Jag kan inte ha sociala medier eller fri tillgång till nyheter för det blir som ett missbruk. Jag kan inte sluta  scrolla alltså. Min skärmtid blir extrem.

Bra regel om släkten etc. Så kan man definitivt tänka ju.

Själv har jag blivit mer övertygad om att tillgodoser man sina egna behov först, eller åtminstone erkänner dem, så kommer dem runt om en gagnas också. 

Jag satt precis nyss med mobilen i hand och skummade låttexter på Spotify (tack för det Spotify. bästa ever!), av någon konstig anledning drog jag igång Taylor Swift (what???) och helt plötsligt stod det där: 

did you hear my covert narcissism I disguised as altruism

Hon har alltså tänkt samma som jag? Går det tolka på annat sätt Än att hon gjort det? Det var också passande att jag såg ditt inlägg här strax efter Fröken. Nu vet Jag inget om Barbro och gissar att hon inte var disguised as altruism, utan på riktigt god. Men jag tror Niklas slutsats leder till altruism in disguise. Jag skulle säga att den slutsatsen är rent av farlig för individen. För kollektivet. 

Ja jag överdramatiserar. Jag vet. Men ändå!

Nej köp en katt. Om en katt gör dig lycklig. (Jag talar till massan här, inte dig Fröken). Men om du köper en katt för att ta hand om den så kommer den snart bara vara till besvär och irritera dig. 

Låten med Taylor var för övrigt Anti-Hero.

Strax innan den förbluffades jag av Lancelot Hedmans talang. Eftersom den är helt, för mig, nyupptäckt, ville jag bara dela med mig av det.

Känns ändå fint att trådens senaste seriösa är FredrikLiksoms uppskattning av en nepobaby!
Det där med covert narcissism är ett riktigt ormbo, men om jag ska pröva att ge mig in i det boet så skulle jag säga att du vet att du har att göra med en covert altruist om du mår skit efter att ha lyssnat på allt gott den vill göra för världen. Det är åtminstone min erfarenhet. 

Jag har förstått mig själv bättre nu. Det som hände var helt enkelt att jag hade utvecklat parasociala relationer till Hanna Hellquist, Sara Parkman och några till, men jag har "gjort slut" med dem undan för undan under våren.

Jag förstår din känsla. Jag har alltid haft en kluven inställning till kändisar. Vissa beundrar jag verkligen och kanske vill eller har velat efterlikna lite grann. Men mer och mer har det  börjat kännas som om kändisar ofta ser sig som "von oben" som står över "vanligt folk". Lite har väl synen på kändisar generellt börjat ändras, mycket iom internets övertagande. Innan var det mer som att folk såg dem som gudar eller ouppnåeliga ideal, mer eller mindre. Nu betraktar man dem mer som människor som alla andra, med styrkor och svagheter och beundrar väl på sin höjd deras talanger, färdigheter och framträdanden.

Vet i Facebooks "barndom" hur det kunde kännas som en enorm bekräftelse att få lägga till en kändis som vän. Att visa för sina andra fb-vänner att man hade dessa i sin vänlista. Idag tycker jag inte att det är en lika stor grej.

Jag känner också igen mig i det du skriver. Anledningen till att det inte är en stor grej längre är väl att alla kan följa kändisar i sociala medier och skicka DM. Jag tänker i efterhand att Hanna Hellquists krönika var det bästa som skulle ha kunnat hända. Det blev ett sådant uppvaknande. För vems skull läser jag alla dessa texter som ofta är nedvärderande, vilket bara ökar avståndet mellan mig och dem jag beundrade.

Det har nu gått över 3 månader sedan jag var i det där värsta chocktillståndet och jag är glad att ha fått ett språk för vad det handlade om via forskningen om parasociala relationer. Jag känner mig mindre ensam, och det var fint att du skrev i tråden.

Nu ska jag ut i eftermiddagssolen på promenad. 

Ska ta och läsa den krönikan. Parasociala relationer är tyvärr ganska vanliga. Där den ena ger men inte får något eller mycket lite tillbaka.

Jag tycker det tyder på en egoism och att man upphöjer sig till att vara förmer än de som vill ta kontakt och lära känna en människa. Ett beteende som inte är okej i min värld.