Nu ska barn med ADHD och autism få stå i kö på nöjesfält

Där skiljer vi oss åt. Jag ser ingen mening med varför de ska få gå före. Tänk om dem sen använder sin diagnos som ursäkt för att de vill göra något före alla andra, eller hur man nu ska säga? Vi kan stånga oss blodiga över det här, men jag är glad att vi kan ha en dialog som vuxna människor i alla fall. .

Nu har vi aldrig utnyttjat att gå före i kö men däremot som jag skrev kan man ibland boka tid, det kan alla göra.

Men att folk åker med funktionshindrade barn även under högsäsong beror ju ofta på att man är en familj med syskon som inte är funktionshindrade och bor man inte nära olika djurparker, nöjesparker mm så åker man ju dit under semester osv, liknande de flesta andra familjer, alla  bor ju inte nära dessa parker. 
Syskon till funktionshindrade och sjuka får ofta stå tillbaka pga sina syskon och får på så sätt inte ett " normalt liv". Vi försöker ofta att dela upp oss och att bara en vuxen går på aktiviteter med dottern men vi vill ju även kunna göra saker i hop som en familj på semestern som alla andra och det speciellt just för henne även om hon har en bror som har funktionshinder, hon vill kunna dela en rolig upplevelse med både mamma och pappa ibland och känna att vi är en familj. Men även när vi är någonstans delar vi upp oss som jag skrev tidigare, dvs en står i kö och åker med henne, den andre är med sonen och tittar på djur, äter glass eller gör det han klarar av. Men jag är tacksam för att man just kan boka tid på linbanan på Kolmården för det är något vi kan göra tillsammans, sonen älskar djur men skulle aldrig kunna åka berg och dalbana. Föräldrar till barn med funktionhinder har ofta dåligt samvete för  barnet/barnen som inte har funktionshinder som kommer i kläm ganska ofta då barnet med särskilda behov tar stor tid men att ändå kunna åka iväg precis som kompisarna gör betyder mycket. Med det sagt menar jag inte att funktionshindrade och sjuka ska ha gräddfil men att dom är med sina familjer under högsäsong är ju inget konstigt.

Som mamma till två barn med npf diagnoser tycker jag det är väldigt trist. Vi har använt oss av ledsagarintyg en gång på Liseberg och det var första gången som vi hade en trevlig upplevelse där. Mina barn kan vänta på sin tur men dom kan inte göra det stilla och det stör oftast andra människor mer än mig. 

Vi åker inte heller mer än vad vi skulle gjort annars men vi slapp massa onödiga konflikter. 

Vi träffade ett barn med diabetes som tackvare ledsagar intyget kunde gå på Liseberg, när de stod och köade som vanligt förr länge i värmen fick barnet ofta blodsockerfall och de blev tvungna att lämna kön. 

Mitt syskonbarn med svår utvecklingsstörning samt balanssvårigheter blir även han drabbad av att inte få gå in bakvägen. 

Vi sörjer, vi har så många andra svårigheter i vardagen som vi kämpar emot. Det var skönt att kunna ha kul på nöjesfält som alla andra familjer. 

Lite så. Man kan ju anpassa tiderna också när det är mycket folk och lite folk på nöjesfälten. Om det är en viktig sak i barnets liv så kan man ju fråga skolan om att få gå halvdag och gå en dag när många är lediga. Jag har varit på lekland med kompisars barn med grav ADHD precis när leklandet öppnat på morgonen, då har det inte varit några människor där alls i stort sätt så att man får ju göra det som funkar.

Sedan kan man 

1. Träna på att stå i kö
2. Anpassa dag, tid, barnets förmågor för stunden också.

Ens förmågor kan ju påverkas av om man sovit och mår bra i största allmänhet. Om man väljer ha kortare tid på ett nöjesfält så kanske barnet orkar. Däremot om man försöker maxa en dag så kanske barnet inte orkar.

Vill bara flika in här att även vi med två helt diagnosfria barn alltid behövt dela upp oss på tex Liseberg då det skiljer 3 år i ålder mellan barnen, och de gillar/vågar åka helt olika attraktioner. Det är nog rätt vanligt att man "tvingas" vara en förälder per barn i sådana situationer.

Där skiljer vi oss åt. Jag ser ingen mening med varför de ska få gå före. Tänk om dem sen använder sin diagnos som ursäkt för att de vill göra något före alla andra, eller hur man nu ska säga? Vi kan stånga oss blodiga över det här, men jag är glad att vi kan ha en dialog som vuxna människor i alla fall. .

Den kategorin som jag pratar om lär ofta sig med åren, ett tillfälle ibland gör varken till eller från i det hela utan tar bort en del av allt de inte kan hantera, just då. Många barn med NPF får jättemånga anpassningar i vardagen (av föräldrar mest men även lärare jämfört med jämnåriga barn) och det gör att de orkar leva och utvecklas till människor som visserligen kan behöva stöd som vuxna men de behöver inte bli regelbrytande bortskämda huliganer ;) Utan helt vanliga människor vars familj är glada över att de fick några jätteroliga åk som avbrott i den jobbiga vardagen. Hade själv aldrig velat vara utan mina besök på nöjesparker som barn och är glad över att även om jag inte behövde detta pass så gjorde mina föräldrar garanterat anpassningar så vi kunde vara där :)