Nygift och otrogen

Precis. Så klart sådant agerande är naivt men samtidigt fullt mänskligt i en sån här situation. Jag kommer, om jag kommer stå kvar vid vår seperation, antagligen vara efterklok. 
Jag vet så klart redan nu att det är han och inte hon som sårat mig, men hon var likväl en del av förstörandet av vår familj. 

Nästa gång vet han antagligen bättre. Innan kunde han prata om hur jobbigt en otrohet skulle vara, nu vet han. Det är en ganska stor skillnad enligt mig. 

Men det är väl att det är så illavarslande. Att man inte kunde hålla sig mer än några dagar/veckor. Att det som skulle bli ett av de lyckligaste minnena istället blir en plåga. Att det är så mycket falskhet i själva giftermålet. Att också det bara var ett skådespeleri. Att stå och lova att hedra någon, när man i själva verket förnedrar dem.

Sedan är det väl stor skillnad på otrohet vid större svacka i ett förhållande och otrohet när förhållandet är relativt sett bra. Har man en stor svacka så är det fortfarande lika fel, men ändå på något sätt mer förståeligt. Det finns också andra saker som man kan jobba med gemensamt att ändra på för att förbättra relationen om man vill. När någon är otrogen när relationen ska vara som lyckligast så finns det liksom inte mycket att göra för den andra. Man kan ju inte toppa det. Kan man vara otrogen vid lyckligt förhållande så kan man ju verkligen vara otrogen precis när som. Då blir ju varenda mindre svacka i förhållandet vidrig för den som blivit bedragen. Varje gång man inte ställer upp på det partnern vill väcker oro. Ska man då behöva vara rädd för en ny otrohet. Då blir förhållandet snabbt osunt, när det inte finns utrymme för att vara mänsklig och att sätta gränser. Inte heller kan man slappna av vid lyckligt förhållande, eftersom man vet att det inte betyder något. Så kan man ju inte ha det. Nej, naturligtvis är omständigheterna ändå viktiga.

Vadå kunde inte? Andra klarar ju bevisligen av att stå emot? Varför skulle inte han kunna det?

Han kunde visst, han ville bara inte. STOR skillnad

 

Ja när dom skulle träffas som vänner med flera andra. Jag visste ju att dom skulle ses då, jag visste ju att hon var hans vän. Kanske inte, men när dom började distansera sig från varandra (vilket dom gjort då) blev han mer och mer klar med att det inte skulle hända igen, att det var mig han ville vara med. Sen hade det med all sannolikhet uppstått spänningar mellan dem. Men jag tror han hade bestämt sig för att det faktiskt var över och det var mig och vår familj han ville satsa på. Lik förbannat hade han ju dock redan knullat henne så skadan var ju redan skedd men det verkade inte han fatta.

jo det gjorde han faktiskt. När allt uppdagades vände han helt mot henne, en vecka efter att allt kom fram skrev han ett långt meddelande där han skrev att hon var manipulativ och bekräftelsekåt. Jag bad honom inte göra det men jag fick se det efteråt och nu med distans förstår jag så klart hur fel det var. Men han försökte intala sig själv (och mig) från start att den andra kvinnan var en dålig kvinna som manipulerat honom.

Nej men hans fysiska otrohet varade i två veckor. Men att han fantiserat om henne ett år tror jag inte känner då de bara känt varandra ett halvår. Sedan tror jag säkert att det fanns något direkt mellan dem men absolut inte i epitet med hur det var i slutet, utan det växte fram. 

återigen så tror jag att hon är den enda och hon fanns i hans liv ett halvår, inte 20% av vårt förhållande. 

Som jag nyss skrev betyder inte statistik ett dugg. För statistik tar inte hänsyn till vad folk känner och hur de mår.

Vad hjälper det dig om x människor stannar om de ändå inte är lyckliga?

Att förlåta betyder inte att du är lycklig. Att stanna betyder inte att du är lycklig. Tio månader borde ha fått dig att förstå att det inte är så enkelt som att det är samma sak som att vara förlåtande och lycklig. Desperation är inte kärlek. Desperation är inte lycka. Att säga att du förlåter betyder inte att du känner så eller tycker så. Det kan snarare vara ett desperat uttryck för att slippa gå..

Den du är, vad du är, hur du mår och hur du känner formar de beslut du tar och har ingenting att göra med statistik.

Vill du ha siffror så år 2018 gifte sig 51000 människor och samma år skilde sig 25000 par. I snitt slutar vartannat äktenskap med skilsmässa inom 3 år och majoriteten av de har barn och skilsmässan inträffar oftast innan barnet fyller 3. Hur många av dessa som handlar om otrohet vet vi inte men vi vet att det är en vanlig orsak till skilsmässa. Och hur mår de som inte skiljer sig? Det vet vi inte heller..

Ska vi fortsätta leka med siffror så är det ganska lätt att räkna ut att de som stannar kvar efter otrohet statistiskt sett kommer skilja sig ändå men av andra skäl. Har en partner visat upp dåliga och mindre smickrande sidor och synnerligen dåligt omdöme är det redan sprickor i fasaden och därmed lättare att upptäcka fler negativa sidor hos sin partner och hos sig själv och som troligen ändå leder fram till vägs ände och skilsmässa.

Kanske inte, men statistik ger ändå en fingervisning. Om 50% väljer att vara kvar tror jag inte alla av dem sitter i olyckliga förhållanden. 

Jag tycker det är lite generaliserande att säga att alla som stannar blir olyckliga, det tror jag inte är fallet. 

Nej att förlåta betyder inte att jag är lycklig men att förlåta betyder att vi kanske kan bli lyckliga med varandra igen.

Men dom som stannar då? varför stannar dom?

Tack för statistiken.

Ja där är så klart en skillnad mot kanske andra otroheter. Samtliga äktenskap far illa men som du skriver så "var det så mycket falskhet" i själva giftemålet. Jag tror han menade det han sa, han ville säkert förtränga känslorna för henne för att bevara det fina vi faktiskt hade byggt upp. 

Det du skriver är nog också därför jag lämnade. Om vi hade det bra när han var otrogen kommer jag alltid vara orolig/bli påmind om detta i slentrian och svackor. Återigen - min logiska hjärna tror inte han kommer göra det igen men jag kommer så klart tvivla. det gör det ohållbart. 

Kanske inte, men statistik ger ändå en fingervisning. Om 50% väljer att vara kvar tror jag inte alla av dem sitter i olyckliga förhållanden. 
Jag tycker det är lite generaliserande att säga att alla som stannar blir olyckliga, det tror jag inte är fallet. 
Nej att förlåta betyder inte att jag är lycklig men att förlåta betyder att vi kanske kan bli lyckliga med varandra igen.
Men dom som stannar då? varför stannar dom?

Tack för statistiken.

I allt detta så kan man också fråga sig om det ni har verkligen skulle vara värt att rädda. För många människor så kommer trohet naturligt, man älskar sin partner så mkt att ingen annan ens närmar sig som konkurrent. Din make blev ordentligt förälskad. Han kände så starka känslor för henne att du inte ens existerade i hans tanke. Han blev en helt annan människa, klev över sina gränser och kunde inte ens motstå henne när han gifte sig med dig. Det är starka känslor! Kanske är det henne som han borde leva med? Känslorna som ni har/hade för varandra kräver hårt arbete och han måste anstränga sig. Kanske är ni inte rätt för varandra? Ni levde inte ihop för att ni älskade varandra massor utan enbart av vana. Det ska inte vara svårt att vara med någon. Det ska inte vara hårt arbete att vara trogen. Är det verkligen rätt att han ska leva utan den himlastormande kärleken resten av sitt liv? Nu har han upplevt hur det känns att göra allt, gå över alla gränser, för en person. Kommer han nöja sig med svår, omständigheter och ansträngd kärlek?

Vill inte du känna eldig passion? Vill inte du leva med någon där känslorna är så starka att otrohet aldrig kommer på kartan?

Menar du att du tycker att TS ska låta sin man gå till den andra kvinnan?

Visst,det hade hon kanske kunnat göra om han själv hade velat det.

Men det var ju inte den andra kvinnan han valde när TS kom på honom och han fick chansen.

Oavsett så tycker inte jag att TS ska fatta ett beslut nu då hon inte ens verkar ha kommit ur chockfasen ännu.