Uppenbarligen har du tänkt på detta. Snösmocka är relativt beskedligt jämfört med ord som orgasmglappet, men det stämmer att påhittade ord triggar uppmärksamheten. Så har jag inte sett det tidigare, och nu kommer det här i förlängningen möjligen även slå mot min formuleringsglädje. För vem ska jag formulera mig när det ändå inte leder till förändringar? Jag vill inte vara en del av det här längre. Jag vill lägga tid på att korrekturläsa mina inlägg, om jag ens gör några, och jag är gladeligen världsfrånvänd en tid om det kan hjälpa mig att återvinna mental balans. Eftersom det inte är jag som bestämmer över exempelvis NATO och eftersom jag redan tappat respekten för de politiker som vi har så är det nog klokt att bli lite mer som din kollega. 
Nyss scrollade jag kvällstidningarnas förstasidor. Jag läste en översatt text om minskat valdeltagande, det var allt. 

Du behöver hjälp av terapi. 

Så här är det med denna typ av inlägg, så kan jag passa på att berätta vad jag tycker om dem också. 

Om man tycker sig se att en person är i behov av terapi och vill dela med sig av att man tycker så, så skulle jag säga att det är mer effektivt att som flera andra skriva några rader om var man tycker att personen hamnar snett, för att lotsa personen vidare i tanken. 

Att som du här, Magical, sätta sitt tassavtryck med en kort rad om att jag eller någon annan behöver terapi, vilket mycket väl kan vara fallet, får enbart effekten att du ser lat och dryg ut. Men för att tolka dig välvilligt och svara på ditt inlägg som om du verkligen tänkte att jag skulle må bra av terapi (varför? Hur utlöser du det? Vilka terapeuter tar sig an kändisfobi? Är kändisfobi något som kan gå över?) så finns om inte annat  en rad kändisterapeuter, så som Bengt Ohlsson, Jenny Jägerfeldt och Per Naroskin, att skriva till för att få offentliga råd. Jag kanske borde skriva till någon av dem.

Jag  har inte råd att betala 1500 kronor i timmen för att jag varit en idiot som läst och tagit innehållet i krönikor av Hanna Hellquist och Greta Thurfjell till mitt hjärta. Jag läste nyss en nyskriven krönika av Kristina Lindquist där hon förklarade att eftersom hon alltid tänker på pengar så kan hon tänka sig att skriva personliga texter, då dessa är mer populära bland läsarna. Det betyder att jag åtminstone inte är ensam om att vara lurad som läsare, vilket ju är en tröst. Kristina Lindquist verkar vara en mycket kapabel kvinna med vänsteråsikter. Jag är säker på att hon skulle smälta in väl i många av insatserna som man kan få via Arbetsförmedlingen om hon väljer bort att skriva personligt och skulle bli av med sina uppdrag på grund av att alla vill läsa det som är personligt och ingen vill läsa om hennes vänsteråsikter. 

www.dn.se/kultur/kristina-lindquist-vill-du-inte-betala-for-mina-principer-sa-har-jag-andra/

Så nu har jag läst även DNs kultursida idag. Det blir en lång klickfri dag idag. 

Det är inte bara kändisarna själva som anser sig vara förmer. Det ser man ofta när det gäller åldersskillnader. Folk tycker att det känns mer ok om äldre skådisar träffar unga tjejer. Dom är berömda och rika. Kändisar är inte riktiga människor.

Word @Fröken Allvar!

Det här är alldeles för långt från ämnet, men jag blev ändå full i skratt. Som en Kaffedraketolkning utifrån Kaffedrakens livssorg av Fröken Allvars livssorg.
Vi kommer att må bättre men måste släppa vissa saker bara. Jag tror egentligen mycket av problemet ligger hos mig, precis som folk har sagt. Jag har lagt min tid och energi på helt fel saker, och texten om jobbiga fans blev en katalysator. Inte nog med att jag själv känner att jag engagerat mig för mycket i kultursidorna eftersom jag är intresserad av kultur, dessutom ska jag få en örfil på grund att jag därför vet vilka de här människorna är och känner igen dem på stan. Det blev för mycket. Meningslösheten i alla mina klick och min inlevelse för stor. 

Det känns spontant som att du fäster för stor vikt vid vilka de där människorna är som du aldrig har träffat och inte har något band till och som inte påverkar ditt liv det minsta? Har du reflekterat över varför?

Själv är jag totalt ointresserad av kändisar och har noll koll på vad de heter eller vad de gör. Visst vet jag vem Ingemar Stenmark är, haha. Och kungafamiljen. Och ett fåtal andra som vissa författare som jag tycker är bra. Men alla kändisar som florerar i tv och radio. Kunde inte bry mig mindre, de har liksom inte med mig att göra. 

Jag har märkt att andra tycker det är konstigt att jag inte vet vem den eller den artisten är eller vet vem som framför den ena eller andra låten. Men nej, jag har så mycket annat som tar upp min tankeenergi så jag har inte tid med kändisar i min hjärna. 

Undantag är våra politiker. Regeringen. Herregud, där blir jag irriterad allt som oftast när jag ser presskonferenser eller intervjuer.

Lite OT, men vi har väl alla något som vi blir irriterade på. Jag t ex avskyr reklam och känner ilska när jag ser tv-reklam. Undviker så gott det går. När jag ser en produkt i reklam så tänker jag undermedvetet att den är dålig och så undviker jag den. Det har faktiskt gjort att jag har missat bra produkter och haft felaktiga uppfattningar. Kanske kan man dra en parallell till dina känslor inför kändisar här?

Tack för ett trevligt svar. Jag utgår frå  svaret för att göra nya reflektioner. Om vi börjar i det vi har gemensamt, att vi inte står ut med våra politiker. Regeringen. Herregud, som du säger. Du blir liksom jag irriterad allt som oftast när du ser presskonferenser och intervjuer. Jag tänker att man retar sig på dem som har inflytande över en, vars inflytande man inte kan avlägsna. Vi har en demokrati och de som hamnar i regeringen gör det för att den som vunnit flest röster tycker att de är bra nog. Om man då inte håller med, utan känner att det är synd att det inte är andra politiker, så är det inte konstigt att bli irriterad.

På samma sätt är det för mig med kultur. Jag är intresserad av kultur och blir äcklad över på vilket sätt man hanterar kultur på kultursidorna. Greta Thurfjell har gift sig och tagit över en betydande del av litteraturrecensionerna på DN, som hon delvis ägnar åt att beskriva sig själv och sin läsning. Det är jag ofta ointresserad av då jag blir ledsen över att läsa om hur hon (säkert för kulturvärlden allmängiltigt) tänker, vilket gör min upplevelse av DNs kultursidor sämre. Vi bytte morgontidning till Svenska Dagbladet för kultursidornas skull, men tyvärr har de förändrats i samma riktning. till och med Under strecket har blivit en plats för personlig reflektion. Det har skett gradvis det senaste året. Jag är den kokta grodan. Tidningar där jag tidigare kunde läsa om kultur och ibland hitta något att gå iväg på har förvandlats till platser där jag får läsa om skribenternas skilsmässor, celibat, negativa känsla för barnens kärlek till influencers med fel dialekt (östgötska är fult) , renoveringsprojekt, husköp, husförsäljningar, cancer, otrohet, förlossning, planer för ett andra barn och utifrån detta förplanerat sex, och så vidare. Alltså ungefär samma ämnen som ymnigt förekommer på Familjeliv. Det är inte så att jag varit helt ointresserad av ämnena. Till exempel Hanna Hellquists texter om sin egen alkoholism och smuts har intresserat mig, då det är ovanliga ämnen i en tidning. Just därför blev jag så knäckt över att hon skrev som hon gjorde om någon som kunde varit jag, en liten tant som kom fram. 

Jag kan även känna att jag undrar vad jag egentligen gör här på forumet när det som skrivs ofta är så nedlåtande och har sådan låg kvalitet. På sista tiden upplever jag dock att det blivit något bättre hur folk skriver, men det kan vara en slump. 

Vi har alla något vi blir irriterade över säger du, javisst, om det bara var lite irriterande, men min värld som bygger på intresse för kultur och intresse för andra människor har kantrat betänkligt. 

Så min fråga är hur jag ska räta upp mig igen. Går det ens utan att släppa allt som har med den så kallade kulturvärlden att göra.?Till saken hör att de flesta skriver på ett sätt som gör att man lär känna deras tankevärld och känslovärld, vilket gör det hela ännu mer intimt. Lösningen får nog bli de döda. På Under strecket tas döda författare och konstnärer då och då upp.

De döda som inte är bortglömda är ofta människor som många fäst så stor vikt vid att man minns dem århundraden senare. Så ja, jag ska väl sluta att fästa vikt vid vad tidningskrönikörer uttrycker. Och inte titta mer på exempelvis Babel. 

Men du, det finns bra tidskrifter om kultur. Kolla runt på nätet och på biblioteket. 
Varför plåga dig själv med något du inte mår bra av? Att du kan rabbla upp alla de irriterande exemplen tyder på att du fäster alldeles för stor vikt vid vad dessa vanliga människor skriver. 

Håller för övrigt med om att det är en självcentrerad trend på kultursidorna. Jag tycker dessutom att det verkar pågå en lågmäld påverkanskampanj för poly-relationer och en allmän upplösning av sexualmoral i media. Det gillar jag inte. Men det är en annan tråd.  

Ett tillägg och en invändning till den som menar att jag inte har något band till de kända människorna är att jag har inga band till andra användare här heller. Visst har jag förstått vilka några är i verkligheten, men det är inte samma människor som skrivit i mina trådar. Jag läser och tar ibland till mig ändå, beroende på hur det är uttryckt, och vad syftet med att skriva i tråden verkar vara. 

För mig är det självklart att man kan vara intresserad av andra även om man inte har band till dem. Jag är knappast ensam om att vilja ta avstånd heller, hela cancelleringskulturen bygger på att människor tar avstånd i flock.

Den stora skillnaden är väl att den som tar avstånd från en levande artist snabbt ersätter den med en annan levande artist att följa, medan jag ifrågasätter om jag alls ska ta del av levande kultur, alldeles oavsett vad jag eventuellt missar, eftersom hur levande kändisars tankar och känslor formar sig väcker äckel.