Kända människor är som alla andra människor. Det finns både kända och okända som anser sig överlägsna, och det finns kända och okända som är jordnära och trevliga. Och allt däremellan.

Det finns kända människor som bara är kända för att de är kända, men det finns också de som är kända för att de gör ett jobb, tex skriver böcker, målar tavlor, skådespelare, musiker, filmstjärnor osv.

Att de gör ett jobb betyder inte att de måste älska alla sina fans. Älskar du alla månniskor du möter? De vill också ha vissa saker privat. Tänk dig själv att allt i ditt liv hamnar i svkallerblaskorna vare sig det är sant eller inte. Att du inte kan freda dig, det står något om dig i tidningen och då måste det vara sant.

Jag förstår kändisarna, det är inte det tråden handlar om. Tråden handlar inte om kända människors svåra situation, utan att jag tyvärr inte längre kan se kändisar, per se, rent generellt. Alltså ingen. Det är det ena problemet. Allt skapat känns meningslöst och smutsigt
Och inte heller ser någon mening med att skapa själv.  Det är det andra problemet. Det är en kris helt enkelt, den löjligaste jag haft. Jag kom att tänka på en sång jag tyckte mycket om som barn. Lyssnade nyss på den och såg videon. Blev lite glad. 

www.google.com/search%C3%A5r+illa&oq=Youtube+jag+m%C3%A5r+&aqs=chrome.4.69i57j0i22i30j0i22i30i625l3.21531j0j4&client=ms-android-huawei-rev1&sourceid=chrome-mobile&ie=UTF-8#fpstate=ive&vld=cid:ab51eb81,vid:m-VigThmLWg

Men om jag ska kunna se en känd människa igen säger vi, så kanske jag får tänka, okej, även om alla kända människor kanske tänker likadant om sin position så behöver det ju inte vara så med just den här kändisen.
Jag slutade titta på tv i veckorna ungefär när krönikan kom, eftersom jag såg något fjantigt på Morgonstudion och insåg att jag nog tyckt att hela upplägget är rätt fjantigt länge, massor av korta kändis in, kändis ut, bara, nej, det passar inte mig, så det är bara att hoppa över. Men nu går det knappt att läsa tidningen heller. Så fort jag ser ett Porträtt tycker jag bara att det är fult. Bildbyline går bort. Osv osv. Det skulle ju kunna handla om en mognadsprocess som jag måste igenom bara, för det känns som en väldigt jobbig fobi att ha. Det är kända människor överallt alltid där nyheter finns och jag är inte typen som stänger in mig i en grotta. 
Tack för att du försökte ge mig ett annat perspektiv, jag är antagligen inte riktigt mottaglig även om jag bad om andras syn. Jag vill bara må bra igen och aldrig mera tänka på kändisar eller hur det var att vara ett fan överhuvudtaget. Jag gissar att det är som att ha blivit dumpad ungefär, ens gamla jag blir brutalt dumpad av ens nya jag, typ Vad såg du i den där där människan? Vad såg du i konst/musik/böcker överhuvudtaget? 

Känner du samma om Ingemar Stenmark?

Ditt problem verkar vara att du tror att alla kändisar är likadana som den du läst om som tog avstånd från sina fans. Så är det naturligtvis inte. 

Kändisar är människor och har olika personlighet som alla andra. En del är dryga, självupptagna divor, andra är jordnära och trevliga och så finns såklart allt däremellan.

Känner igen mig i din beskrivning. Jag tycker vår kändisdyrkan är ganska löjlig och jag blir ofta irriterad när jag tittar på sådana program. Klarar inte riktigt av det längre. Jag blir ofta ganska provocerad av tidningsartiklar där man berättar att den kändisen hittat eller visar upp kärleken eller blir arg för något eller liknande. Lite för att en del föraktar sina fans men också för att de tjänar pengar och får mediautrymme på att vara korkade. En artikel om när den eller den typ sket senast. Eller inslag på nyhetsprogram när "experter" uttrycker sig och det enda som kommer ut är en rad komplicerade ord som när man analyserar innehållet betyder absolut ingenting. Klyschor och floskler som bara yr och vi säger "åh va bra sagt!"

Definitivt. Ingemar Stenmark, Rolf Lassgård, Hanna Hellquist och Mats Jonsson har mycket gemensamt. 

Ja, och det skrev ju även Complicit om. Jag kommer säkert att kunna vara mer nyanserad i hur jag uppfattar kända människor i framtiden igen. Allt annat blir olidligt då de finns överallt. Min sambo är rätt bra på sammanfattningar och han sa att media bygger på kända människor. Jag har inte ens reflekterat över det, men så är det ju. Om en annan person än en känd person är med i media så kallas det "den lilla människan" eller "vanlis". Jag har bestämt mig för att minimera mediaintaget, åtminstone tillfälligt, och istället fokusera på att läsa böcker av döda människor eller andra som jag inte vet vilka de är. 

Det känns bra att höra att någon annan förstår. Jag har inte ens sett det som kändisdyrkan, det jag hållit på med, utan jag har tänkt att jag är intresserad av kultur och då beundrar jag de som är duktiga inom sina områden. Inga konstigheter. Men det är klart att det tangerar dyrkan om man läser varenda text som någon skriver och tror att det som står där är sant. Nu har jag förstått mer av hur det fungerar och då känner jag mig både lite dum och ganska lurad. 

Jag får klåda av när artister sitter i morgonens nyhetsprogram och pratar om sin nya låt och "jag vill bara göra min grej" och sedan pumpas vi med matlagning med kända kockar och sedan klagar man på att vi blir dumma av att bläddra sociala medier.

Jag tror mediapaus är bra, det försöker jag också med men det går sådär. Samtidigt tycker jag man har ett litet ansvar att hänga med om vad som händer. Har särskilt en kollega som inte läser något och inte hör något. Vi bor nära. Inte ens när en skjutning skedde på gatan utanför hade han noterat händelsen. Kriget i Ukraina och bränslepriserna har han hört om men det är ungefär där gränsen går. Ganska världsfrånvänt istället.

Men även media är full av folk som inte kan korrekturläsa sina artiklar och jag får kli av ord som "bombcyklon" och "snösmocka". Tänker att det hör lite ihop. När vi blir allt mer avtrubbade kommer fler kändisar och fler starka och påhittade ord för att trigga vår uppmärksamhet. För det är ju det allt handlar om.