Det som funkade för mig var att göra en totalt livsstilsförändring i små steg under nästan ett års tid. Inga dieter, inget jojo-bantande, ingen hetsträning som man inte orkar upprätthålla samtidigt som man ska leva ett fungerande liv med jobb, barn etc. Små förändringar i många steg, med målet att "det här ska jag kunna hålla för resten av mitt liv och jag ska inte behöva lida under tiden".
Jag kan inte börja tokträna, främst för att det är lika kortsiktigt och ohållbart som att börja svälta sig själv, men också för att om jag börjar träna som en dåre så blir jag frrrruktansvärt hungrig. Och om jag ska palla att leva, vara trevlig medmänniska osv så kan jag inte gå runt och känna mig konstant hungrig. Det som hade störst förändring för min övervikt var när jag till slut hittade ett sätt att äta som var både nyttigt, gott och genomförbart i vardagen med möjlighet att njuta av något gott på helgen eller vid större tillställningar.
Jag tror du måste hitta din "nyckel" för hur du kan äta på en okej nivå utan(!) att behöva träna som en idiot. Och den nyckeln är inte någon kortsiktig diet, den måste hänga ihop med andra saker, t.ex. är du intresserad av matlagning? Vad gillar du att laga? Hur ser ditt liv i övrigt? Måste du kanske lägga upp hur du äter och när utifrån hur du jobbar, sover, vad du gör på fritiden? Du kanske måste lägga lite tid på att prova nya maträtter? Tycker du det är astråkigt med mat, gör storkok som räcker nästan hela veckan, se till att ha mycket matlådor i frysen så du inte äter skräp när du är trött efter jobbet (exempelvis). Gillar du att laga mat varje dag? För all del, kör på. Behöver du äta mindre portioner mer utspritt över dagen eller är det bättre med några få större mål mat och små mellanmål? Vad är ett vettigt mellanmål för dig som går att plocka med sig utan att det kräver för mycket krångliga förberedelser? En plan som funkar för DIG. Och försök få en helhetssyn på det. Skit i kaloriräkning och att hålla på och väga dig hela tiden, så orkar ingen leva i längden.
Träna är bra, man sover oftast bättre, mår bättre mentalt och blir lite gladare (oftast) men lägg det på en rimlig nivå. Jag tar två långpromenader i veckan (ibland njutpromenerar jag bara och ibland så går jag så jag får upp lite flås, det beror på dagsformen och humöret) och försöker klämma in vardagsmotion utöver det typ gå i trappor när jag kan, promenera till affären, cykla så mycket det går på sommaren osv, det är min nivå och i mångas ögon är det typ ingenting. Men jämfört med någon som aldrig(!) gör någonting och tar bilen till affären en kilometer bort så är jag rätt aktiv.
Men det kan ju också ha att göra med att träning ballat ur totalt idag och alla ska träna som elitidrottare och det blivit någon slags ny "normal nivå". Det tror jag kan vara rätt avskräckande för folk som börjar på noll och tror att man behöver gå direkt från soffpotatis till bodybuilder eller maratonlöpare som viger all sin vakna tid till träning.
Och om du upplever att absolut ingenting händer så skulle jag kontakta sjukvården, det kanske är något annat som är galet? Har du kollat upp sköldkörteln? Eller om du har någon annan hormonrubbning? Äter du någon medicin som gör att kroppen inte vill släppa ifrån sig vikt?
