• EIJ90

    Bli gravid efter missfall följas åt

    Startar denna tråden för att vi som drabbats av missfall kan följas åt och stötta varandra fram till en lyckad graviditet.

    Vår första graviditet slutade tyvärr i missfall i v 7 för några veckor sedan. Man känner sig ensam och klart orolig även om man i efterhand förstår att det är ganska vanligt. Vi blev gravida relativt snabbt (andra "riktiga" försöket) så får vara glada för det. Vi hann aldrig berätta för någon och nu känns det inte aktuellt så känns bättre att skriva av sig här. Nu inväntar vi nästa Äl och hoppas på att bli gravida snart igen.

    Under min graviditet upplevde jag nästan inga symtom förutom molvärk, trötthet och metallsmak. Trodde tidigt att något inte stämde eftersom cb med veckoindikatorn visade en vecka för lite redan från start plus avsaknanden av illamående. Jag tempar med NC och nu har äntligen tempen varit nere på normala temperaturer i 5 dagar. När borde Äl komma igång igen?

    Finns det fler som är i samma sits? Känns så stressande att man inte vet om det kommer fungera nästa gång och känns som att alla runtomkring en blir gravida direkt, oplanerat jag och utan problem. Livet känns orättvist.

    Finns det fler som försöker bli gravida efter missfall och kanske nån som drabbades i sin första graviditet? Nån med erfarenhet där det gått bra efter missfall? All stöttning är välkommen!

  • Svar på tråden Bli gravid efter missfall följas åt
  • MammaTilltvå27

    Känner mig ganska glad sen igår. Fick äntligen mens igår efter att ha skrapats 17/9. Så nu kommer vi försöka igen när mensen är över. Men rädslan finns fortfarande där. Att det ska sluta samma som förra. Då jag fick MA i vecka 12 och de visade sig att de inte ens funnits något där. Förutom en tom liten hinnsäck. Jag hopps så att de kommer gå vägen nästa gång. Men kommer va så rädd för att berätta för folk innan man ens vet att de finns något där med ett tickande hjärta <3

  • Anonym (2 missfall)
    Anonym (Mf) skrev 2018-10-18 10:55:04 följande:

    Jag håller fullständigt med om att den sprudlande glädjen uteblir.

    Jag är bara i vecka 8 den här gången och har bara berättat för familjen. Men de blir överlyckliga, vissa har tom gråtit några tårar av glädje. Själv är jag försiktigt optimistisk som jag uttrycker det. Jag vågar inte glädjas.

    Ska kanske tillägga att familjen inte vet om vårt tidiga missfall. Jag känner mest att har det hänt en gång så kan det hända igen och den här gången kanske jag har oturen att få det senare in i graviditeten.

    Jag vet att man inte ska gå och vänta på missfall, men jag kan heller inte släppa tanken på att det är så mycket som kan gå snett.


    Jag har inte berättat för någon egentligen om missfallen. Känns som att jag inte kommer berätta om eventuell ny graviditet heller, för det kanske blir missfall ännu en gång. Det är så svårt när folk som inte vet antyder på att det är dags att skaffa barn snart, om de bara visste?

    Jag känner som dig att det är svårt att släppa tanken på att det kan gå fel igen. Man kan vara hoppas.
  • Jojjans

    För mig tror jag inte ens att det handlar om rädslan för ett nytt missfall. Det är bara den totala uppgivenheten över att jag aldrig kommer få uppleva den naiva glädjen det innebär om det går vägen första gången. Att det blev förstört och aldrig kan komma igen. Att jag inte ens längtar efter en graviditet. Jag vill bara ha tillbaka mitt barn som jag aldrig kommer få. Kanske sörjer jag fortfarande och är ännu inte redo...

    Jag kommer heller ingen vilja berätta fören LÅNGT in i graviditeten. Hade inte hunnit berätta för alla i familjen ens, utan fick berätta om missfallet istället.

    Men mitt jobb är otroligt stressigt och jag kommer behöva stöd därifrån. Men är livrädd för att berätta tidigt. Vet inte hur jag ska göra.

  • Eureka

    Jag har inte heller berättat för så många vilket känns skönt. Var dock på en tillställning där det bjöds vin under tiden jag käkade antibiotika för infektionen kopplat till missfallet. Den ena antibiotikan var strikt förbjudet att ta med alkohol. Så fick tacka nej till vin, så alla trodde typ jag va gravid. Kände bara för att skrika nej jag har missfall låt mig vara!

    Hade överraskat min nya sambo med graviditeten då han hemskt gärna vill ha ett barn, jag har inte varit lika övertygad men bestämde mig till slut för att köra. Känner väl att jag vill köra på igen kanske men känns så otroligt segt att börja om! Tror jag ligger när jag känner för det ett tag och ser vad som händer. Men man kan ju inte låta bli att fundera över ägglossningar mm ändå..

  • Anonym (2 missfall)
    Jojjans skrev 2018-10-18 11:39:32 följande:

    För mig tror jag inte ens att det handlar om rädslan för ett nytt missfall. Det är bara den totala uppgivenheten över att jag aldrig kommer få uppleva den naiva glädjen det innebär om det går vägen första gången. Att det blev förstört och aldrig kan komma igen. Att jag inte ens längtar efter en graviditet. Jag vill bara ha tillbaka mitt barn som jag aldrig kommer få. Kanske sörjer jag fortfarande och är ännu inte redo...

    Jag kommer heller ingen vilja berätta fören LÅNGT in i graviditeten. Hade inte hunnit berätta för alla i familjen ens, utan fick berätta om missfallet istället.

    Men mitt jobb är otroligt stressigt och jag kommer behöva stöd därifrån. Men är livrädd för att berätta tidigt. Vet inte hur jag ska göra.


    Det låter verkligen som att du sörjer vilket är förståeligt när det inte är länge sedan du var med om att förlora ditt barn. Dessutom efter den mest kritiska tiden då de flesta tänker att "nu är det lugnt".

    En nya graviditet kommer inte ta bort sorgen och en annan graviditet kan inte ersätta det barn som låg i magen. Verkligen tråkigt att du inte längre känner längtan efter att bli gravid. Hur tror du att det skulle kännas om du blev gravid igen? Eller känner du att du behöver en längre paus?
  • Anonym (Mf)
    Anonym (2 missfall) skrev 2018-10-18 11:12:15 följande:
    Jag har inte berättat för någon egentligen om missfallen. Känns som att jag inte kommer berätta om eventuell ny graviditet heller, för det kanske blir missfall ännu en gång. Det är så svårt när folk som inte vet antyder på att det är dags att skaffa barn snart, om de bara visste?

    Jag känner som dig att det är svårt att släppa tanken på att det kan gå fel igen. Man kan vara hoppas.
    Mitt största problem är att jag börjar få svårt att dölja det. Är bara i vecka 8 men magen är så sjukt svullen och den blir inte mindre ju fler veckor som går.

    Jag får inte på mig mina vanliga byxor längre, jag var storlek 27 i jeans förut. De största jag har hemma är strl 30 och de går inte och knäppa längre.


  • Jojjans
    Anonym (2 missfall) skrev 2018-10-18 11:57:18 följande:

    Det låter verkligen som att du sörjer vilket är förståeligt när det inte är länge sedan du var med om att förlora ditt barn. Dessutom efter den mest kritiska tiden då de flesta tänker att "nu är det lugnt".

    En nya graviditet kommer inte ta bort sorgen och en annan graviditet kan inte ersätta det barn som låg i magen. Verkligen tråkigt att du inte längre känner längtan efter att bli gravid. Hur tror du att det skulle kännas om du blev gravid igen? Eller känner du att du behöver en längre paus?


    Ja sorgen kommer nog finnas där länge länge, eftersom man börjat känns fosterrörelser, sett ansiktsdrag på ul och börjat knyta an. Fick se honom när han fötts...

    I början var jag besatt av att äl/mens skulle komma igång så att jag skulle bli gravid igen, för att åter igen vara på väg. För att det inte skulle bli mer försenat än nödvändigt med ett barn.

    Men nu när det närmar sig känner jag mig inte entusiastisk, jag känner mig livrädd för att jag inte litar på att jag kommer kunna känna glädje vid ett plus. Jag är en ganska pessimistisk/realistisk person och kommer nog inte våga njuta som sist alls. Är nog rädd att känna att jag inte kommer älska det här barnet på samma sätt osv.
  • Anonym (2 missfall)
    Anonym (Mf) skrev 2018-10-18 12:49:58 följande:

    Mitt största problem är att jag börjar få svårt att dölja det. Är bara i vecka 8 men magen är så sjukt svullen och den blir inte mindre ju fler veckor som går.

    Jag får inte på mig mina vanliga byxor längre, jag var storlek 27 i jeans förut. De största jag har hemma är strl 30 och de går inte och knäppa längre.


    Ja det kan inte vara lätt att dölja det då, kan tänka mig att du kommer behöva berätta det tidigare på grund av det. Om nu inte magen helt plötsligt bli mindre svullen igen.
  • Anonym (2 missfall)
    Jojjans skrev 2018-10-18 12:53:23 följande:

    Ja sorgen kommer nog finnas där länge länge, eftersom man börjat känns fosterrörelser, sett ansiktsdrag på ul och börjat knyta an. Fick se honom när han fötts...

    I början var jag besatt av att äl/mens skulle komma igång så att jag skulle bli gravid igen, för att åter igen vara på väg. För att det inte skulle bli mer försenat än nödvändigt med ett barn.

    Men nu när det närmar sig känner jag mig inte entusiastisk, jag känner mig livrädd för att jag inte litar på att jag kommer kunna känna glädje vid ett plus. Jag är en ganska pessimistisk/realistisk person och kommer nog inte våga njuta som sist alls. Är nog rädd att känna att jag inte kommer älska det här barnet på samma sätt osv.


    Eftersom det skulle vara ett helt annat barn så kommer du troligen inte älska det på samma sätt, men på ett annat sätt. Inte mer eller mindre än det andra, utan bara annorlunda.

    Känner igen tankarna om att vilja bli gravid på en gång. Få tillbaka det man hade, planen som man hade eller känslan som man hade.

    Frågan är ju om du tror du kommer älska ett framtida barn mindre för att du inte börjar på känna glädje och kärlek för den i en tidig graviditet? Kommer du älska barnet mindre för att du inte tillåter dig själv att känna glädje förren långt senare? Kommer du kunna låta bli att känna för ett annat barn i magen även fast du försöker känna så lite som möjligt?

    Jag beklagar verkligen att du förlorat ditt barn och att du förlorade chansen till en naiv sprudlande känsla i din framtida graviditet.
  • Jojjans
    Anonym (2 missfall) skrev 2018-10-18 13:31:08 följande:

    Eftersom det skulle vara ett helt annat barn så kommer du troligen inte älska det på samma sätt, men på ett annat sätt. Inte mer eller mindre än det andra, utan bara annorlunda.

    Känner igen tankarna om att vilja bli gravid på en gång. Få tillbaka det man hade, planen som man hade eller känslan som man hade.

    Frågan är ju om du tror du kommer älska ett framtida barn mindre för att du inte börjar på känna glädje och kärlek för den i en tidig graviditet? Kommer du älska barnet mindre för att du inte tillåter dig själv att känna glädje förren långt senare? Kommer du kunna låta bli att känna för ett annat barn i magen även fast du försöker känna så lite som möjligt?

    Jag beklagar verkligen att du förlorat ditt barn och att du förlorade chansen till en naiv sprudlande känsla i din framtida graviditet.


    Tack för dina fina svar. Du är väldigt bra på att uttrycka dig medkännande och får mig att känna mig mindre ensam.

    Du har nog rätt i att en annan graviditet är Inter bara ett annat barn, utan en annan känsla, och kommer växa till en annan glädje. Såklart kommer man förr eller senare älska det barn som blir. Ska försöka tänka på det istället för att känna mig snuvad på just den naiva glädjen jag hade påbörjat.

    Hur är det för dig, när är nästa äl/bim som ni försöker på? När var ditt senaste missfall?
Svar på tråden Bli gravid efter missfall följas åt