Mysiga barnfria helgen förstörd igen

Jag antar inte att "alla" har det så här bra. Jag har haft stunder som varit tuffa och jobbiga som bomusfamilj. Men att se bonusbarn som att de förstör "mysiga kvällar" eller anklagar pappa för att inte ta hänsyn till sin nya sambo för att han tar hem barnen igen och säger "ja" till sina barn är ganska barnsligt.

Jag håller helt med dig om det där. Jag hade själv en romantiserad bild av vad bonusfamiljen var innan jag prövade på det. Men jag hade nog också bilden av den Elaka styvmodern i bakhuvudet när jag själv blev bonusmamma. Den kulturella föreställningen om att allt ansvar vilar på den moderliga Bonusmamman lever kvar. Det behöver förändras, för idag har vi oftast Bode en aktiv pappa och en aktiv mamma med i leken. Tack för dina kloka ord!

De kom vh och en natt den andra veckan, det var dessutom bara några år tills de skulle bli myndiga och umgänget upphöra. Men de åren kändes betydligt längre än jag någonsin kunnat ana.

Vi umgås inte speciellt mycket nu, vi har aldrig klickat som personer snarare tvärtom.

Maken hade levt ensam i ganska många år innan vi träffades, så all hans tid gick åt till att förbereda tills ungarna skulle komma och sen passa upp på dem oavbrutet. Jag var nog egentligen inte rätt person att träffa, för jag avskyr tafatta, mesiga människor, vilket var/är en direkt beskrivning av hans ungar. 

Själv skulle jag aldrig förvänta mig att någon ska älska mina barn, eller på något vis sätta dem främst, som många här på forumet anser att man ska göra med särkullar.

Det är så mycket som är krångligt när det gäller att få ihop en ny partner med barn och liv i övrigt. Många tror nog att är partnern barnfri så är det superenkelt, för den som är barnfri förväntas bara följa deras rutiner och inte ha någon egen vilja. Vilket ju inte funkar i längden, för när man får nog så får man nog med råge och sen kan det va svårt att reparera relationer som inte finns och aldrig har funnits.

Fast blev du inte lite avtänd på karln där? Tänkte han att barnens framtida partners ska ta över och fostra upp dom åt honom sedan eller?

Personligen så stressas jag sönder av mesiga föräldrar oavsett om det är i kärn eller bonusfamiljer vi talar om. Undviker att umgås i sådana sammanhang eftersom man som gäst mest går därifrån med noll energi och tinnitus.

Sedan vet jag inte om det ligger något i det där men en kompis till mig sa att hon trodde att dom daltigaste föräldrarna gärna väljer barnfria partners i hopp om att denne lättare finner sig i läget som en partner med egna barn aldrig skulle göra.

Det är precis det som är problemet i dessa bonusfamiljer. Bonusföräldern ska bara hålla käften medan bonusbarnen föräldrar kan göra precis vad som faller dem in och skylla ifrån sig på barnen. Inte så konstigt att många vill undvika såna situationer och därför helst inte vill dejta personer med minderåriga barn (men det brukar de också få skit för, förmodligen ofta av samma personer som tjatar om att bonusföräldrar borde vetat vad de gav sig in på).

Min man är en av de minst "daltiga" föräldrar jag vet - så där stämde det inte ;)

Min bror lever med en kvinna däremot som är EXTREMT daltig, så till den grad att vi inte umgås med dem mer än på högtider. Väldigt synd för jag gillar min bror, och hans sambo är egentligen en trevlig tjej. Men man sitter på helspänn hela tiden - ungen har blivit rent av odräglig och jag klarar inte av honom. Tyvärr, för egentligen är det ju inte hans fel.

Min bror får inte "lägga sig i" (fattar inte hur han kan gå med på det..) utan mär vi träffas är det jag o min man, min syster o mina föräldrar som "lägger oss i".

På ett vis förstår jag hans tanke bakom det eftersom han var rädd att de inte skulle vilja komma om det inte var fullt fokus hela tiden. Det fanns en rätt infekterad tvist ang umgänget tidigare, så minsta lilla de knystat om att de inte ville åka så hade deras mamma hållt dem hemma. Hon gjorde sitt bästa för att sabotera det lilla umgänget de hade.

När vi fått gemensamma barn så kunde han inte hålla samma standard på uppassningen, utan försökte ställa högre krav på dem. Det gick sådär...

Den ena är rätt hyfsad nu som vuxen.

Den andra däremot har träffat en riktig besserwisser till partner som sköter det mesta, så hen behöver inte tänka själv. Jag kan verkligen inte med dem och gillar verkligen inte partnern, men att ogilla partnern har jag gemensamt med maken.

Det ligger en hel del i det din kompis har sagt. 

Jag är inte sådan som fogar in mig i ledet, därför var det ganska turbulent när jag visade att jag har egen vilja och inte är rädd för att driva igenom mitt. Han trodde nog att allt skulle bli som förut, fast med skillnaden att han hade en partner att umgås med. Så blev det inte för jag kom in och ifrågasatte bla hans daltande med de stora barnen, hur rummen var fördelade, möblering, rutiner mm.