Bli gravid efter missfall följas åt

Dem tog några blodprov som alla var normala och gjorde vaginaltultraljud för att kolla att livmodern såg bra ut, Om jag skulle få fler missfall så skulle dem ta fler prover,

Läkaren tyckte inte att tre missfall är så mycket(!). Behöver jag säga att läkaren var en man.

Kanske det blir ett barn för oss tillslut. Jag är ändå glad att jag har vår spralliga 2-åring här hemma. Tog 2,5 år innan vi blev gravid den gången, men var inte alls så rädd för missfall då. Nu när jag vet hur jobbigt det är både fysiskt och psykiskt så är rädslan så jobbig.

Tråkigt att du fick mens.

Det är ju det som är så jobbigt med missfall, att smärtan fortsätter efteråt. Varje mens är som plågeri när man önskar barn så mycket.

Klart ni får vara oroliga hur många eller få försök ni har bakom er. Men det är nog som du säger att tillslut blir det er tur med. I vilken vecka fick du missfall? Och hur lång tid har det gått sedan dess?

Jag var i vecka 5 så de var tidigt och fick missfall 20 augusti...

Verkligen tråkigt.. Jag håller tummarna att det tar sig nästa ägglossning för er.

Vill bara meddela den glada nyheten att jag idag, två månader efter mitt missfall, plussade igen :)

Håller tummarna för att den lill* får stanna den här gången <3

Vill bara meddela den glada nyheten att jag idag, två månader efter mitt missfall, plussade igen :)

Håller tummarna för att den lill* får stanna den här gången <3

Är så ledsen för att behöva hänga på i den här tråden... I tisdags vaknade jag med blodiga trosor. Kände direkt att något var fel, samtidigt som jag tänkte att vi ändå var i v. 12 och jag visste att en blödning i sig inte behövde bara någon fara. Hade kub inbokat till i fredags men kände att OM det är missfall vill jag veta på en gång så vi åkte in till akuten tisdag morgon. Direkt under ultraljudet såg jag på läkarens ansikte att något var fel. Och det var det. Fostret hade slutat växa 2 veckor tidigare. I sex dagar har jag levt i någon mix av att tänka att det är sånt som händer, en fruktansvärd sorg och hysteriskt gråt samt en otrolig ilska där jag är så jävla arg över att livet är så orättvist.

Det var min första graviditet någonsin och det gick månaden efter att vi slutade med p-piller så min sambo försöker trösta mig med att vi kommer att bli gravida snabbt igen och då kommer allt säkert att gå bra. Men HUR ska man ens våga försöka? Hur ska man klara av tanken på ett liknande utfall? Är så himla ledsen...

Är så ledsen för att behöva hänga på i den här tråden... I tisdags vaknade jag med blodiga trosor. Kände direkt att något var fel, samtidigt som jag tänkte att vi ändå var i v. 12 och jag visste att en blödning i sig inte behövde bara någon fara. Hade kub inbokat till i fredags men kände att OM det är missfall vill jag veta på en gång så vi åkte in till akuten tisdag morgon. Direkt under ultraljudet såg jag på läkarens ansikte att något var fel. Och det var det. Fostret hade slutat växa 2 veckor tidigare. I sex dagar har jag levt i någon mix av att tänka att det är sånt som händer, en fruktansvärd sorg och hysteriskt gråt samt en otrolig ilska där jag är så jävla arg över att livet är så orättvist.

Det var min första graviditet någonsin och det gick månaden efter att vi slutade med p-piller så min sambo försöker trösta mig med att vi kommer att bli gravida snabbt igen och då kommer allt säkert att gå bra. Men HUR ska man ens våga försöka? Hur ska man klara av tanken på ett liknande utfall? Är så himla ledsen...