Klarar inte av att se kända människor

Vilken text var det som var den utlösande faktorn? 
Jag har läst tråden men fanns den informationen så har jag missat den.

Jag väljer att inte citera ditt svar till mig eftersom det är långt och min mobil, eller familjeliv, gillar inte att redigera citeringar. Men jag är glad att du fått det intrycket av mig. Jag försöker agera korrekt även om det händer att jag skriver dumheter jag med.

Jag har en känsla av vad du menar. Jag var insnöad på någon slags altruism och hade därför kända förebilder som jag såg som föredömen. 

När jag insåg att deras altruism bottnade i en föreställning om sig själv som moraliskt överlägsna samtidigt som dem inte agerade i linje med det föll dem djupt och har aldrig tagit sig tillbaka upp. Jag tror heller aldrig det kommer ske. Trots att jag hittade samma falskhet hos mig själv. Jag jobbar på det. Kan tänka mig att det är svårare för en känd person att få sådana insikter Eftersom de får uppskattning från alla håll och kanter.

Sen tror jag, i själ och hjärta, att 99,9% av alla människor vill väl. Det är bara svårt att förstå vad som är rätt. 

Men jag förstår verkligen ditt ställningstagande. Jag har också slutat konsumera produktioner av de personer jag såg igenom. Det finns inga fördelar för oss att konsumera sånt som gör oss på dåligt humör.

Och nu drog jag alltså inga likhetstecken mellan ditt ämne och mina erfarenheter alltså. Likheten är väl snarare hur vi reagerade.

Det här jag nämner i mitt inlägg är något jag tänker på rätt ofta. Nu dök tankarna upp igen när jag ligger här och inte kan somna. 

Det är så svårt att landa i vad som är rätt och fel. Jag hörde om den här UNHCR-chefen för Ukrainahjälpen, eller hur det var, som hade 350 000 i månaden. UNHCR som jag skickar en del pengar till. Jag känner mig lite förnärmad. Men är det rätt eller fel Att känna så?

Det är alltså en karriär att hjälpa folk nu. Det gör mig ledsen.

Den falskheten är väl inte hemlig. Men jag gick och tyckte att jag var bättre än alla andra. Att jag inte kunde förstå hur man kunde vara så egocentrisk som vissa är. 

Att jag tyckte jag var bättre fattade jag kanske inte förrän efteråt. Hade jag sett det tidigare så kanske jag hade insett problematiken med det och förstått att det i sig är en självmotsättning.

Det var en också En politisk inriktning jag försvarade. Den vill jag dock inte nämna för det blir så infekterat när man pratar om det Och det tar fokus från det riktiga problemet. 

En stor del av min självupplevda godhet kom från att jag tyckte att jag gjorde uppoffringar för andra människor. Hjälpte till, stod ut med sena ankomster från deras sida, anpassade mig efter andras vilja. Detta gjorde att jag satte mig själv på en piedestal och såg ner på andra. Det är lite dumt eftersom jag faktiskt gjorde bra grejer. Men problemet var att jag gjorde detta för min egen skull. Inte för deras. Det var av helt eget intresse. Dels för att kunna sätta mig på piedestalen och känna mig bättre men även för att alla skulle tycka att jag var en bra människa. 

Det är svårt att formulera det här i ord och hoppas du hänger med på vad jag menar.

När jag insåg att jag var självisk blev det mycket lättare  att se godhet i dem jag sett ner på. Jag tittade runt i min bekantskapskrets och insåg att dem jag sett som mest själviska faktiskt var dem som brydde sig mest om andra. De tyckte så Bra om sig själva så dom kunde avspegla det i andra. Med mig var det tvärtom. Jag föraktade antagligen mig själv så det var den falskheten jag såg hos andra. Det kanske låter som floskler men nu är det min sanning.

Första pusselbiten till uppvaknande fick jag av tv-serien Vänner. Joey hävdar att det är no unselfish good deeds. Vilket jag instämmer i. Det här är säkert 15 år sen men det har fastnat.

Andra uppvaknandet fick jag i terapi när psykologen låtit mig reflektera i x antal timmar och jag i slutet av sessionen utbrast: jag kanske är egocentrisk!

Efter detta har jag bekräftat mina farhågor mer och mer. Jag hade stort utbyte av Och världen skälvde av Ayn Rand. Den är kraftigt överdriven men berättar en hel del om den tid vi lever i även om den skrevs för snart 70 år sedan.

Jag vet inte om detta gör det klarare för dig. Det är som sagt svårt att sätta ord på det.

Du skriver så vackert och målande men samtidigt blir jag lite osäker på om jag förstår din åsikt. Jag tror vi tänker lika men den självkritiska delen av mig tänker jag kanske tolkar allt fel och att du egentligen ser ned på mina tankar. 

Det kanske klarnar. Mina åsikter är som tur var plastiska. Antagligen och förhoppningsvis så vänder jag kappan många gånger till.

Det var skönt att höra! Jag är fortfarande beroende av att min åsikt räknas. Det är en kvarleva från min låtsasaltruistiska period. 

Jag har full förståelse för dina inre konflikter. Jag brottas med mina egna inre konflikter ständigt och jämt. Jag tog givetvis reda på att det var Sara du hade tittat på för att förstå vad du menade. Jag lyssnade inte så länge men hittade covern på bad guy så jag fick väl insikt i wokeismen.

Jag förstår den wokeismen och har förståelsen för viljan bakom. Den där viljan att sitta på piedestalen som jag pratade om innan. Det är väl där man vill skifta fokus. Jag vill sätta andra på piedestalen, inte bara falskt se mig själv på den som tidigare. Problemet med viljan att sätta andra på den är att den är woke i sig själv.
Helst ska man riva den där piedestalen men då blir det bara kommunism av allting. Så hur man än gör så känns det som man gör fel. Inte undra på att man får de inre konflikterna.

Problemet är väl att jag tänker för mycket på min egen roll i allt. Det är väl huvudproblemet. Kan jag sluta fokusera så på mig själv så skulle jag nog bli en bättre människa.

Jag lär mig mycket idag. Parkman och Virdborg är helt nya namn för mig. Kanske är det för jag undvikit tidningar och nyheter de sista åren. Så jag förstår att du får en helt annan blick om du rör dig i Sthlm.
Jag som bor i lite mer lantligt missar ju en hel del finkultur eller vad vi ska kalla det. På gott och ont.

Om jag googlat rätt så är den här avsnittet där du kan utforska Joeys konstaterande:

The one when Phoepe hates pbs. Säsong 5 episod 4.

Rättfärdig elakhet har verkligen sin plats. Jag har som du, känt mig som en dörrmatta hela livet.
Sprungen ur fattig arbetarklass men uppväxt bland bättre bemedlad medelklass låg jag alltid lite under min omgivning i det sociala bedömningssystemet.

Det var där den moraliska piedestalen med mig själv på växte sig hög. Jantelagen säger vi alltid i Sverige och så riktar vi den uppåt, ofta mot övre medelklass.

Men Jantelagen är ibland felriktad. Den borde riktas nedåt. Mot arbetarklassen. I den klass jag växte upp. För där går man runt och känner sig lite fin för man är arbetarklass. Det kan bero på att vi styrts av ett arbetarparti nästan helt och hållet under väldigt lång tid. Och missförstå mig inte, det fungerade väldigt bra väldigt länge. Det gjorde oss till ett väldigt bra land.

Men de nya generationer som inte upplevt annat än välstånd approprierar arbetarklass själva och tar på sig offerkoftan. Så vad det för mig. Jag satte mig på piedestalen pga en föreställning om att dem med mer pengar än mig var rövare och banditer. Ja vi hade ont om pengar ibland. Det röktes och brännvinet flödade bland dem vuxna. Men jag målade upp bilden av en tuff uppväxt och trodde jag hade någon slags rätt att se ned på de med pengar. Något som förstärktes när jag började läsa arbetarlitteratur och Lo-tidningar.

Men sanningen är att jag aldrig saknade varken värme, mat eller kärlek. Så lidandet var ett påhitt. 

Nu vet jag att det är propaganda. Det har nog alltid varit vänsterns dilemma. Får arbetarna det för bra kan dem bli höger så det gäller att upprätta täta skott mellan vi och dem.

Jag vill poängtera att jag inte håller på någon politisk inriktning. Jag vill att människor ska ha det bra. Men allt är bara ideologi i politiken. På alla sidor.

Problemet hör inte till arbetarna egentligen. Utan de som företräder arbetarna. Så man låtsas att man står med foten i arbetarklassen. Hanna är väl ett exempel kanske. Fackpampar är ofta fast i detta. Andra får denna status utan att riktigt hävda den själv i beteende eller ord. Lööf är en sådan.

Nu vet jag inte om jag tappat all logik och säger emot mig själv men det gör inget. Jag försöker ju hitta svaren medans jag skriver och att då hålla flera tankar samtidigt som det så populärt heter måste få vara ok. Även om det Är motsägelsefullt. 

Din sambo har helt rätt i att man bör sätta rätt människa på piedestalen från början. Men det är nog väldigt få som behärskar det. De vänner jag nämnt tidigare som jag tyckte var de mest självcentrerade men som jag sen bytte åsikt om är nog sådana. De satte nog de viktigaste personerna på piedestalen direkt. Utan att veta. Barn är ofta duktiga på det också.

Själv blev jag hjärntvättad att jag var missunnad och stannade i status quo. Fick väl indirekt lära mig att jag var fast i min klass. Tills en kedja av händelser tvingade mig att bryta mig loss och nu kastar om allt jag trodde om världen. 

Jag uppskattar verkligen den här diskussionen för den tar mig framåt i tanken. Jag tror inte jag kommit längre än dig. Jag är Så splittrad och tror på varenda tanke som dyker upp i mitt huvud. Det känns nästan kaosartat. 

Tillbaka till den elakheten. Jag gillar det här med du sa om att kunna vara elak. Först hade jag Svårt att ta till mig det men jag tror det finns poänger med Det. Jag måste bara fundera mer på det.

Det blir långa texter och jag väntar mig inget bemötande på det jag skriver men det är skönt att veta att någon annan granskar ens ord. Det här är ju en diskussion som man sällan har i sin vardag. Inte jag i alla fall.