Bli gravid efter missfall följas åt

Vet hur det känns!
Jag har precis läkt från mitt tredje missfall på ett år.
Nu börjar vi försök 4 och inväntar också utredning.

Är så enormt svårt allting, känslor som styr och kroppen som gör som den vill.

Kram!

Hej, ledsen att behöva säga välkommen till den här tråden. Har det varit tidiga missfall alla gånger? Är det första barnet ni försöker med?

Skönt att ni kommer få utredning!

Hej,

Jag hakar också på den här tråden då jag idag fått reda på att jag fått missfall nu i vecka 6.. även för mig så levde fostret när missfallet påbörjats :( känns jättetungt..

Jag hoppas nu på att kunna bli gravid snart igen, men är splittrad när det gäller hur snabbt man kan försöka igen då alla säger olika.

Hej,

Upptäckte i v12 att något inte stod rätt till. Några dagar med bara färgade flytningar som så småningom om blev mer klarröda. Blödde i min förra graviditet också så var rätt lugn. Fick tillslut en känsla att detta inte står rätt till trots att blödningarna var väldigt sparsamma. Åkte in och fostret hade dött redan i vecka 7-8 nånstans. Känner mig lite lurad som gått flera veckor och trott jag varit gravid. Fick komplikationer med misstänkt infektion och har i förra veckan avslutat dubbel antibiotikakur. Har snart gått tre veckor sedan själva missfallet eller hur man säger. Osäker på om/ när jag skall orka försöka igen. Mådde fruktansvärt dåligt med starka grav. symptom i nästan tre månader och nu ska man börja om?.. Det är såklart värt det i slut ändan, lite trött just nu bara.

Min läkare rådde mig att vänta en månad. Hon sa att OM du skulle bli gravid igen direkt efter MF, utan mens emellan så ska du inte vara orolig, föster det så fäster det. Men att det är bra att vänta eftersom alla rester inte alltid kommer ut vid ett missfall. Vid första mensen rensas livmodern helt ren och ger bäst förutsättningar för ett nytt liv att fästa - enligt henne.

I mitt fall misstänktes missfallet bero på infektion, så jag ville ?rensa rent? en mens innan vi nu ska försöka igen.

Jag känner likadant, 4 månader av dåligt mående och oro bortkastat. Så motigt att börja om när jag precis börjat berätta för folk och det börjat synas.

Tyckte inte heller om det planerade sexet i bebisverkstaden. Kändes så stressande och tvunget. Generellt uppgiven, och min sprudlande glädje jag kände när vi började försöka förra gången är som borta. Vill jag ens bli gravid? Jag vet inte. Jag gör det bara för att läka just nu.

Snart dags för oss att sätta igång med det schemalagda ligget, äl om exakt en vecka.

Har så otroligt blandade känslor. Förra gången var jag så peppad och förväntansfull, pirrig liksom. Nu efter missfallet känner jag mig uppgiven. Barnlängtan styrs inte längre av glädje utan av ångest. Är så rädd att inte bli glad vid ett plus utan bara känna oro. Känns att jag bara vill bli gravid igen för att det var planen. Inte för att jag längtar. Hur kan man våga längta när det kan sluta som det gjorde?

Känner likadant, även om många säger ?ja men nu vet du iallafall att du kan bli gravid? så känns det inte direkt som en lättnad när det gick som det gick, blir man gravid igen så kommer jag vara så himla orolig för att det ska hända igen eftersom man redan nu är rädd.

Håller med om att folks tröstande ord kanske inte känns bra alla gånger. Som du skriver så har jag också fått höra "nu vet du iaf att du kan bli gravid" eller "det kanske inte var meningen denna gång" eller "ni kommer blir gravida igen ska du se". Ibland kanske det är bättre att inte försöka trösta utan att lyssna istället.

Oron kommer nog aldrig försvinna. Det tar verkligen bort den sprudlande glädjen som man skulle ha känt innan man varit med om missfall.

Jag håller fullständigt med om att den sprudlande glädjen uteblir.
Jag är bara i vecka 8 den här gången och har bara berättat för familjen. Men de blir överlyckliga, vissa har tom gråtit några tårar av glädje. Själv är jag försiktigt optimistisk som jag uttrycker det. Jag vågar inte glädjas.
Ska kanske tillägga att familjen inte vet om vårt tidiga missfall. Jag känner mest att har det hänt en gång så kan det hända igen och den här gången kanske jag har oturen att få det senare in i graviditeten.

Jag vet att man inte ska gå och vänta på missfall, men jag kan heller inte släppa tanken på att det är så mycket som kan gå snett.