Kan ni lita på er partner igen?

Om du mår så här så har du nånstans inte lagt otroheten bakom dig så mycket som du tror.

Tillit är ju något man förtjänar och hänger oftast ihop med hur man en gång förlorade den. Det handlar ju nånstans om att kunna lita på att han inte faller för frestelsen igen om han blir utsatt för den igen. Att kunna lita på honom i skarpt läge. Och det är ju just det du inte kan veta. Där måste du bestämma dig för att antingen lita på honom eller inte. Det finns inget mittemellan där. Litar du på honom måste du släppa taget om allt annat och gå all in. Eller så är du ärlig och säger att tyvärr jag kan inte lita på dig än och så får ni leva med dom konsekvenserna.

Vissa kommer aldrig vidare och separerar till sist för att tilliten aldrig kommer tillbaka. En del klarar av det men kräver kanske både terapi, bråk och hot om skilsmässa innan man kan hitta lugnet och tilliten igen. Man vet liksom aldrig hur det går. Det ser man först efter att tiden går

Känner igen allt du beskriver 5 år efter att min man var otrogen.

Undrar samma sak, kommer det aldrig gå över?

Vissa dagar är bättre, då jag sovit och ätit bra. Eller tränat. Ruckar jag på detta, blir jag skör och har svårare att hantera att min man och pappan till vårt barn har varit en gris.

Jag har valt att leva vidare med min man eftersom jag älskar honom och vi har roligt i vardagen. Detta gör att jag vill fortsätta leva med honom trots hans svek. 5 procent hemskt i avgrunden blandat med 95 procent glädje och skratt.

Jag tror inte att det kommer gå över...det gäller bara att hitta sätt att hantera det när det sköljer över en.

Att göra slut finns inte för mig. Vad är alternativet? Att må dåligt ändå och samtidigt mista min, till större delen av tiden, goe man?

Jag tror inte att ni kommer kunna släppa det, om ni känner så här trots att det gått 2 resp 5 år?

Vi var med om en kris i relationen efter att ha varit ihop i ca 10 år och nyligen blivit föräldrar. Otrohet var inblandat. I vårt fall var räddningen att min man tidigt var väldigt ärlig. Det kom fram rätt så omgående att vår separation grundades i att det fanns någon annan, inte bara att han behövde en paus ifrån mig/oss.  Det var inte så att jag levde länge med misstankar eller att det smusslades utan korten lades på bordet.

När han insåg att det här var en flirt, att han inte ville fortsätta med henne utan att det fanns annat som vi behövde jobba på gemensamt, bokade vi direkt upp en massa tider hos familjerådgivningen. Otroligt jobbigt, riktigt jobbigt SÅKLART att sitta där och behöva gräva i allt det här. Men han tog uppmaningen från terapeuten och gav mig alla svar jag behövde. Jag kände att jag behövde få fakta, detaljer. Helt sjukt när jag tänker på det nu 12 år senare men man får ju hang-ups och de är svåra att bli av med om man inte får veta hur det faktiskt låg till. Så jag frågade, han svarade. Han tyckte säkert att det blev tjatigt efter ett tag men han fortsatte att vara rak och bemöta det som jag undrade över. Och vartefter kunde jag släppa det.

Han visste ju hela tiden att det inte var jag som satt oss i den här situationen. Utan att han skulle bli tvungen att göra precis allt i sin makt för att bidra till att jag skulle kunna känna mig trygg i att släppa honom nära igen. Och det gjorde han, jag skulle aldrig tvivla på honom idag.

Jag vet inte exakt när men jag minns fortfarande idag att det kom en tidpunkt när jag kände att wow - idag har jag inte tänkt på det här överhuvudtaget. Han hade visat att han gick att lita på, jag kände mig trygg. Allt han hade lovat mig och som vi hade lovat varann, hade vi hållit.

Jag vet att vi är i minoritet när det gäller såna här problem i relationen. Och det grundar sig inte i att någon går runt och mår dåligt, har slängt in allt gammalt i en garderob där det ligger och gottar sig. Utan det finns verkligen inget sånt. Jag gav honom en chans till. Precis där och då tänkte jag väldigt pragmatiskt på det. Vi kanske inte är ihop om tre år, vi får se om vi löser det här. Men vi kanske inte hade varit ihop om tre år oavsett om detta hänt eller ej.
Nu är vi gifta (och har fått fler barn) och detta är inget som påverkar oss alls idag.

Jag tror att du behöver terapi för att få verktyg så att du kan bearbeta detta. Du skriver att din man gör allt för att bygga upp förtroendet, vilket han ska göra. Det du får göra är att påminna din om detta när osäkerheten kryper fram. Tilliten kommer inte bara utan du måste välja att släppa det som har hänt och gå vidare. Den biten kan inte din man hjälpa dig med men däremot att prata med en terapeut.

Tillit är som att ta sönder en spegel. Det går att laga men sprickorna kommer alltid finnas där.

Jag litade aldrig igen på min kille efteråt. Är fortfarande tillsammans men tilliten får jag nog aldrig tillbaka.

Det normala är att aldrig lita på sin partner igen. Det Är en helt normal funktion att inte lita på någon som bevisat sig oärlig. 

Det är ju höjde. av dumhet att göra samma misstag två gånger. Vet man att ens partner kan vara otrogen så är det en väldigt stor risk man tar genom att fortsätta med den personen.
Du behöver inte känna dig dum som inte glömt eller inte fått tillbaka tilliten ännu. Du är fullt normal och vettig. 

Du kommer ju aldrig mer kunna säga att din man inte skulle välja en annan kvinna framför dig, aldrig mer vara trygg i din relation och aldrig mer kunna lita på din man. Det är fakta. Få kvinnor klarar av att leva i en sådan relation. 

När han sa att han älskade dig samtidigt som han hade någon annan så misstänkte du inte att han ljög för dig. Den vetskapen gör att du aldrig vet om han ljuger just idag. 

Du vore obegåvad om du inte var misstänksam .

Hej ts!

Jag har stått på båda sidor. Min sambo var otrogen mot mig(vad jag tror, hittade bevis men fick aldrig bekräftat att det var något fysiskt, vilket hon fortfarande nekar till) för många år sen. Kände aldrig att jag kunde lita på henne från start då hon var väldigt bekräftelsesökande och flörtig och även om vi höll ihop i många år efter upptäckten och hon bättrade sig i sitt beteende vågade jag ändå aldrig lita på henne. Jag kände hela tiden att hade jag upptäckt något hade jag inte blivit förvånad och jag kände i olika perioder hur hennes beteende förändrades, vilket fick mig att tro hon hade någon annan.
I slutet på relationen när jag fått nog(pga annat i hennes beteende) gjorde jag det jag trodde för mig var otänkbart. Jag hade sex med någon annan och vår relation tog i samband med detta slut men inte på grund av det. Nu kom min otrohet fram ändå i efterhand och hennes reaktion var otroligt intressant. Hur kränkt hon var med tanke på vad hon garanterat gjort mot mig tidigare.
Min poäng nu efter att ha stått på andra sidan är att jag förstår att känner man sig tillräckligt låst, är rädd för att lämna men ändå är fruktansvärt less på partnern, tror jag de flesta är kapabla till otrohet. Jag känner nu igen saker i mitt egna beteende som gör att jag tror att hon varit otrogen fler gånger. Jag tror inte att en otrohet betyder att den görs om, jag tror mycket handlar om hur det utspelade sig. Var det en engångsgrej på fyllan och personen berättade själv? Då tror jag absolut det kan vara en engångshändelse, men om det pågår i månader och det blir känslor inblandade tror jag personligen att det tyder på att något i den egna relationen är väldigt fel eller att något saknas. Eller, att den träffar någon annan den helt enkelt blir förälskad i. Jag vet också personligen att när man väl fått ett band till en annan person och man kommit över den där gränsen för det dåliga samvetet är det väldigt lätt att falla tillbaka och fortsätta relationen med den vid sidan av utan dåligt samvete men att istället vara bättre på att dölja det. Dessa vid sidan av relationer kan vad man läser här på forumet tydligen pågå i flera år och jag tror att den som bedrar har ganska stor risk att till slut lämna den relationen personen är i, även om det inte blir för den hen bedragit med under tiden. Många tröttnar ju på att vänta om de nu gör det. Eller så är de gång på gång otrogna under åren och blir till slut utkastade då de av någon anledning har svårt att själva lämna, alternativt stannar pga ekonomi, barn eller bekvämlighet. Jag tror att få personer är notoriskt otrogna utan jag tror detta händer i relationer som på något sätt inte tillfredsställer personens behov och har man väl gått över tröskeln i just den relationen tror jag det är svårt att "hålla på sig" sen. Gränsen och respekten är liksom passerad.

Fast då har du ju inte det bakom dig, om du förstår? Det sitter som en vass tagg i ditt hjärta, det är inte färdighanterat. Du kanske menar att du har förlåtit honom (= lagt det bakom er) men det är ju inte samma sak som att det är borta inom dig. 

Ni bör gå i parterapi om det verkligen ska lösa på riktigt, eller att du kanske går ensam - kan vara bra båda sakerna. 

Personlighet hade jag nog inte orkat stanna i en sån relation, hur snäll och förstående mamman än är för skulle det hända mig skulle det förändra hur jag ser på min man och det skulle förstöra allt vi byggt upp. 

Bra talestätt! Tycker det stämmer till 100%. Jag likt ts blir ibland frustrerad på mig själv för att jag inte litar på min partner (som också är frustrerad över det) men jag inser ju nu när jag läser tråden att det inte är så konstigt och att han får skylla dig själv.

Känslan kommer alltid att komma tillbaka beroende på eran relation, jag upptäckte att min tjej hade en affär med en annan kille för typ 3 år sedan och den tog slut efter ett par månader. MEN när jag kom ihåg vad vi gjorde den där perioden då minns jag att hon mådde väldigt bra med mig och vi hade mycket att göra med resor och planer etc...

Och då berättade hon hur mycket hon älskade mig :/

Det som gjorde mig förvirrad är ((varför ? )) vi hade det jättebra och hon behövde inte gå bakom ryggen för vi kom överens om nåt händer då ska man vara ärlig och berätta.

Men varje gång jag ser att hon sitter och chattar på FB eller nån annan app då misstänker jag att hon chattar med en kille ... jag försökte att glömma det eftersom hon erkände detta efter att jag visade henne vad jag vet på bilder :/

Och lovade att hon inte ska prata med nån annan... shit svårt att sitta och skriva långa kommentar... sorry och lycka till :)