Anonym (V) skrev 2020-03-11 17:30:55 följande:
Jag personligen är inte ute efter några sympatier men jag tror ändå att ämnet kring bonusmammor o förlossningsdepressioner är oerhört viktigt att tala om så därför behöver man göra sin röst hörd. För hur mycket vissa här i tråden vill svartmåla bonusmorsor som några onda häxor (givetvis finns den typen med) som vill barnen illa så ska man vara medveten om att er dotter, syster eller bästa vän nån gång kan sitta i den sitsen.
Jag hade iallafall en riktigt bra relation till min man och hans barn under de år som jag var barnlös och vi följde manualen rätt från punkt o pricka, introducerades inte för tidigt och det tog flera år innan vi flyttade ihop. Men sen hände det nåt när jag närmade mig förlossningsdatumet, alla runtomkring honom började balla ur helt. Han som hade sett fram emot nya bebisen lika mycket som mig blev som förbytt, ex började ringa o picka på hans dåliga samvete o hans barn gjorde uppror och krävde i princip att jag o den lilla inte skulle existera för honom. Nu var han en svag man och betedde sig precis som att han hade varit otrogen mot dem. Han föll för deras påtryckningar och vände mig ryggen helt, jag kunde lika ha gärna varit inneboende med en liten bebis hos en man o hans barn. Det var precis så det gick till och på det hamnade jag i en djup depression som jag än idag har sviter av.
Så nej, jag behöver inga sympatier men jag vill ändå att såna här saker ska lyftas fram i rampljuset så att andra inte gör samma misstag som mig. Jag önskar inte ens min värsta fiende det! Många män bekänner liksom färg först när det är försent.
Jag säger som du, jag är personligen inte heller ute efter några sympatier och jag är förbannat trött på dom som tycker att "styvmammor" är lovligt villebråd att kasta skit på.
Jag har hört allt för många historier om kvinnor som går in i väggen för att de har liknande historia som du har, och jag har också min historia, där saker som man aldrig hade kunnat tänka sig, inte var ett dugg förberedd på, och detta just i samband med att man får barn. Jag har hört allt för många liknande historier och ändå, när man väljer att sträcka ut en hand för att be om hjälp så finns där folk som hellre ger dig en örfil.
Jag är inte ute efter att få sympatier ifrån osympatiska människor. Jag vill nå ut till andra kvinnor som har upplevt samma svårigheter. Om en enda kvinna läser det här och känner att hon varken är ensam eller först med att uppleva det, då är jag nöjd. Det är så otroligt viktigt att prata om det här.
Jag bad om hjälp på bvc och mvc, detta var några år sen nu, men det var ju tydligt att de inte hade någon som helst kunskap. Det är faktiskt helt otroligt, med tanke på hur ofta jag hör om kvinnor som drabbats av depression, gått in i väggen, och som lider av det flera år efteråt, ändå är det här inget som man prioriterar. Vad kommer det sig?
