Men snälla du - varför vill du stanna kvar hos honom? Det måste ju vara plågsamt. Inte bara är han likgiltig utan han verkar också bli elak ibland - kanske för att få dig att ta steget och separera. Man vill ju ha en partner som uppskattar en. Du kommer ju bara att må sämre och sämre om du bor med någon som inte vill vara ihop med dig. Lämna honom och hitta någon som uppskattar dig!
Jag har funderat hit och dit på vad som är bäst vs att separera och fortsätta tillsammans.
1. Det är han som vill separera - inte jag. Jag är fortfarande attraherad av honom och det främsta problemet med honom är väl hans avsaknad av känslor för mig.
2. Rent praktiskt är det fördelaktigt att bo ihop tills barnen är äldre för barnen. Tror inte barn behöver föräldrar som visar kärlek öppet hela tiden utan det fungerar nog bra med att de samverkar också. Och det gör vi.
3. Ekonomiskt och praktiskt för oss vuxna också.
Nackdel: jag mår dåligt av att inte få känna mig som kvinna någon gång.
Vi har diskuterat eventuell separation. Om han beslutar sig för separation blir det troligen han som flyttar. Jag har kollat upp så att jag kan köpa ut honom. Vill inte att barnen ska behöva flytta. Men känns så onödigt. Menar - det är väl många par som krisar lite under småbarnsåren och sedan kan hitta tillbaka till varandra. Men då måste båda vilja det.
Min sexuella frustration tror jag främst beror på att det nu verkar som om han verkar allvar med att separera.
Vad fick er som varit i liknande situation att ta steget och separera? Ser jag till mig själv är det inget jag bara går och gör utan större anledning.
Visst har du rätt.
Och jag tänker mycket praktiskt på saken.
Så mycket enklare det vore om vi kunde få det bra ihop igen än om vi skulle separera.
Tack för svar.
Det jag menar med liten vs stor orsak är att det är han som vill separera och jag har inte gjort något. Det är han som har dragit sig undan. Det är han som vill separera.