Anonym (Frustrerad)

Äldre 5 Aug 11:04

85 svar

Sambon vill inte ha mig men jag kämpar på

Situation: varit ihop i 15 år. Har barn. Är sambos. Jag är kvinna och min manliga sambo (och pappan) verkar inte tåla mig. Han slänger lite då och då ur sig att han vill separera. Jag brukar ignorera detta då han aldrig gör något åt saken. Tänker att det nog ska bli bättre.

Problemet nu på sistone är att jag verkligen inte förstår varför han absolut inte vill ha sex. Tro mig - jag har försökt ta initiativ. Han förklarar då att han är för irriterad på mig för att vilja. Vi sover inte ens ihop (sedan länge - han flyttade till annan säng).

Jag har förklarat för honom att jag behöver sex.

Jag vill egentligen inte separera. Förstår inte problematiken, förutom att han inte verkar varken älska mig eller åtrå mig.

På sista tiden har jag märkt att jag måste utstråla något nytt (sexuellt frustration?) för andra män stöter på mig lite var som helst.

Är det verkligen helt fel att vara lite diskret otrogen i ett sådant här läge?

Hur gör ni andra i liknande situation?

Bita ihop - hoppas på det bästa och invänta partnerns beslut om hur hen vill ha livet...

Anonym (Frustrerad) Trådstartaren

Äldre 5 Aug 20:57

#41

Anonym (Man 43) skrev 2018-08-05 20:44:30 följande:

Så sluta klaga och gör slut.

Svårt? Ja.

Det minst dåliga för alla? Ja.

Mmm. Blir spännande att se vad sambon kommer fram till. Beror nog mest på vilka boenden som finns att köpa.

Är han som klagat och gjort slut så att jag till slut spräcktes och fick lust till andra.

Jag är för hårt uppfostrad i att hålla samman för att vara den som tar steget. Sambon är nog också det. Är därför vi levt bredvid varandra så länge.

Kan sörja att han inte haft ngn sambo före mig. Han vet inte ens hur bra han har det med mig som ser tillhelheten och knappt kräver att han gör ngt. Sambo tycker det är jobbigt att lämna/hämta på skolan tom. Ser andra pappor sticka själva på utflykter med sina barn. Händer mycket sällan här - en gång vartannat år typ.

Anonym (Man 43)

Äldre 5 Aug 21:05

#42

Oh my.

Det är du som ska lämna honom!

I stället för den förnedring du utsätts för, och utsätter dig själv för.

Anonym (Alex)

Äldre 5 Aug 21:22

#43

Anonym (Frustrerad) skrev 2018-08-05 13:00:17 följande:

Det enkla svaret är väl så klart att separera.

Men livet är mer komplicerat än så.

Barn lider inte så mycket mer av att bo heltid med båda föräldrarna även om de inte hela tiden visar kärlek kroppsligt till varandra än om de ska träffa nya partners till dem som kommer och byts ut (det senare verkar vara rätt vanligt vad jag kan se) .

Jag funderar på separation helt enkelt för att själv kunna få kärlek annan än från barn.

Barnen har det bäst som de har det. Hade helst sett att de vore äldre före ev separation. Men tror också att pappan kan komma att bli en mer närvarande fader om han faktiskt måste och det kräver separation.

Vad fick er som varit i liknande situation att ta steget och separera? Ser jag till mig själv är det inget jag bara går och gör utan större anledning.

Klart att livet är mer komplicerat än så. Va i exakt samma situation bara tvärt om. Jag var den som inte hade några känslor. Oxh det enda som höll mig kvar va bekvämligheten. Att någon betalade halva hyran. Hälften av barnkläder. Halva förskoleavgiften. Någon som alltid kunde "passa" barnet när jag ville handla eller köra till kompisar på kvällar. Bara för att det va mitt beslut betydet inte det att det var roligt eller inte jobbigt. Det känns som ett misslyckande. Men nu 1 år senare var det verkligen det bästa beslutet nånsin. Mitt ex hittade en ny och jag är själv. För den enda jag vill anpassa mig efter är mitt barn.och för min del så kan jag med handen på hjärtat säga att jag blev en bättre förälder. För nu är det bara jag och barnet. Man mår bättre om man är ensam i en ensamhet än ensam i en tvåsamhet.

amaliaj

Äldre 5 Aug 21:52

#44

Jag unnar dig att hitta styrkan att lämna en relation som passerat bäst före och bli en stark, cool rolig Milf som får ligga och ha roligt varannan vecka och fokusera på att vara en glad, trygg och nöjd mamma varannan vecka.

Kämpa på att uppnå det istället och sluta förminska dig själv! Kram.

Anonym (gå vidare)

Äldre 5 Aug 21:55

#45

Varför invänta din surgubbe ska bestämma, ta saken i egna händer. Om det varken finns kärlek eller åtrå förstår jag inte varför ni håller ihop.. Det finns faktiskt värre saker för barnen än att ha separerade föräldrar..

Anonym (A)

Äldre 6 Aug 13:28

#46

amaliaj skrev 2018-08-05 21:52:32 följande:

Jag unnar dig att hitta styrkan att lämna en relation som passerat bäst före och bli en stark, cool rolig Milf som får ligga och ha roligt varannan vecka och fokusera på att vara en glad, trygg och nöjd mamma varannan vecka.

Kämpa på att uppnå det istället och sluta förminska dig själv! Kram.

Håller med

Anonym (Been there)

Äldre 6 Aug 14:00

#47

Anonym (Frustrerad) skrev 2018-08-05 20:57:38 följande:

Kan sörja att han inte haft ngn sambo före mig. Han vet inte ens hur bra han har det med mig som ser tillhelheten och knappt kräver att han gör ngt.

Så tänkte jag med tills jag hittade en riktigt bra parterapeut som förklarade för mig vad jag gjorde mot mig själv, mot mannen och inte minst mot barnen.
Du gör honom ingen tjänst genom att låta honom slippa vara förälder, tvärtom.
Mitt ex lekte med vårt barn när han hade tid. Jag anpassade mig. Han vägrade hjälpa till med hämtning. Jag anpassade mig. Han vägrade laga mat. Jag anpassade mig. Han vägrade bestämma i förväg vilka dagar han skulle komma hem med hämtmat. Jag anpassade mig.
En dag såg jag mig själv i spegeln och visste inte längre vem jag var, började tappa vikt, mådde illa och var håglös. Gick till VC och gick därifrån med recept på antidepp och psykologtid. Tog aldrig tabletterna utan tog tag i mitt liv i stället. Psykologen gav mig kontakten med parterapeuten som hjälpte mig förstå vilket destruktivt förhållande jag levde i, inte bara för mig utan även för mannen och barnet.
Hon ställde de svåra frågorna åt mig och fick mig att inse att han inte var intresserad av att försöka rädda vårt förhållande, att han tänkte leva sitt eget liv med eller utan mig.

Så fort jag flyttat ut insåg han vad som krävs för att ta hand om barn, och han tog tag i det och lärde sig. Första veckorna ringde han och frågade om allt möjligt

Nu har vårt barn två föräldrar.

Anonym (Frustrerad) Trådstartaren

Äldre 6 Aug 14:15

#48

Anonym (Been there) skrev 2018-08-06 14:00:43 följande:

Så tänkte jag med tills jag hittade en riktigt bra parterapeut som förklarade för mig vad jag gjorde mot mig själv, mot mannen och inte minst mot barnen.
Du gör honom ingen tjänst genom att låta honom slippa vara förälder, tvärtom.
Mitt ex lekte med vårt barn när han hade tid. Jag anpassade mig. Han vägrade hjälpa till med hämtning. Jag anpassade mig. Han vägrade laga mat. Jag anpassade mig. Han vägrade bestämma i förväg vilka dagar han skulle komma hem med hämtmat. Jag anpassade mig.
En dag såg jag mig själv i spegeln och visste inte längre vem jag var, började tappa vikt, mådde illa och var håglös. Gick till VC och gick därifrån med recept på antidepp och psykologtid. Tog aldrig tabletterna utan tog tag i mitt liv i stället. Psykologen gav mig kontakten med parterapeuten som hjälpte mig förstå vilket destruktivt förhållande jag levde i, inte bara för mig utan även för mannen och barnet.
Hon ställde de svåra frågorna åt mig och fick mig att inse att han inte var intresserad av att försöka rädda vårt förhållande, att han tänkte leva sitt eget liv med eller utan mig.

Så fort jag flyttat ut insåg han vad som krävs för att ta hand om barn, och han tog tag i det och lärde sig. Första veckorna ringde han och frågade om allt möjligt

Nu har vårt barn två föräldrar.

Han har faktiskt själv varit inne på det spåret i ett av de faktiskt bra samtal vi haft sedan jag frågade honom vad han egentligen vill.

Sedan barnen var små har jag tagit på mig allt "småfix" då han inte har gjort det och då han blir arg om jag "tjatar" har jag gjort det - allt med resultatet att han idag känner sig utanför. Ger honom plats nu men han är inte automatiskt en del av vardagen. Han gör saker når han har lust och tid utifrån att jag håller helhetskoll.

Läget idag då? Här och nu hoppas jag att vi mirakulöst kan fixa det.

JA jag skulle kunna klara mig utan honom och han utan mig men det vore så mycket enklare om vi kunde fortsätta (och bättre ekonomiskt).

Sedan tror jag inte det är så lätt att hitta en ny karl bara så där som är bättre eller ens lika bra. Det enda jag lider avsaknad av är det sexuella och kärleksfulla. Resten klarar jag själv och mannen vill nu bli en del av det praktiska/beslutsfattande.

Mannen i fråga har inga brister förutom att han inte är så känslomässig eller bekräftande + inte älskar mig då (sedan beror nog det mycket på att han har fullt upp med jobbet och vill ha det bekvämt och enkelt). Och jag har noll ork eller tid för ngt nytt krävande jag har fullt upp med mitt.

Men misstänker att han kommer att vilja separera om ett alternativt bra boende dyker upp. Det vimlar inte av bra boenden till försäljning så...

Anonym (Förstår)

Äldre 6 Aug 16:01

#49

Anonym (Frustrerad) skrev 2018-08-05 11:04:19 följande:

Situation: varit ihop i 15 år. Har barn. Är sambos. Jag är kvinna och min manliga sambo (och pappan) verkar inte tåla mig. Han slänger lite då och då ur sig att han vill separera. Jag brukar ignorera detta då han aldrig gör något åt saken. Tänker att det nog ska bli bättre.

Problemet nu på sistone är att jag verkligen inte förstår varför han absolut inte vill ha sex. Tro mig - jag har försökt ta initiativ. Han förklarar då att han är för irriterad på mig för att vilja. Vi sover inte ens ihop (sedan länge - han flyttade till annan säng).

Jag har förklarat för honom att jag behöver sex.

Jag vill egentligen inte separera. Förstår inte problematiken, förutom att han inte verkar varken älska mig eller åtrå mig.

På sista tiden har jag märkt att jag måste utstråla något nytt (sexuellt frustration?) för andra män stöter på mig lite var som helst.

Är det verkligen helt fel att vara lite diskret otrogen i ett sådant här läge?

Hur gör ni andra i liknande situation?

Bita ihop - hoppas på det bästa och invänta partnerns beslut om hur hen vill ha livet...

Tyvärr är avståndstagande ibland ett sätt att lättare stå ut själv med att man är otrogen. Man liksom bygger upp en barriär i sitt eget hem och skärmar av så att man kan hålla på. Sedan är det lättare att säga till sin älskare/älskarinna att man har separerat eller håller på att separera och då håller man henne kvar utan att hon/han tycker att man är direkt otrogen. Det hände mig. Till slut sov vi i olika rum och han verkade nöjd med det, sa att han behövde tid för sig själv ....

Anonym (Frustrerad) Trådstartaren

Äldre 6 Aug 18:57

#50

Anonym (Förstår) skrev 2018-08-06 16:01:06 följande:

Tyvärr är avståndstagande ibland ett sätt att lättare stå ut själv med att man är otrogen. Man liksom bygger upp en barriär i sitt eget hem och skärmar av så att man kan hålla på. Sedan är det lättare att säga till sin älskare/älskarinna att man har separerat eller håller på att separera och då håller man henne kvar utan att hon/han tycker att man är direkt otrogen. Det hände mig. Till slut sov vi i olika rum och han verkade nöjd med det, sa att han behövde tid för sig själv ....

Vi sover i olika rum. Han som flyttade på sig för att utan gnäll kunna se på filmer med ljud på i sovrummet långt ut i natten (vägrade hörlurar). Men han är knappat otrogen för han är aldrig hemifrån förutom på jobbresor runt on i världen och det ser jag biljetter för.

Sambon vill inte ha mig men jag kämpar på

INNEHÅLL