jag ligger här och inte kan somna. 

Det är så svårt att landa i vad som är rätt och fel. Jag hörde om den här UNHCR-chefen för Ukrainahjälpen, eller hur det var, som hade 350 000 i månaden. UNHCR som jag skickar en del pengar till. Jag känner mig lite förnärmad. Men är det rätt eller fel Att känna så?

Det är alltså en karriär att hjälpa folk nu. Det gör mig ledsen.

Jag förstår. Det här du skriver "Det är alltså en karriär att hjälpa folk nu. Det gör mig ledsen", det sammanfattar så mycket.

Det du skrev innan: "När jag insåg att deras altruism bottnade i en föreställning om sig själv som moraliskt överlägsna samtidigt som dem inte agerade i linje med det föll dem djupt och har aldrig tagit sig tillbaka upp. Jag tror heller aldrig det kommer ske. Trots att jag hittade samma falskhet hos mig själv. Jag jobbar på det".

Det är svaret, lösningen. Att jobba på det i sig själv, parallellt med avståndstagande till det man inte kan acceptera i andra. Även om man får ha viss förlåtelse för övertramp finns det gränser som inte kan överträdas utan att någonting viktigt blir förstört. 

En annan person som jag skickat DM till tidigare skrev nyligen i tidningen om en mycket hemsk sak hen varit med om. Något sådant som alla omedelbart tar avstånd från. Jag skrev i flera trådar innan den här att jag inte längre tycker att man som kändis ska ta sådana saker offentligt, för vad ska läsaren göra med det vi får veta? Vi får inte visa deltagande enligt Hanna Hellquist för hon ville bara skriva i tidningen, inte ha deltagande. Återstår att tiga ihjäl upplevelser som man som mänsklig naturligt känner empati för, eller som du säger, göra det till en karriär.

Jag blir nyfiken på falskheten du hittade i dig själv. Om du vill kan du skriva ett meddelande till mig och berätta. Du får förstås berätta här, men jag tänkte om det var för känsligt. 

Återigen förlåt korrekturet Stiffy 

*läser för HANS brödfödas skull

*kan få arbeta VOLONTÄRT

* VAKTMÄSTERIET

* PapperstidningenS  - i all bemärkelse tunna - kultursidor. 
(Och jag vet att minustecken inte är tankstreck, vet inte hur man gör tankstreck i autocorrect eller på mobilen öht) 

Den falskheten är väl inte hemlig. Men jag gick och tyckte att jag var bättre än alla andra. Att jag inte kunde förstå hur man kunde vara så egocentrisk som vissa är. 

Att jag tyckte jag var bättre fattade jag kanske inte förrän efteråt. Hade jag sett det tidigare så kanske jag hade insett problematiken med det och förstått att det i sig är en självmotsättning.

Det var en också En politisk inriktning jag försvarade. Den vill jag dock inte nämna för det blir så infekterat när man pratar om det Och det tar fokus från det riktiga problemet. 

En stor del av min självupplevda godhet kom från att jag tyckte att jag gjorde uppoffringar för andra människor. Hjälpte till, stod ut med sena ankomster från deras sida, anpassade mig efter andras vilja. Detta gjorde att jag satte mig själv på en piedestal och såg ner på andra. Det är lite dumt eftersom jag faktiskt gjorde bra grejer. Men problemet var att jag gjorde detta för min egen skull. Inte för deras. Det var av helt eget intresse. Dels för att kunna sätta mig på piedestalen och känna mig bättre men även för att alla skulle tycka att jag var en bra människa. 

Det är svårt att formulera det här i ord och hoppas du hänger med på vad jag menar.

När jag insåg att jag var självisk blev det mycket lättare  att se godhet i dem jag sett ner på. Jag tittade runt i min bekantskapskrets och insåg att dem jag sett som mest själviska faktiskt var dem som brydde sig mest om andra. De tyckte så Bra om sig själva så dom kunde avspegla det i andra. Med mig var det tvärtom. Jag föraktade antagligen mig själv så det var den falskheten jag såg hos andra. Det kanske låter som floskler men nu är det min sanning.

Första pusselbiten till uppvaknande fick jag av tv-serien Vänner. Joey hävdar att det är no unselfish good deeds. Vilket jag instämmer i. Det här är säkert 15 år sen men det har fastnat.

Andra uppvaknandet fick jag i terapi när psykologen låtit mig reflektera i x antal timmar och jag i slutet av sessionen utbrast: jag kanske är egocentrisk!

Efter detta har jag bekräftat mina farhågor mer och mer. Jag hade stort utbyte av Och världen skälvde av Ayn Rand. Den är kraftigt överdriven men berättar en hel del om den tid vi lever i även om den skrevs för snart 70 år sedan.

Jag vet inte om detta gör det klarare för dig. Det är som sagt svårt att sätta ord på det.