Sambon vill inte ha mig men jag kämpar på
Min Fråga är mer varför är ni ihop? "För barnen" håller inte som argument. Barn mår inte bra om föräldrar inte mår bra. Funderar du ens på att vara otrogen så flytta. Känns som att gnistan redan är död.
Inlägg från: Anonym (Alex)
|
-
-
Klart att livet är mer komplicerat än så. Va i exakt samma situation bara tvärt om. Jag var den som inte hade några känslor. Oxh det enda som höll mig kvar va bekvämligheten. Att någon betalade halva hyran. Hälften av barnkläder. Halva förskoleavgiften. Någon som alltid kunde "passa" barnet när jag ville handla eller köra till kompisar på kvällar. Bara för att det va mitt beslut betydet inte det att det var roligt eller inte jobbigt. Det känns som ett misslyckande. Men nu 1 år senare var det verkligen det bästa beslutet nånsin. Mitt ex hittade en ny och jag är själv. För den enda jag vill anpassa mig efter är mitt barn.och för min del så kan jag med handen på hjärtat säga att jag blev en bättre förälder. För nu är det bara jag och barnet. Man mår bättre om man är ensam i en ensamhet än ensam i en tvåsamhet.Anonym (Frustrerad) skrev 2018-08-05 13:00:17 följande:
Det enkla svaret är väl så klart att separera.
Men livet är mer komplicerat än så.
Barn lider inte så mycket mer av att bo heltid med båda föräldrarna även om de inte hela tiden visar kärlek kroppsligt till varandra än om de ska träffa nya partners till dem som kommer och byts ut (det senare verkar vara rätt vanligt vad jag kan se) .
Jag funderar på separation helt enkelt för att själv kunna få kärlek annan än från barn.
Barnen har det bäst som de har det. Hade helst sett att de vore äldre före ev separation. Men tror också att pappan kan komma att bli en mer närvarande fader om han faktiskt måste och det kräver separation.
Vad fick er som varit i liknande situation att ta steget och separera? Ser jag till mig själv är det inget jag bara går och gör utan större anledning.