Sambon vill inte ha mig men jag kämpar på

Lösningen ligger inte inte i att dejta ngn annan. Lösningen och svaret finns inom dig själv, dvs om du inte har en plan för hur du ska bli lycklig och uppnå en högre dimension i tillvaron, där livet verkligen känns meningsfullt - så kommer ingen utomstående eller något yttre kompensera de otillfredsställda behoven. Hur mkt du än tycker om din sambo, så bör du överväga om du verkligen vill leva med en person som inte vill leva med dig. Det är ovidkommande vad du känner för honom - vill du verkligen leva med någon som inte vill leva med dig och som är arg och irriterad på dig? Ta ödet i dina egna händer, han avgör inte din lycka.

Tack för perfekt tolkning av läget!

Vi har det praktiskt och materiellt sett mkt bra och dessutom barn att tänka på.

Får se hur det blir.

Visst. Ibland känner jag för att separera med hopp om kärlek. MEN ser på närstående som gjorts så att iaf de inte har lyckats uppnå annat än korta förhållanden,

Jag har för lite tid för att orka dejta. Hoppas relationen jag har kan bli bättre. Är en snygg bra karl. Som jobbar mkt och inte har så mkt ork utan vill vara ifred.

Korta förhållanden är väl bättre än inget, som du verkar ha.

Som sagt - han gör inget annat än att snacka om separation ibland när han är stressad.

Jag ?klarar mig själv? även i förhållandet. Är alltså stark i mig själv. Och det enda som saknas är det sexuella/gulliga. Det praktiska är enklare nu än det annars vore och bättre för barnen än alternativet.

Har varit ihop rätt länge - är nog många som har det liknande under småbarnseran parallellt med att båda jobbar heltid. Fullt upp. Är som företaget familjen. Tappade bort varandra där i stressen men delar mkt. Och nej - varken ork eller tid lägga energi på korta förhållanden. Har många många barn med föräldrar att umgås med har inte ork med okända flörtar. Är väl sånt man orkar när barnen är äldre.

Situation: varit ihop i 15 år. Har barn. Är sambos. Jag är kvinna och min manliga sambo (och pappan) verkar inte tåla mig. Han slänger lite då och då ur sig att han vill separera. Jag brukar ignorera detta då han aldrig gör något åt saken. Tänker att det nog ska bli bättre.

Problemet nu på sistone är att jag verkligen inte förstår varför han absolut inte vill ha sex. Tro mig - jag har försökt ta initiativ. Han förklarar då att han är för irriterad på mig för att vilja. Vi sover inte ens ihop (sedan länge - han flyttade till annan säng).

Jag har förklarat för honom att jag behöver sex. 

Jag vill egentligen inte separera. Förstår inte problematiken, förutom att han inte verkar varken älska mig eller åtrå mig. 

På sista tiden har jag märkt att jag måste utstråla något nytt (sexuellt frustration?) för andra män stöter på mig lite var som helst. 

Är det verkligen helt fel att vara lite diskret otrogen i ett sådant här läge? 

Hur gör ni andra i liknande situation?

Bita ihop - hoppas på det bästa och invänta partnerns beslut om hur hen vill ha livet...

Du är stark? Sorry, men varför lever man då kvar i en relation som är helt slut och blundar för det? Jag förstår verkligen inte varför man gör det. Man kan ju inte må bra av det. Eller är det så att du aldrig har sett en riktigt bra relation? Om dina föräldrar hade en dålig relation och du aldrig har sett en bra fungerande relation, då kan jag tänka mig att man kan tro att det är normalt. Men det där är inte bra, du skulle kunna hitta någon som verkligen uppskattar dig. Du kommer verkligen att ångra dig att du inte gjorde det tidigare om du väntar några år till.