Det Fattig-Sverige du inte trodde fanns

Dessutom existerar det aldrig något eget ansvar för någonting, utan det är mest att de som lyckats skaffa sig någonting är dumma, om det så bara är ett sketet ruckel utanför typ Bengtsfors. 

Att se sig själv som offer, helt utlämnad åt ödet, har aldrig hjälpt en endaste människa i hela världshistorien. 

Jag tänker att man får skriva vad man vill i tråden. Dina fördomar om fattiga och deras situation är välkomna eftersom det visar vad fattiga har att förhålla sig till. 

Ok, inget eget ansvar med andra ord.

Jag förstår att det är bekvämt för dig att se det så. Vet inte om du såg vad jag svarade dig längre upp, att jag gav dig rätt i något men också såg anledningar till att fattigdom försvårar framåtrörelse? Jag misstänker att många kommer att lära sig mer om detta de närmaste åren, som någon (du?) var inne på. Att bli fattigare är att ompröva. Det finns folk som dött för att de inte orkar bli fattigare, alltifrån redan fattiga sjukskrivna som får ersättningen nekad till företagsledare. Fattigdom är en psykisk hälsorisk lika mycket som en fysisk. 

Som samtalspartner är du nyckfull Kockobello. Jag tror att du uppskattar motstånd mer än medhåll till exempel. 

Hej Förken Allvar. 

Detta är mina tankar kring fattigdom och varför vi har den. Den fyller helt enkelt en funktion.

Jag har överskådligt läst lite av dina inlägg. Jag skulle nog tyvärr vilja påstå att att begreppsvärlden är så saboterad att ämnet är svårt att diskutera.

Begrepps som "överklass", "medelklass" och "underklass" är väldigt luddiga att använda. Vi är nog alla överens om att samhället är väldigt skiktat. Klassbegreppen utifrån inkomstnivå kan tyckas bra men även här är det luddigt eftersom dessa förbiser maktförhållanden. Inkomst går att visserligen att mäta men mätbara maktförhållanden ligger inte bara i inkomsten utan mer i vilken ställning man har i produktionskedjan. 

Den socialdemokratiska iden om folkhem och utjämning bygger ju på att maktförhållandena i produktionskedjan bibehålls (reglerad kapitalism) men man jämnar ut med skatter och välfärd för att få samhället att veka lite mer jämlikt.  

Jag skulle nog vilja påstå att dagens klyftor där fattigdom blir tydligare beror på att man behållit just dessa maktförhållanden. 

Med hjälp av ekonomiska kriser och avtagande lönsamhet har de som är längst upp i produktionskedjan istället reformerat folket och politiken till att öka fattigdomen.

Dvs det är bevisat att skatteutjämning eller reglerad kapitalism inte fungerar därför att den som har kontrollen över produktionen har den yttersta makten idag.. 

Hur du än röstar eller hur mycket yttrandefrihet du än har så ligger inte makten i själva demokratin och folket utan hos näringslivet. Staten är ju i beroendeställning till näringslivet via beskattningen för att kunna finansiera det offentliga. Dvs liberal demokrati. 

Vore det ekonomisk demokrati kanske det var en annan femma. Detta betraktas och framställs dock som ren ondska även på vänsterkanten idag. Ändå såg i inte ett enda parti nämna något om att investera oss ur krisen. M.a.o. så är västvärldens felfria kapitalism in i en kris med avtagande lönsamhet, resursbrist, arbetslöshet och stigande priser. 

Man ser alltså ingen annan utväg än kapitalförstörelsen och krig där nationer faller samman för att exploateras och skapa nya marknader.

Det kan mycket väl vara vägen in i en tid av svåra nödår för fattiga och detta gäller även många husägare eftersom de inte äger kapital i den bemärkelsen utan är lönearbetande i en offentlig sektor  som med säkerhet kommer att beskäras rejält. Mig veterligen betalar ju de du kallar medelklass endast räntor på 2-4 miljoners lån för sina hus. De kommer att få svårt att hitta lediga hyresrätter och värdet på deras hus kommer ju då att rasa.

Vore det tillväxt så skulle det kanske vara värt för härskarklassen att investera och hålla de lägre skikten konkurrensdugliga. Dock har det ekonomiska systemet en tendens att undan för undan komma till en punkt där lönsamheten avtar och investeringsintresset svalnar. Då samlar kapitalägarna sin pengar på hög istället. 

De försöker öka vinsterna på andra vis genom att avskeda folk och slimma sin produktion. De försöker bli av med kostnader och utgifter helt enkelt. Då hotar de med att lägga ned eller flytta produktion så att politikerna oavsett vilka de är ser till att sänka skatter och annat. 

Missermajser:

Tack för tiden du lagt ner på att skriva ner din samhällsanalys. Det ligger mycket i att klass är ett trubbigt och inte alls heltäckande begrepp.

När tråden startades hade det, eller skulle precis vara, riksdagsval 2022 i Sverige. Elsubventionsdebatten brann. Det är intressant att du beskriver hyresrätter som något attraktivt och svåråtkomligt för medelklassen. De brukar se på hyresrätter som något för människor de inte vill beblanda sig med. De vill inte bo i så kallade "ghetton".

Faktum är att det finns människor som inte kan tänka sig att älska någon som inte äger sin bostad och anses bo i ett ghetto, alltså en förort. Detta har jag erfarit på den tiden jag dejtade. Jag sållades flera gånger bort på grund av den boendeform och även den anställningsform jag hade. Det skedde genom att en person slutade svara när jag berättade om boendeform eller anställningsform. I ett av de första inlägg jag gjorde i tråden föreslog jag att man kunde diskutera kärlek och fattigdom.

Jag vet inte på vilket sätt du anser att din begreppsvärld är saboterad, men  alla inlägg som berör fattigdomens villkor är välkomna.

Jag är intresserad av att medvetandegöra vad det är att vara fattig utifrån premissen att tidningarna runt valet presenterade rika människor som fattiga. Även Sveriges tf stadsminister Magdalena Andersson talar om Sverige som att människor blir fattigare, men att bli fattigare från en hög nivå handlar det kanske om att lära sig leva med den standard som många föraktfullt kallat relativ fattigdom, dvs, man har allt man behöver men känner sig fattig i jämförelse.

Tråden får leva så länge den vill, och den ursprungliga premissen kan ändras, men bör inte börja handla om rika människors ekonomiska problem. 

Att du inte är intresserad innebär inte att det kommer bli ett reelt problem. Medelklassen är den som bär upp välfärdssamhället.
Om medelklassen går samma väg som i USA där 2-3 jobb krävs även för lägre medelklass så kommer de fattigaste få det oerhört svårt.

Ja, jag inser allvaret. Det är tyvärr inte något jag kan göra något åt. 

Tråden startades för att upplysa om de fattigaste svenskarnas levnadsvillkor redan idag. Jag tänkte mig att man kunde dela med sig av erfarenheter för att orka med de offentliga tårarna från de som inte har det särskilt svårt. Livslevande Fattiglapp upplyste mig då om att folk inte orkar dela med sig, vilket jag snabbt insåg stämde.

Idag är tråden främst ett forum för människors fördomar om fattiga, samt ett forum för att fritt få upplysa människor som trodde att de skulle få läsa om fattiga om en kapitalistisk världsbild. Kanske kan det ändras, kanske inte.

Vi får se. 

Det är några procent som har två eller tre jobb, det är verkliugen inte det normala. Desinformation delux. Däremot jobbar många studenter vid sidan av studierna, då studielån inte är lika formånliga som i sverige och man betalar mycket mer for hogre studier.

Tack för svar.

Det är svårt att veta var du drar gränsen mellan rik och fattig. Jag har varit allt från låginkomsttagare, lägenhetsboende, skuldsatt hos kronofogden och bidragstagare samt hemlös under en period på 20år. Den senare åren har jag gått till medelinkomst och ett eget hus. De flesta gör inte den resan så rätt få förstår att det är så oerhört många små detaljer som gör saker dyrare för de med minst inkomster. 

Vad gäller hus så menade jag att det är många som köpt hus för flera miljoner med relativt låga inkomster men klarar det genom att bara betala på räntan. Dessa riskerar ju de närmsta åren att att hamna hos kronofogden om de inte klara att betala. Det har ju hänt förr och kan hända igen. Då blir det ganska högt tryck på hyresrätter.

Vad gäller kärlek och fattigdom så har jag många gånger erfarit att det är ett villkor för många. Det slutade med att jag hittade en kvinnlig särbo som inte hänger upp sina ekonomiska behov en partner. Hon tjänar dubbelt så mycket som jag och vi bor ju inte ihop på heltid så jag har mina barn för mig själv och hon sitt för sig.