Sambon vill inte ha mig men jag kämpar på

Läst lite i tråden, möjligtvis missat det jag tänker fråga eller svara på din undran

Med tanke på att han är avisande i sina handlingar eller irriterad.!

När jag läser detta så upplever jag att du hoppar mellan att du nåt botten och vill bli av med

honom och att du i nästa secund inte ska ge upp och få det att funka!!?

Min fråga lyder: Är det inte så att du gjort nåt fel som orsakar detta beteende hos den man (vid ett annat tillfälle påpekar du skulle vilja va otrogen i saknad av sex)?

För samtidigt säger du att han är jätte bra på alla andra plan förutom sexet?!

Fel har vi väl båda gjort i den for matt vi inte alltid under alla de åren vi levt tillsammans varit överens. Sedan är han inte van vid att bo med någon. Jag är det. Han har aldrig före mig bott med någon sedan han bodde hemma. Eller haft ett långvarigt förhållande före mig. Han var inte så ung när vi möttes. Så enligt mig beror beteendet på att han inte är van vid att prioritera andra än sig själv (barnen) = jag har fått göra det desto mer. 

Jag kan släppa saker och gå vidare enklare än honom.

Detta är grundanledningen till problematiken. 

Och jag prioriterar barnen före mig varför jag kämpar på. Men det går ju inte hur lång tid till som helst om han ska fortsätta  bete sig som om jag vore i vägen.

PS: jag slösar inte mitt liv. Har prioriterat barnens bästa några år. Det är inte slöseri. De har haft stor fördel av att ha mig hela tiden och pappa dessutom som kunnat skapa en relation allt mer med barnen (men vår relation har glidit isär). 

Fel har vi väl båda gjort i den for matt vi inte alltid under alla de åren vi levt tillsammans varit överens. Sedan är han inte van vid att bo med någon. Jag är det. Han har aldrig före mig bott med någon sedan han bodde hemma. Eller haft ett långvarigt förhållande före mig. Han var inte så ung när vi möttes. Så enligt mig beror beteendet på att han inte är van vid att prioritera andra än sig själv (barnen) = jag har fått göra det desto mer. 

Jag kan släppa saker och gå vidare enklare än honom.

Detta är grundanledningen till problematiken. 

Och jag prioriterar barnen före mig varför jag kämpar på. Men det går ju inte hur lång tid till som helst om han ska fortsätta  bete sig som om jag vore i vägen.

PS: jag slösar inte mitt liv. Har prioriterat barnens bästa några år. Det är inte slöseri. De har haft stor fördel av att ha mig hela tiden och pappa dessutom som kunnat skapa en relation allt mer med barnen (men vår relation har glidit isär). 

Ni värkar ha alla förutsättningar till bra familj och låter vettiga å snälla föräldrar osv.

Känns som att ni behöver bara sluta pajkasta varandra å försöka må bra på varsit håll istället (gå vidare med livet) där värkar problemet vara, och slut bry sig om vad den andra gör, finns nåt viktigar å det är barnen.

Tack. Är alltid barnens bästa som gått först för mig. Och håller ihop detta om jag kan tills de är äldre och mer självgående. Pappan tittar i mobil eller iPad inte kommunicerbar vid matbordet och ofta bortrest ändå typ en vecka i månaden i snitt.

Tack. Är alltid barnens bästa som gått först för mig. Och håller ihop detta om jag kan tills de är äldre och mer självgående. Pappan tittar i mobil eller iPad inte kommunicerbar vid matbordet och ofta bortrest ändå typ en vecka i månaden i snitt.

Redan många som sagt detta och du tycks inte ta in det. Mina föräldrar levde som ni. Både jag och syskonen tog skada. Allt var falskt, allt var fasad, dessutom trodde de att de gjorde det bästa för oss. Avundades vänner med familjer som var så äkta och självklara även om de kunde vara jobbiga på andra vis. Vårt liv var en jäkla teater. Sa man bara rätt repliker och log på rätt ställe så var allt bra.

Fortfarande viktigt att låtsas att allt är bra och att barndomen var bästa tänkbara. Annars brister väl allt.

Situation: varit ihop i 15 år. Har barn. Är sambos. Jag är kvinna och min manliga sambo (och pappan) verkar inte tåla mig. Han slänger lite då och då ur sig att han vill separera. Jag brukar ignorera detta då han aldrig gör något åt saken. Tänker att det nog ska bli bättre.

Problemet nu på sistone är att jag verkligen inte förstår varför han absolut inte vill ha sex. Tro mig - jag har försökt ta initiativ. Han förklarar då att han är för irriterad på mig för att vilja. Vi sover inte ens ihop (sedan länge - han flyttade till annan säng).

Jag har förklarat för honom att jag behöver sex. 

Jag vill egentligen inte separera. Förstår inte problematiken, förutom att han inte verkar varken älska mig eller åtrå mig. 

På sista tiden har jag märkt att jag måste utstråla något nytt (sexuellt frustration?) för andra män stöter på mig lite var som helst. 

Är det verkligen helt fel att vara lite diskret otrogen i ett sådant här läge? 

Hur gör ni andra i liknande situation?

Bita ihop - hoppas på det bästa och invänta partnerns beslut om hur hen vill ha livet...

Situation: varit ihop i 15 år. Har barn. Är sambos. Jag är kvinna och min manliga sambo (och pappan) verkar inte tåla mig. Han slänger lite då och då ur sig att han vill separera. Jag brukar ignorera detta då han aldrig gör något åt saken. Tänker att det nog ska bli bättre.

Problemet nu på sistone är att jag verkligen inte förstår varför han absolut inte vill ha sex. Tro mig - jag har försökt ta initiativ. Han förklarar då att han är för irriterad på mig för att vilja. Vi sover inte ens ihop (sedan länge - han flyttade till annan säng).

Jag har förklarat för honom att jag behöver sex. 

Jag vill egentligen inte separera. Förstår inte problematiken, förutom att han inte verkar varken älska mig eller åtrå mig. 

På sista tiden har jag märkt att jag måste utstråla något nytt (sexuellt frustration?) för andra män stöter på mig lite var som helst. 

Är det verkligen helt fel att vara lite diskret otrogen i ett sådant här läge? 

Hur gör ni andra i liknande situation?

Bita ihop - hoppas på det bästa och invänta partnerns beslut om hur hen vill ha livet...

Hur har det gått?