Ensam och utmattad GADD

Tusen tack. Ska försöka kolla upp det.

Tack. Svårt att prata med människor det. Det känns som att de enda som jag kan öppna upp mig för och som förstår mig är min psykolog och min mamma. Tyvärr börjar mamma bli gammal och det för mig ledsen för då vet jag inte vem jag ska kunna vända mig till. Vem jag ska sova över hos och få vara mig själv. Kommer bli förkrossad när hon går bort. Även om det är så det är i livet och jag måste kunna bli lugn i mig själv

Jag förstår. Det är ofta svårt att prata om sina innersta känslor. Då måste man ha någon man verkligen litar på. Fint att du känner att du kan öppna upp dig för din psykolog och mamma! Att du har din mamma som en stor trygghet i livet låter ju fantastiskt. Jag har svårt att sätta mig in i det, eftersom jag har brutit kontakten med min egen. Om hon är så viktigt för dig så förstår jag verkligen att du är rädd att förlora henne. Skönt att du har en bra kontakt med din psykolog, ifall det skulle hända. Ja, du behöver träna på att bli lugn i dig själv och inte bygga upp ångest för saker som inte hänt. Att förlora en förälder kan vara väldigt tungt och det är man nog aldrig helt beredd på. Min pappa dog nyligen och trots att vi hade en komplicerad relation så tog jag det väldigt hårt. Men ändå går dagarna, en efter en, utan min pappa.

Jag beklagar din fars bortgång.

Tack så mycket! Det värmer 🖤 Men nu ska jag inte flytta fokus till mig själv i din tråd. Jag har redan fått prata ut om min pappas bortgång med många snälla och kloka människor. Nu önskar jag dig en fin och ångestfri natt! 🌙

Kan du prata med din mamma och berätta hur du känner att du är orolig över att inte längre ha hennes stöd, råd och tankar när hon inte finns längre? Tänker om ni kan bearbeta det tillsammans i förebyggande, för föräldrar ska ju dö före sina barn, så är det ju bara. Jag tänkte att ni kanske kan spela in/filma ett samtal som du sen kan lyssna på för att minnas men även hämta stöd ifrån. Detta kan ju vara lite knepigt att prata om för många men det borde egentligen inte vara det. Ibland kan det ju bara vara skönt att höra att någon älskar en för den man är, speciellt från en förälder och så mår man lite bättre. Har du orkat söka upp Ellie Sandin än, hon pratar så mycket om självkärlek, ångest osv. 

Tack. Jag kanske borde det. Är rädd hon ska lägga skuld på sig själv och känna sig otillräcklig som inte alltid kommer kunna finnas där etc. Jag tror hon är rädd för hur hur det ska gå för mig och jag vill inte ge henne oroligheter i onödan.
Det är bara mina tankar och jag måste lära mig att hon inte alltid kommer finnas där. Det är jobbigt men så är livet..
Jag får tänka på alla härliga tider och minnen vi haft. 

Tack jag har tittat på Ellie Sandin. Många bra insikter. Henne kommer jag följa. 

Idag kändes allt bara piss. Förstår att alla känner så ibland. Men jag är helt vilse med vad jag vill och inte, vad jag vågar göra och inte. Är en sånn trygghetsmänniska och skjuter på saker som är jobbiga när det kommer till nytt jobb, bo utomlands, flytta etc. Jag vågar aldrig kasta mig ut i det ovissa. Fast i ekorrhjulet fast jag inte behöver vara det. Livet flyger förbi mig utanför och jag är fast men min ångest.

 

 

Hej Alla och god fortsättning till er, 

Hoppas ni alla mår bra. 

Med mig är det sådär. Har hamnat i en ny dipp med panikångest och oro. 

Många olika tankar just nu och jag kan nämna några lite ytligt för att se om någon känner samma eller har tips. 

Jag känner mig väldigt ensam. Jag tänker att jag är jobbig mot mina vänner och att alla utom två ogillar mig. Känns som att jag säger och gör konstiga saker som får dem att ogilla mig. Inga konkreta exempel men det känns som att jag ofta är utanför och att de inte vill vara med mig. 

Jag är rädd för att förbli singel resten av livet. Mina vänner börjar få barn och starta familjer. Men jag är kvar i singellivet och vill verkligen träffa någon. Jag får knappt några matchningar på tinder och när jag väl får det pratar vi lite och sedan blir jag borttagen. Jag har gått upp en del i vikt och tycker jag är ful och väldigt introvert vilket gör inte saken bättre. Vet inte hur man kallpratar. 

Jag är rädd för att få sparken eller bli utfryst från jobbet. Jag har på sistone gjort några få slarvfel på jobbet och är rädd för att de ska säga upp mig (även om jag förstår att de inte kan det), men de kan frysa ut mig så att jag tvingas lämna själv. Eller säga till mig att det är bäst för alla att jag säger upp mig. Det är redan en del nedskärningar. Och känslan är att det snart blir min tur. På ett sätt skulle det vara skönt att få börja om men jobbet är nästan det enda sociala jag har.  

Mamma ringde mig och var ledsen. Hon ville be om ursäkt för allt hon sagt och gjort i livet och sa att det är över snart. det gör mig väldigt ledsen då hon är min ända riktiga stöttepelare. livet har sin gång.. Men jag kommer tappa hela min sista trygghet. 

Alkohol är det enda som får mig lugn just nu och jag kan släppa allt med det. Jag blir mer social och har unnat mig det för att det är enda gången jag får vara lugn. Dock har jag börjat få blackouts när jag är ute med vänner och inte vet vad jag gör. Förmodligen har jag inte gjort något konstigt men det skrämmer mig ändå. Jag försöker skära ner men i de flesta sammanhang tar jag och mina få vänner ett glas eller två som sedan blir fler. Jag har pratat mycket med min psykolog om detta och både hon och jag vet att jag har alkoholproblem och behöver söka hjälp. Något som skrämmer mig och som känns som att jag kommer bli ännu mer utanför om jag säger att jag inte dricker samt då inte börjar följa med på sociala tillställningar. 

Just nu är det än fler tankar och detta är några få men ack så jobbiga.

tack för att jag fick skriva av mig om någon har läst ända hit. 

 

 

 

 

God fortsättning på dig också! Kul att få en uppdatering från dig, men tråkigt att höra att du fortfarande mår dåligt. Jag jobbar sent idag, men kikar nog in lite senare och skriver mer.

Hej igen!

Vad synd att du har hamnat i en ny dipp med panikångest och oro! Här kommer några spontana tankar om det du skrev! Det som slår mig är det som går igen i dina inlägg. Att oron för att saker ska hända är värre än sakerna du oroar dig för.

Angående känslan av ensamhet, så känner nog många på liknande sätt ibland. Du skriver att du tänker att alla utom två ogillar dig, vilket ändå antyder att du har några vänner som du träffar regelbundet och i alla fall två som du känner dig ganska trygg med. Det är ju positivt!

Om du känner dig introvert och dålig på att kallprata så tycker jag du ska försöka utsätta dig för situationer där du utmanar dina rädslor på ett kontrollerat sätt. Finns det något sammanhang där du tvingas kallprata så du får öva på det? Jag lider till exempel av en rädsla för att prata i telefon och på sista tiden har jag börjat prata med nya människor i telefon, vilket har lett till att jag också har vågat prata med dem via Zoom.

Rädslan för att göra något fel eller få sparken från jobbet är nog relativt vanlig, men inte mindre jobbig för det. Som du beskriver situationen låter rädslan just nu väldigt irrationell, så försök att få distans till den och se den utifrån.

Kan tänka mig att du känner fasa inför att förlora din mamma och på så vis även förlora din grundtrygghet. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, förutom att det låter väldigt jobbigt och att jag hoppas att du kan finna trygghet i dig själv eller hos andra.

Jag förstår att alkoholen är ett problem och det är jättebra att du pratar med din psykolog om det. Vad säger hon om din rädsla för att bli ännu mer utanför om du slutar dricka?