Kan ni lita på er partner igen?

Förstår hur du tänker

Men jag tror att det just är ?påkommandet? som är det jobbiga.

Du kanske skulle gjort som

Hon och blånekat istället

Nu blir ju du den ?otrogna? i omgivningens ögon, inte hon

Jo...försökte det men gick liksom inte, hon visste redan. Hade bevis för det. Men det spelar ingen roll nu. Hon vet ju vad hon gjort och det är ju som det är.

Ingen som svarar, tydligen en känslig fråga.

Nej! Frågan är .... varför har den här personen varit otrogen ?

Vi har ju ett förhållande och lika mycket ansvar ... när jag som kille attraheras av en annan tjej då är det något fel i mitt förhållade. Man måste bromsa först och kolla vad det är som fattas tills man ser den hos en annan..

Kan vara svårt.

Tack för alla era intressanta svar. Vi har gått i terapi efter otroheten - både som par och själva. Det har så klart hjälpt mycket men det fråntar inte det faktum att han var otrogen. Otroheten skedde när jag precis blivit gravid med vårt andra barn och hade jag inte varit gravid hade jag lämnat honom. Idag är jag glad att jag inte gjort det. Jag älskar honom och vill leva med honom, det väger otroligt tungt. Det finns idag inga planer på att separera utan vi har en fin vardag tillsammans. Trots det finns allt kvar som återkommande getingstick. Såg tex the Holiday på julafton och när C.D pojkvän varit otrogen fick jag en klump i magen och kastades tillbaka lite. Och historier om otrohet kommer ju alltid finnas, kommer jag (och mina vänner) alltid tänka på hans svek då? Idag har vi som sagt väldigt uppen kommunikation och jag får kolla på havs telefon hur mkt jag vill. Trots det och trots att jag realistiskt vet att han inte gör det igen kan jag bli panikslagen när jag ser att han sitter och skriver med någon på Messenger. Så dubbelt.... kanske är två år inte så lång tid? Det kanske tar längre tid? Har många glömt och hårt vidare efter två är eller är det jag som är larvig?

Ett par i min omedelbara närhet separerade efter 10 år efter otroheten. Det blev inte bättre och såren revs upp hela tiden av olika skäl och vid olika tillfällen och det blev aldrig riktigt nån chans eller möjlighet till att läka på riktigt. Bitterheten och besvikelsen försvann aldrig och efter 10 år gick allt i kras. Båda två önskar i efterhand att de hade skilt sig tidigare och insett att de skulle ha slutat kämpa långt tidigare.

Så allt är ju relativt vad man tycker är vettig tid. Jag tror nånstans att du måste sätta upp en deadline för dig själv. Känns det fortfarande som öppna sår efter x tid kanske det är dags att inse att det inte blir bättre än så.

Självklart finns det undantagsfall men enligt vår parterapeut innebär ett ställningstagande (i detta fall att vi ska fortsätta leva med varandra) ett stort steg framåt och brukar vara avgörande. Jag älskar honom och vill leva med honom, där finns det inga tvivel, jag vill bara komma över vad han gjort och kunna blicka framåt.

Min man har varit otrogen minst två gånger och dessutom medlem på sexletarsajter med kukbild och allt... Även om han aldrig erkänt otroheterna och kom på en otroligt usel bortförklaring till sexsajterna har jag valt att stanna... Mest för att jag älskar honom otroligt mycket och dessutom eftersom jag vill ha en kärnfamilj och att vara ensamstående och bara ha barnen på halvtid vore en mardröm.

Jag tänker dock fortfarande på det, mår i periodvis väldigt dåligt och känner att det är något fel på mig. Blir illamående när jag tänker på han och de andra ihop.

Det går nog aldrig över riktigt då det är det största sveket man kan utsätta sin partner för. Tilliten är tyvärr fortfarande noll och jag har krävt att han ska ha platsposition på mobilen så att jag ser var han är. Han har dock stängt av den vid ett tillfälle då vi bråkade och han åkte iväg med en gammal vän han inte träffat på flera år och var borta i flera dygn utan att höra av sig... Mådde skit då, han låtsades som inget hade hänt när han kom hem och blev arg på mig eftersom jag var arg och ledsen.

Nu IOM Coronan har det varit lugnt och jag har kunnat slappna av mer, men han har hög sexdrift och jag försöker ha sex så ofta vi kan med två småbarn men det är inte lika bra som innan otroheterna då jag inte kan låta bli att tänka på de andra tjejerna han låg med och om de var bättre än mig... Önskar att han åtminstone var ärlig och genuint ångerfull istället för att ta till lögner och dåliga bortförklaringar.

Känner mig fulare nu också.

Önskar att jag betydde mer för honom och var den enda i hans ögon... Men jag har som sagt valt att förlåta och hålls ihop familjen och bearbeta det ensam. Men jag kommer nog aldrig glömma eller känna full tillit igen, tyvärr.

Jag skulle nog säga att det tillhör ovanligheten att kunna gå vidare som om inget hänt. Majoriteten klarar inte att hålla ihop trots allehanda terapier och försök och goda intentioner. Det är därför det är viktigt att sätta upp en gräns för hur mycket man ska göra våld på sig själv innan det är dags att gå. Det är ju trots allt bra tiden som är facit på om det var rätt beslut att stanna. Att stanna kvar innebär ju ändå ett visst mått av konsekvenser och det är ju först i efterhand man vet om det var värt det. Om du/ni kämpar på och gör allting rätt och det ändå gör ont och får konsekvenser i vardagen efter flera år får du ju liksom överlägga med dig själv om det är värt det eller ej. Alla kan inte komma över det. Man kanske bara lär sig leva med smärtan.