Sambon vill inte ha mig men jag kämpar på

Jag har funderat hit och dit på vad som är bäst vs att separera och fortsätta tillsammans.

1. Det är han som vill separera - inte jag. Jag är fortfarande attraherad av honom och det främsta problemet med honom är väl hans avsaknad av känslor för mig.

2. Rent praktiskt är det fördelaktigt att bo ihop tills barnen är äldre för barnen. Tror inte barn behöver föräldrar som visar kärlek öppet hela tiden utan det fungerar nog bra med att de  samverkar också. Och det gör vi.  

3. Ekonomiskt och praktiskt för oss vuxna också. 

Nackdel: jag mår dåligt av att inte få känna mig som kvinna någon gång. 

Vi har diskuterat eventuell separation.  Om han beslutar sig för separation blir det troligen han som flyttar. Jag har kollat upp så att jag kan köpa ut honom. Vill inte att barnen ska behöva flytta. Men känns så onödigt. Menar - det är väl många par som krisar lite under småbarnsåren och sedan kan hitta tillbaka till varandra. Men då måste båda vilja det.

Min sexuella frustration tror jag främst beror på att det nu verkar som om han verkar allvar med att separera.