Tänker att det blir Sveriges radio och eventuella internationella produktioner i så fall. Jag har ibland hittat något bra via kunniga poddrecensenter. 

Kanske ett sent tonårsintresse som nu kommer ta en mognare form? ;) Minns idolaffischerna på tonårsrummets väggar....

Det är inte riktigt samma sak, även om jag förstår att det ser ut så utifrån. Jag hade tonårsidoler men de här kvinnorna har låtit mig följa deras liv via deras texter. Det är inte som att jag gråter blod och nu har en sönderriven bild på Hanna i plånboken och ett porträtt av Erik och Greta med hitlermustascher över spiselkransen (Nej, det är inte en bild fritt fram att sno, eventuella satirtecknare  i tråden!) Vad detta handlar om egentligen vet jag inte riktigt, men någonting med att bry sig om den som ser dig obetydlig, vilket är ett livsmönster som jag burit länge och som jag tror nu är krasst krossat överlag. Att inte ens vara bevärdigad med att få säga tack. Det är ändå höjden av ojämlikhet. Vad gäller drömmar om jämlikhet är jag fortfarande socialist.

Vilken text var det som var den utlösande faktorn? 
Jag har läst tråden men fanns den informationen så har jag missat den.

Okej. Jag har läst dina inlägg i nattuggletråden och tycker att du verkar vara en fin, reko person. 
Citerar en bit av texten då den ligger bakom betalvägg:

Sedan säger ju Mrs Moneybags att det är min tolkning att kända människor ser sig som förmer, men när Hanna säger att hon tänker "jag kan se att personen skäms och jag tänker, ja hörrudu, det här var verkligen genant. Du skulle låtit bli", så ser jag inte hur man ska tolka det på annat sätt.
Det går naturligtvis bra att avfärda andra människor som genanta när de uttrycker beundran. Men jag har svårt att se hur det ska kombineras med att fortsätta ha fans. Det finns säkert fans som aldrig skulle gå fram till någon de beundrar, ändå inte ser att det är en skillnad i hierarki och status mellan dem och den de beundrar och liksom Hanna ser på den för Hanna besvärande stora andel som kommer fram som "hundra procent pinsam" . Jag tillhör inte den sortens fans, som framgått, och jag tillhör inte längre Hannas fans. Faktum är att om jag skulle läsa om hennes texter så skulle jag säkert hitta tecken på den inställning hon så tydligt ger uttryck för i citerad text. 

Och med detta sagt. Nu kommer då en text av Hanna Hellquist, av bild och rubrik att döma om en vän som tagit livet av sig. För alla oss som har en eller flera personer i våra liv som försökt eller lyckats ta livet av sig, och många med lättare depression på det, så kan rubriken upplevas komma från samma plats som det där med "jag kan se att personen skäms och jag tänker, ja hörrudu, det här var verkligen genant. Du skulle låtit bli". Här är det istället människor med lättare depression som ska skämmas. Tung depression som leder till död är vad som räknas, enligt rubriken. Men det är väl verkligen genant att uttrycka kritik mot detta, förstås. Vem är jag att vara kritisk mot en kändis? 

På något sätt har denna händelse fått mig att förstå någonting annat som är viktigt i livet. Det spelar roll vem som säger någonting. Psykisk ohälsa, suicid, depression, ångest och alla de tillstånd som föranlett att människor på Familjeliv kastar ut sig Du behöver terapi, Sök hjälp och så vidare till sårbara andra, (eller troll som låtsas vara sårbara andra för den delen), det är någonting som jag vet mycket om och just därför tycker att man bör försöka att ta kontakt för utanför forum, där man slipper att få "välmenta råd" kastade efter sig.
Det spelar roll vem som säger någonting. Den användare här som konsekvent trycker ner, jag skulle ha längre till att lyssna om den personen uttryckte att den led. 
Det spelar roll vem som säger någonting. Den som ena veckan ser människor med möjliga enormt svåra livserfarenheter på stan som genanta inslag i stadsbilden kan inte nästa vecka stå trovärdig som en empatisk röst för anhöriga. Bara nej. 

Det är tydligt att problemet ligger inom dig, att du av någon anledning tidigare har höjt upp kändisar (by default). Du får helt enkelt lära dig att de är precis som alla andra, vissa är trevliga, andra otrevliga.

Sen verkar du konsumera en massa skräp, du skulle nog må bättre av att halt skippa  kvällstidningar, kändismagasin/damtidningar m.m, och sunkiga program på TV.

Stycke 2, jag håller med.

Stycke 1, jag håller delvis med. Det är relevant att säga att kändisar är precis som alla andra eller och att jag personligen har upphöjt några personer, vilket jag börjat en resa mot att sluta göra. Sammanfattning: sluta beundra, se dem som enkla arbetare i underhållningsbranchen vilka ibland gör en dåligt framträdande, som exempelvis att skapa krönika av en väns  självmord. 

Med det sagt så krävs det väldigt många människor för att skapa så stora skaror av fans att en så förhållandevis okänd person som Hanna (jämfört med exempelvis Rihanna eller Carola) , ska bli så nersprungen på stan att det skapar ett så starkt lidande över denna stora pinsamhet hos människor att Hanna behövde skriva sin text. 

Jag försöker att sätta ord på hur det är att känna sig som en människa bredvid en känd person, som uppträder som upphöjd genom att tänka "jag kan se att personen skäms och jag tänker, ja hörrudu, det här var verkligen genant. Du skulle låtit bli". Det här har hänt Hanna och andra kända människor så pass många gånger att det fått dem att känna sig annorlunda, det vill säga, de känner sig inte precis som alla andra, så hur ska jag kunna förhålla mig till dem som om de vore som alla andra?