Sambon vill inte ha mig men jag kämpar på

Vi sover i olika rum. Han som flyttade på sig för att utan gnäll kunna se på filmer med ljud på i sovrummet långt ut i natten (vägrade hörlurar). Men han är knappat otrogen för han är aldrig hemifrån förutom på jobbresor runt on i världen och det ser jag biljetter för.

skilj din bara om han inte vill ha dig låt han va du kan inte kräva nåt och jag och jag spyr på dig om du är otrogen 

Situation: varit ihop i 15 år. Har barn. Är sambos. Jag är kvinna och min manliga sambo (och pappan) verkar inte tåla mig. Han slänger lite då och då ur sig att han vill separera. Jag brukar ignorera detta då han aldrig gör något åt saken. Tänker att det nog ska bli bättre.

Problemet nu på sistone är att jag verkligen inte förstår varför han absolut inte vill ha sex. Tro mig - jag har försökt ta initiativ. Han förklarar då att han är för irriterad på mig för att vilja. Vi sover inte ens ihop (sedan länge - han flyttade till annan säng).

Jag har förklarat för honom att jag behöver sex. 

Jag vill egentligen inte separera. Förstår inte problematiken, förutom att han inte verkar varken älska mig eller åtrå mig. 

På sista tiden har jag märkt att jag måste utstråla något nytt (sexuellt frustration?) för andra män stöter på mig lite var som helst. 

Är det verkligen helt fel att vara lite diskret otrogen i ett sådant här läge? 

Hur gör ni andra i liknande situation?

Bita ihop - hoppas på det bästa och invänta partnerns beslut om hur hen vill ha livet...

Grejen är väl att sambon enligt beskrivningen vägrat säga i klartext att han vill separera. Han har visserligen som det beskrivits år ut och år in slängt ur sig kommentarer om att dela på sig så fort han känner sig pressad (d v s upplever önskemål/krav om något som han inte vill göra), men i praktiken inte tagit initiativ till att flytta isär. När nu TS begär besked om vad han egentligen vill (typ slut på paralella liv, att slänga ur sig separationshot och sura, antingen satsar vi på relationen eller så separerar vi) säger sambon inte att han vill separera utan vill fundera  och blir upprörd för att hon pressar honom på ett beslut. Så självklart att han verkligen vill separera verkar det alltså inte vara.

Eftersom TS själv hellre lever kvar i relationen förstår jag om det känns dumt om det är hon som ska lämna relationen pga gissningar om vad sambon vill för att han själv vägrar tala klartext åt ena eller andra hållet.

Jag hoppas att jag själv hade lämnat en sådan relation, för att sambons beteende dödat min egen önskan att leva ihop, men jag har själv erfarenhet av att ha stannat i relation som var dålig för mig för länge (hade inte ens barn eller ekonomi att skylla på). Det är lättare att se objektivt på andras.

Lösningen ligger inte inte i att dejta ngn annan. Lösningen och svaret finns inom dig själv, dvs om du inte har en plan för hur du ska bli lycklig och uppnå en högre dimension i tillvaron, där livet verkligen känns meningsfullt - så kommer ingen utomstående eller något yttre kompensera de otillfredsställda behoven. Hur mkt du än tycker om din sambo, så bör du överväga om du verkligen vill leva med en person som inte vill leva med dig. Det är ovidkommande vad du känner för honom - vill du verkligen leva med någon som inte vill leva med dig och som är arg och irriterad på dig? Ta ödet i dina egna händer, han avgör inte din lycka.