Sambon vill inte ha mig men jag kämpar på

Men snälla du - varför vill du stanna kvar hos honom? Det måste ju vara plågsamt. Inte bara är han likgiltig utan han verkar också bli elak ibland - kanske för att få dig att ta steget och separera. Man vill ju ha en partner som uppskattar en. Du kommer ju bara att må sämre och sämre om du bor med någon som inte vill vara ihop med dig. Lämna honom och hitta någon som uppskattar dig!

Min Fråga är mer varför är ni ihop? "För barnen" håller inte som argument. Barn mår inte bra om föräldrar inte mår bra. Funderar du ens på att vara otrogen så flytta. Känns som att gnistan redan är död.

Han vill inte ha dig, du "kämpar på" men funderar på att vara otrogen? Varför?
Separera verkar ju bättre för båda.

Och ja, det är bara samhällets bottenskrap som är otrogna.

Jag har funderat hit och dit på vad som är bäst vs att separera och fortsätta tillsammans.

1. Det är han som vill separera - inte jag. Jag är fortfarande attraherad av honom och det främsta problemet med honom är väl hans avsaknad av känslor för mig.

2. Rent praktiskt är det fördelaktigt att bo ihop tills barnen är äldre för barnen. Tror inte barn behöver föräldrar som visar kärlek öppet hela tiden utan det fungerar nog bra med att de  samverkar också. Och det gör vi.  

3. Ekonomiskt och praktiskt för oss vuxna också. 

Nackdel: jag mår dåligt av att inte få känna mig som kvinna någon gång. 

Vi har diskuterat eventuell separation.  Om han beslutar sig för separation blir det troligen han som flyttar. Jag har kollat upp så att jag kan köpa ut honom. Vill inte att barnen ska behöva flytta. Men känns så onödigt. Menar - det är väl många par som krisar lite under småbarnsåren och sedan kan hitta tillbaka till varandra. Men då måste båda vilja det.

Min sexuella frustration tror jag främst beror på att det nu verkar som om han verkar allvar med att separera. 

 

Du vill alltså ha en relation som är praktisk men kärlekslös? Tyvärr så funkar det inte! Och behov av sex. Sex är ingen rättighet. Det är väl ganska förståligt att han inte vill ha sex med någon han inte vill vara tillsammans med? Som ser förhållandet som ett företag än en relation?

Skilj er. För er bådas skull.

Jag vill inte ha en sådan relation men den har blivit så då han troligen inte har känslor. Sedan har det varit rätt mycket stress de senaste åren så jag tänker att det kan väl kanske mirakulöst fixa till sig. Inget är hugget i sten.

Men ena dagen vill jag separera för att kunna må bra och slippa känna mig bortvald hela tiden (bara jag som tar initiativ till kramar och pussar). Andra dagen vill jag ta det lugnt för att barnen inte ska behöva lida för att föräldrarna har en kris. Det kan fixa sig senare.

Separera innan ni tar sönder varandra helt, slutar med att ni hatar varandra.

Du förtjänar att leva med någon som älskar dig och han förtjänar någon han älskar. Livet är fan för kort för att leva som ni gör.

En seperation kan ju också leda till att ni hittar tillbaka till varandra när ni båda har fått lite luft.

Jag har vuxit upp i ett kärlekslöst äktenskap och snälla utsätt inte barnen för det.

Mina föräldrar bråkade inte eller så men det var alltid en kyla och en tryckt stämning. Man gick runt med en oro utan att riktigt veta vad det var

Det har påverkat mig mycket i mina tidigare förhållande, jag var kall och avstängd för att det var så jag hade vuxit upp

Barnen ser och förstår mycket mer än vad du ger dem cred för.
Det du lär ev döttrar är att en kvinna ska vända ut och in på sig själv för att försöka få en mans uppmärksamhet, men behöver absolut inte lyssna på någonting han säger.
Det du lär ev söner är att en man inte behöver bry sig om kvinnan han lever med.
Det du lär båda är att kärlek i ett äktenskap är onödigt.

Vill du att dina barn växer upp med inställningen att ett äktenskap/förhållande ska vara så som det du har med din man?
Antingen tar ni tag i problemen, eller så går ni isär.
Jag levde också med en man som tappat intresset för mig, men jag fick hjälp av en jättebra parterapeut att förstå att om bara en vill rädda ett förhållande gör man bara varandra illa, och det är barnen som får värst men av det.

Att känslor svalnar är väl vanligt i förhållanden, det viktiga är att kunna väcka känslorna igen och välja att fortsätta leva ihop. Ni har gått förbi det stadiet, delade sovrum, inget sex, ingen närhet, ingen större samvaro mer än företaget ni just nu driver ist för förhållande. Ibland behöver man bara inse att det inte funkar längre och arbeta utifrån det, och i erat fall går det bara utför vilket du måste inse.

Vi har haft en kris i vårat förhållande, den varade en månad där sambon inte visste om denne ville fortsätta. MEN vi hade fortf sex, sov ihop, LEVDE ihop, inte parallellt med varandra.

Det enkla svaret är väl så klart att separera.

Men livet är mer komplicerat än så.

Barn lider inte så mycket mer av att bo heltid med båda föräldrarna även om de inte hela tiden visar kärlek kroppsligt till varandra än om de ska träffa nya partners till dem som kommer och byts ut (det senare verkar vara rätt vanligt vad jag kan se) .   

Jag funderar på separation helt enkelt för att själv kunna få kärlek annan än från barn. 

Barnen har det bäst som de har det. Hade helst sett att de vore äldre före ev separation. Men tror också att pappan kan komma att bli en mer närvarande fader om han faktiskt måste och det kräver separation.

Vad fick er som varit i liknande situation att ta steget och separera? Ser jag till mig själv är det inget jag bara går och gör utan större anledning.