Återigen: det jag är intresserad av i denna tråd, så långt, efter den input jag fått, är väl typ: Hur sluta bry sig om att människor man tappat respekten för fortsätter att skriva? Ett sätt är att låta det pågå bara. Eller så kan man inte låta bli att fälla en självrättfärdig kommentar då och då, ungefär som du AnnaSthlm. Det är väl den speglingen du tillför kanske. Hur patetiskt det blir att försöka få stopp på någon med ett uttrycksbehov. Jag kan inte göra något åt att HH fortfarande säljer saker som en väns självmord i tidningen. Jag kan bara kommentera det, om jag inte lyckas släppa det. Ungefär som du då, AnnaSthlm. 

Till AnnaSthlm, Farah Abadi och Jesper Rönndahl 

Jag har faktiskt ännu inte orkat mig in på Ulf Lundell. 

Lite roligt att du nämnde honom dock för jag tänkte tanken härom veckan när en av han böcker dök upp i flödet när jag letade ljudbok. Jag kanske får ge det en chans ändå. Det finns textrader i hans musik som han verkligen lyckats med.

Tack för tipsen jag adderar dessa namn till min konsumtionslista.

Kommentar på inlägg #121.

Jag tror inte du behöver sluta bry dig om att dessa människor fortsätter skriva. Mår du jättedålig över det så tycker jag faktiskt du ska sluta röra dig på de plattformar där dem publicerar. Som jag och nyhetsrapportering.

Men jag tror kanske inte du behöver gå så långt. 
Ett humoristiskt sätt att tackla det på kunde vara att du börjar se dessa skribenter som förskoleungar som inte fattar att det gör ont på sin kompis om man slår spaden i huvudet på dem i sandlådan. Dem sitter där och ser gråten men kan inte förstå sambandet mellan slaget och gråten. Det finns ju så mycket som gör förskolebarn upprörda så varför skulle det vara just spaden? Dem kan lika väl gjort ner sig. Det gör att vi får klä den spadsvingande förskoleungen som altruisten som ser lidandet men gissar helt fel om varför.
I detta sammanhang blir du alltså inte den bölande ungen i sandlådan utan vaktmästaren som är där och fixar taket och ser händelsen på håll. Men allt för långt bort för att själv gripa in. Det är ju upp till pedagogerna.

Det kan faktiskt vara ok. För på ett sätt är det sanningen också. Man kan inte veta allt. Inte ens om man är krönikör. Sen är det faktiskt bra om folk blir förbannade när man är krönikör. Då drar det klick Och man kanske har betalt för antalet klick. Man kanske skriver saker man inte riktigt är överens med bara för att få lite cash.

www.expressen.se/noje/alex-schulmans-tvivel-vill-lagga-ner-podcasten/

I det här videoklippet berättar Alex Schulman att han egentligen vill lägga ner podden som normaliserat häcklandet av kändisar till en nivå där det genererat ett kulturpris. 

Alex Schulman ljuger bra, bättre än de flesta. Därför är det svårt att bedöma om han menar det han säger eller bara vill håva in lite extra beröm och applåder denna kväll.

Expressen återger också att Alex Schulman i Malou möter har sagt att han hellre vill ha mer fritid för att kunna skriva något riktigt bra. Skriva något riktigt bra. Det vill jag också göra. 
Jag tänker att det är därför det är så lätt att fastna för en viss känd person. Den gör något man själv vill göra. Projiceringarna man gör binder en i fandombojor. På så sätt har AnnaSthlm ändå en poäng. Om jag hade möjlighet skulle jag antagligen gladeligen skriva byxorna av riktigt bortskämda människor vecka efter vecka på en plats där många läste.

Bortskämdheten i att inte ha kämpat i tjugo år med tillfälliga anställningar, nya vägar, nya trauman, gamla trauman som kommer upp utan att man kan välja, och ändå tro att man själv vet något om utsatthet för att man fått en hög elräkning, den bortskämdheten vill jag innerst inne tysta. För alltid.

Att Alex Schulman känner försörjningsansvar för Sigge Eklunds livsstil i Los Angeles kan jag förstå, men flera av de bästa böcker som har skrivits har tillkommit på nätterna och i pauser från hårt kroppsarbete. Det är inte arbetet med podden som hindrar Alex Schulman från att befinna sig på den sårbara plats han skriver bäst ifrån. Det är - om jag i sann Familjelivsk anda ska invagga mig själv i rollen som proffs på allt mänskligt - hela hans alltför lättsinniga sätt att leva sitt liv som hindrar honom från att vistas tillräckligt länge i sin sorg. Han behöver vara i sorgen för att han ska kunna skriva det han drömmer om att skriva. Men så många människor får underhållning av att Alex valt det rika och bekväma liv som ett kommersiellt och komiskt geni har möjliggjort. Hur ska han kunna svika oss? Och Sigge? 

Jag tycker inte om att tänka på andra vuxna som sandlådans inhabitanter. Jag skulle aldrig skriva till någon annan att jag såg hur den slösade bort sin potential i syfte att kränka. I min värld är kränkningar nödvändiga enbart då någon flyger för högt. Det är svårt att se sig själv när man flyger för högt, och den som inte flyger högt förlorar sina drömmar. Varför vill man döda andras drömmar? För att se till att de aldrig realiseras. Det är problemet med AnnaSthlms attityd. 

Som du vet tar jag människor i försvar och skulle jag försvara AnnaSthlm så skulle jag säga att hennes första mening är ett erkännande av din potential och därför också en komplimang. Att du kan skriva är väl ingen hemlighet för dem som läst dina trådar.

Hennes andra mening kan tolkas som en uppmaning att visa henne. En hejaramsa if you will. Men jag har bara läst ett enda inlägg av Anna och har så klart ingen aning. Ni kanske har en historia. Och är hon ute efter att mästra så lär det visa sig när hon kommer tillbaka för att berätta hur fel jag har.

En jag inte kommer ta i försvar är Alex. Intervjun du länkade säger väl allt. Han bryr sig inte om andra. Han har byggt en karriär på att vara elak och det har gjort honom omåttligt rik. Det kan så klart ge honom lite alibi för att bete sig så men nej, av mig blir det ingen sympati.

Att din gräns för vem du kan försvara - inte Alex Schulman - går någonstans gör dig mera mänsklig. Jag uppskattar det.

Jag har ingen historia med AnnaSthlm vad jag vet, men hon kan ha en med mig?

Det är fascinerande med din inriktning på förståelse. Ju fler gånger du upprepar det, ju mer påverkar det mitt perspektiv. Du lyckades de-eskalera min lätt tända stubin på nytt. Det har krävt övning berättar du, men du kan något. Jag tycker också att jag kan skriva, men blir ändå alltid väldigt glad när någon säger det, eftersom skrivandet - och andra skrivande och läsande människor - som synes i tråden är viktiga för mig. 

Det gör mig glad att jag kan de-eskalera din stubin en aning. För när jag ska de-eskalera tjafset mellan mina barn lyckas jag inte alls och då känns det som jag är dålig på det. Men barn är barn och är dem snart i tonåren så är det nog extra svårt, så jag ska inte såga min diplomatiska ådra helt och hållet pga det. 

 

Rätt vad det är ringer Schulmans och vill ha dig som teenie-nanny. Bra betalt. 

Ja vem vet? Om ryktet om mina diplomatiska färdigheter sprider sig så kanske jag kan turnera världen runt och komma med one-liners.