Ensam och utmattad GADD

Men är det nåt som hänt tidigare i ditt liv som behöver bearbetas? Jag har exempelvis haft en skituppväxt: Och sånt går inte att fixa med 7 mediciner. Jag mår rätt bra nu. Men att jag mått dåligt med en dålig uppväxt är ju normalt, om du förstår vad jag menar.

Vad har du gjort för att hantera din uppväxt?

Jag har insett att hur jag blivit behandlad av mina föräldrar helt och hållet är ett resultat av deras kompetensbrist och som inte har någonting med mitt värde som människa att göra. Så här: När du är liten tror du att du är dum för att någon slår dej. När jag blivit stor har jag förstått att det här med att pappa slogs enbart har med honom att göra och hans brister. 

Sen har jag också insett att folk i allmänhet gillar att sätta stämplar på en. Det vill säga är du ett ledset barn som underpresterar i skolan för att föräldrarna inte kan ta hand om det. Så vill gärna de flesta fortsätta se en som förlorare, eftersom de annars behöver omvärdera sina bristfälliga slutsatser. 

Då är det bättre att lämna alla sådana sammanhang där man blivit osynlig och stämplad som loser. Det är bättre då att bo i en storstad där människor har en större vana vid att möta olikheter än i en byhåla, där folk tror att de känner en för att de vet hur föräldrarna är. 

Så att bryta sig loss från skitmönster är grundreceptet. Att lämna allt och alla som inte kan/ vill tänka nytt och tänka rätt. Nu kanske det låter som att jag lämnat allt och alla och är mycket ensam. Så är det inte. Jag omger mig dock bara med folk som vill och kan se mig som den jag är nu. Utan förutfattade meningar.

Klokt inlägg, håller helt med hur du tänker. Starkt jobbat av dig! Jag är ledsen att din pappa har slagits, inget barn ska behöva bli slagen eller inte bli väl omhändertaget!

Tror mycket ligger kvar med stämplar som du skriver och vart man kommer ifrån, den sociala statusen. 

Jättefint skrivet. Stort tack för att du låtit mig skriva av mig och försökt peppa. Uppskattar det verkligen. 
Hoppas att du också får en härlig sommar nu

Tack för att du valt att dela med dig.
Jag ser verkligen arg ut hela tiden. Men försöker att le även om det bara känns falskt. Svårt när man är på ett sätt och jag har nog börjat acceptera att det är sån jag är

Ja, jag ser sur/arg ut i mitt neutrala, avslappnade ansikte, och det har varit ett handikapp för mig.
Jag uppfattas som sur/ på dåligt humör/arg/dryg etc fast jag verkligen inte är det! 
Jag behöver kämpa mer än andra för att bli accepterad eller omtyckt,   just pga mitt utseende.
Jag behöver hela tiden tänka på att le, även i situationer där andra klarar sig undan med att bara vara sig själva.
Min dotter har tyvärr ärvt detta, och jag känner att jag behöver prata med henne om det tidigt, för jag har råkat illa ut pga mitt utseende, och det är inte lätt.

Förstår att det är jobbigt. Jag uppfattas ofta som sur . man kan inte rå för hur man ser ut. Men förstår att det är jobbigt även om det inte är något fel.

Nej, det är svårt för folk att förstå, verkar det som.
Men vi kan ju inte rå för det! 
Min man sedan sju år frågar fortfarande dagligen om jag är sur?   Och då är jag bara avslappnad eller koncentrerad eller tänker på något.

Hur gammal är du, TS? 
Jag hoppas verkligen att du kommer må bättre snart! 
Själv har jag äntligen tagit steget att ringa min vårdcentral och fråga efter mer hjälp.   Jag tar redan antidepressiva mot min GAD och depression,  och det hjälper mot depressionen, men inte det andra...