Kan ni lita på er partner igen?

Absolut, det är vanligt, med det säger ju inget om det var värt det eller om det bara ledde till mer svek, om man är lycklig i sin relation, om man är nöjd med sitt val, om man litar på sin partner, om man ff älskar sin partner, etc, eller om man ff är ihop 5 år senare. Jag tror tex att många stannar för barnens skull, personen hamnar ju i ett val mellan pest eller kolera. Leva kvar med någon man inte litar på och ta risken att bli blåst om och om igen eller förlora halva tiden med sina kids. Det är inget lätt val.

Många verkar tro att beslutet att avsluta relationen efter en otrohet är ogenomtänkt och en produkt av känsloutbrott men så är det nog inte för de flesta. Har man gemensamt boende och barn så är det inte bara o dra, det krävs en del planering och det beslutet tas nog inte bara sådär utan är en process som tar tid, många stannar för att de behöver tid på sig att smälta otroheten och landa i sin egen process innan man tar ett beslut. Så bara för att en person stannar initialt så betyder ju inte det att man valt att förlåta. Det kan lika väl betyda att man valt att inte göra något val förrän man känner sig redo för det. Och det är där mycket av det som beskrivits i tråden kommer in i bilden.

Det är inte säkert att:

1) Man lyckas förmå sig själv att lita på sin partner oavsett hur mycket man skulle vilja det för det beror ju rätt mycket på hur personen själv hanterar sin fadäs och beter sig. 

2) Att man öht har några känslor kvar för sin partner efter en otrohet oavsett hur mycket man skulle vilja det, ett svek kan mycket väl ta död på kärlek eftersom det påverkar den bild man har av sin personen och det i sin tur påverkar vad man känner för personen. 

Allt hänger ju inte bara på den som blivit sviken det hänger minst lika mycket på hur den som varit otrogen hanterar det och det är långt ifrån alla som hanterar det exemplariskt. Väldigt många om inte majoriteten verkar inte riktigt fatta vad det innebär för deras partner i sin helhet och vill bara återgå till det "normala" så snabbt som möjligt men så lite friktion som möjligt för egen del och en sån person är nog väldigt svårt att förlåta hur mycket man än skulle vilja det.

Jag förstår hur du tänker och visst finns det kanske en poäng i att en person som vet att hen klarar sig lika bra utan sin partner kanske inte tar det lika hårt men samtidigt så är ju en sån person förmodligen mer benägen att dra än en som är beroende av sin partner eller rädd för ett uppbrott. Så vad gäller stanna eller gå så är det väl snarare mer som talar för att det är den som är minst självständig som är mest benägen att stanna.

Svek är inte som vilket "misstag" som helst, det slår väldigt hårt på det mest centrala i alla slags relationer, förtroendet och förtroende är något som är väldigt svårt att återuppbygga.

En självständig partner ( jag anser mig som en) räds inte att lämna och leva singelliv. Självständig är inte rädd att stå på egna ben, och tillåter sig inte bli dåligt behandlad.

Jag tycker det är osjälvständiga som stannar till varje pris, för att de är rädda att bli ensamma eller inte få någon annan.

Jag har lämnat en som var otrogen direkt när jag kom på det. Utan att tveka eller ångra mitt beslut.

Man tror att man skulle reagera på ett visst sätt men när det väl händer så blir man överraskad över sin reaktion.

Det har hänt mig som är stark och självständig. Trodde att jag skulle lämna direkt men när det väl kom till kritan så var det så många andra parametrar som gjorde att jag såg den stora bilden och värderade relationen högre än otroheten. 

Resonerade nog så att jag kan faktiskt lämna när jag vill och hittills har jag inte velat göra detta. Det är flera år sedan nu och ärligt talat hade jag helt glömt bort att det hände.  det var först när jag snubblade på den här tråden som jag kom ihåg vad som hände. 

Jag tror ändå att om man är självständig så sitter man i en helt annan sits när något händer. Man vet att man klarar sig själv och barnen både ekonomiskt och socialt. 

Om vår relation hade varit dålig på något annat sätt skulle jag nog ha brutit men nu hade vi en fullt fungerande relation på alla plan så varför slå sönder den. Vår relation fungerar fortfarande och är nog ännu starkare idag.  

För mig är otrohet ingen vattendelare.  Om min partner inte skulle ställa upp för mig, ge mig den bekräftelse jag behöver och vara en god förebild för våra barn så skulle jag garanterat ha tagit barnen med mig och lämnat. 

Det var väl bra men det kunde ju lika väl varit så att din partner fortsatt knulla runt och då är det kanske lite svårare att "glömma" eller hur? Hur man än vrider och vänder på det så tar man alltid en risk genom att stanna kvar i en relation med någon som visat sig vara opålitlig och varför ta den risken om man inte behöver det? 

Du skriver att en otrohet inte är en vattendelare för dig, innebär det att du struntar i om din partner är ärlig med dig eller inte? Menar du att du struntar i vad din partner gör bakom din rygg så länge du får bekräftelse och personen är en bra förälder? Menar du att du struntar om gränserna för er relation respekteras eller ej bara du får bekräftelse? Problemet med otrohet är ju inte sexet, det är ju bristen på ärlighet och brist på respekt för sin relation och dess gränser, men det menar du är oviktigt och ingen "vattendelare"?

Att acceptera att andra ljuger för dig, går bakom din rygg och manipulerar dig att vara kvar i relationen genom att undanhålla sanningen för dig är väl inte vad man normalt förknippar med självständighet?

Och angående bra föräldraskap? Är man verkligen en sån bra förälder om man medvetet sätter sin relation på spel med allt det innebär för barnen för sitt eget nöjes skull? Hur mycket värderar man sin partner, sin relation och sina barns trygghet om man gladeligen sätter det på spel för några knull? Och varför skulle man öht vilja fortsätta vara kvar i en relation med någon som bevisligen tyckte att sitt eget nöje var viktigare än sin familj och sin relation?

Exakt så känner jag med. 

Jag har lärt mig att självständighet är att klara sig på egen hand. Om någon behandlar en dåligt, är man självständig nog att säga ifrån och lämna. Man är inte rädd för att bli själv, utan klarar sig lika bra på egen hand. 

Det lustiga är att det är ju så de allra flesta resonerar i alla andra sammanhang, jag menar inte fan hör man något förorda förståelse, förlåtelse och fortsätta ha en relation med en kompis som precis blåst dig på alla dina sparpengar och visat sig vara en notorisk lögnare. Och jag har då aldrig hört det kallas för moget självständigt att fortsätta umgås med en sån personen och fortsätta låna ut ännu mer pengar utan det brukar snarare kallas för naivt.

I stort sett ALLA sammanhang så rekommenderas man inte fortsätta umgås med personer som sviker och ljuger. Men av någon märklig anledning verkar det vara heeeeeelt andra bullar som gäller en falsk och opålitlig partner och då är det tydligen inte alls naivt att vara kvar i en relation med personen, fortsätta lita på personen och hoppas på det bästa utan bara moget och självständigt. 

Personligen tycker jag det inte spelar någon roll om en falsk och opålitlig person är min partner, min kompis, kollega eller bekant... såna personer vill jag helt enkelt inte ha att göra med utan föredrar att omge mig med människor som jag kan lita på. Livet är alldeles för kort för att slösas bort på trasiga människor och relationer.

Ja, det är himla märkligt !

Har dock bara stött på det fenomenet på FL. Majoriteten av folk jag känner och umgås med, brukar stötta valet att lämna en otrogen partner. Tala om för den bedragne att den är värd så mycket bättre, du är stark och klarar det här.
Jag har faktiskt aldrig hört folk säga, att en person är stark och självständig som stannar med en otrogen partner.

Det är min åsikt med, att man bara ska omge sig med människor som inte går bakom ryggen på en. Det gäller alla såsom vänner, arbetskamrater, släkt och partners.

Nu är vi ju alla olika. Vi har olika syn på livet och världen. Vi reagerar olika helt enkelt. 

Jag är ganska säker på att det inte finns något rätt eller fel, för eller mot, bara olika upplevelser och erfarenheter. 

Det är en väldigt hypotetisk fråga om min parter fortsatt att, som du säger "knulla runt", ett begrepp jag faktiskt inte riktigt kan likställa med en otrohet. Du verkar också anta att min partner "gått bakom min rygg" när min partner själv berättade vad som hade hänt. 

Du antar att min partner ljuger för mig. Du gör antaganden efter antagande som inte överensstämmer med min verklighet. Min partner är en bra förälder på många sätt men ingen är perfekt. Vi försöker åtminstone att bespara våra barn från drama och hysteri. 

Jag är inte heller perfekt utan har mina egenheter som nog inte alla skulle stå ut med särskilt länge. 

Livet är inte heller perfekt, något jag insett för länge sedan. 
Det är för mig självklart att vi fortsatte vår relation. Om min partner skull ha valt att fortsätta med kvinnan han var otrogen med skulle jag blivit väldigt lessen och besviken över att vår relation tagit slut. 

Nja, när det gäller svek och lögner så tror jag vi faktiskt inte är så olika, ingen gillar att bli sviken och ljugen för, inte ens de som själva gillar att svika och ljuga gillar att det görs mot dem. Jag är ganska säker på att i stort sett ingen är kvar i en relation med någon de tror kommer fortsätta svika och ljuga, man stannar för att man tror/hoppas att personen kommer sluta med det.

Som du kanske såg så var mitt inlägg ett svar på Anonym(det går över) inlägg, inte ditt, så jag utgick från hennes story inte din och då blir det ju väldigt konstigt när du beklagar dig över att jag gör antaganden om dig när det inte var dig jag svarade, eller hur? Om du och Anonym(det går över) inte är och samma person dvs, men då är det ju ännu märkligare varför du i så fall skriver med dubbla nicknames?

Att snacka om att "Ingen är perfekt" och att "människor minsann gör misstag" är en grov generalisering och väldigt klen ursäkt för otrohet för alla gör möjligen misstag men alla gör inte riktigt samma slags misstag Tyra. All springer ju inte runt och är otrogna, bara vissa (30-40% om man ska tro statistiken) och då går det ju inte påstå att det är något som gäller alla människor och då finns det heller ingen som helst anledning att vara kvar med en person som gör så när det finns många andra som inte gör så. 

Att ingen är "perfekt" är ju även det en grov generalisering för även om ingen är perfekt så betyder ju inte det att man måste acceptera andras brister oavsett vilka konsekvenser det för för dig. Vill man inte leva med andras brister så behöver man inte det.

Båda dessa dåliga ursäkter går ju att applicera på vilket svinaktigt agerande som helst, varför ska en kvinna lämna en man som slår henne tex? Ingen är ju perfekt, alla gör väl misstag eller?

Ja livet är inte perfekt men det betyder inte att man måste acceptera vilket skit som helst från vem som helst, alla har sina gränser. Dessutom behöver man ju inte komplicera livet för sig själv i onödan genom att fortsätta umgås med falska och opålitliga människor när man kan umgås med ärliga människor istället.

Vad jag vänder mig mot är att denna tråd liksom flera andra kapas av personer vars enda uppgift tycks vara att vara mot otrohet. 

Ställer mig då frågan är det ett vettigt svar på HUR man kan gå vidare efter en otrohet.

Jag förstår inte logiken. Faktum är att personer går vidare efter otrohet varje dag här i Sverige. 

Det finns också de som inte gör det, och det är väl den gruppen du tillhör. Jag kommenterar inte ditt beslut så varför ska du kommentera mitt?

Jag och andra här med erfarenhet att ha gått vidare vill visa att det inte behöver vara slutet för en relation, något du och andra ifrågasätter.

Jag är varken för eller mot otrohet, men jag är klart för att ALLAS erfarenheter ska få komma tilltals.

Det existerar otaliga trådar för/mot otrohet, där kan du diskutera den frågan.

Är jag generell om jag påstår att ingen vill drabbas av otrohet? 

Är jag generell om jag  påstår att ingen är perfekt?

Är jag generell om jag påstår att varken jag eller min partner är perfekta?

Vem vet det kanske existerar någon eller några här vars högsta önskan att drabbas av otrohet, så att de får utlopp för sina aggressioner mot sin partner men jag är definitivt inte den gruppen.