Dotter vill att jag ska skilja mig

Jo, jag förstår situationen. Har själv två barn med ADHD och en son emellan som inte har det. Och han har inte haft det lätt heller. Tidvis har han försökt kräva att få vara hos pappa när lillasyster är hos mamma och tvärtom. Det gick vi inte med på, vi behövde vila också. Så farligt var det inte. Vi tyckte han kunde ignorera henne och inte låta sig provoceras. Och jag tycker det är ganska nyttigt för barn att lära sig att ta lite hänsyn också. Det är lätt att använda det som ursäkt om man vet att syskonet har en diagnos. Även syskon utan diagnos kan vara påfrestande ibland.

Samtidigt tycker jag att beror på hur situationen är. Det beror på om någon behöver vara rädd. Då skulle fundera på att hitta en annan lösning. Och boendet måste vara lämpligt. Hur ser det ut, har dottern möjlighet att dra sig tillbaka och slippa honom? I så fall tycker jag det är lite överdrivet att klaga. Pojken är bara 15, han måste ju kunna bo hemma. Hon är 17, vem vet hur länge hon bor kvar hemma. Det hänger också mycket på hur pojkens utbrott ser ut. Brusar han bara upp och skriker lite eller är det mer aggressivt?

Kanske kan ni hitta en kompromiss? Hon kan vara lite mera hos pappa, pojken kan vara mera hos sin mamma eller på korttidsboende nån helg, kontaktfamilj?

Men herregud?!! Stackars ditt mellanbarn..

Jo, jag förstår situationen. Har själv två barn med ADHD och en son emellan som inte har det. Och han har inte haft det lätt heller. Tidvis har han försökt kräva att få vara hos pappa när lillasyster är hos mamma och tvärtom. Det gick vi inte med på, vi behövde vila också. Så farligt var det inte. Vi tyckte han kunde ignorera henne och inte låta sig provoceras. Och jag tycker det är ganska nyttigt för barn att lära sig att ta lite hänsyn också. Det är lätt att använda det som ursäkt om man vet att syskonet har en diagnos. Även syskon utan diagnos kan vara påfrestande ibland.

Samtidigt tycker jag att beror på hur situationen är. Det beror på om någon behöver vara rädd. Då skulle fundera på att hitta en annan lösning. Och boendet måste vara lämpligt. Hur ser det ut, har dottern möjlighet att dra sig tillbaka och slippa honom? I så fall tycker jag det är lite överdrivet att klaga. Pojken är bara 15, han måste ju kunna bo hemma. Hon är 17, vem vet hur länge hon bor kvar hemma. Det hänger också mycket på hur pojkens utbrott ser ut. Brusar han bara upp och skriker lite eller är det mer aggressivt?

Kanske kan ni hitta en kompromiss? Hon kan vara lite mera hos pappa, pojken kan vara mera hos sin mamma eller på korttidsboende nån helg, kontaktfamilj?

Du har väldigt fel där. 1. Föräldrarna lär inte kunna fixa det i nuläget. Han HAR svår ADHD, han fick diagnos sent och utbrott med skrik är något som man absolut inte kan stoppa. Det vore en helt annan sak om man gav sig på dottern. Men om han kastar saker i sitt rum (inte kasta mat i köket om andra är där förstås), om han slår mot en vägg eller en dörr, så är det något som dem flesta tonåringar med ADHD gör. När puberteten väl är över så är det ofta raka motsatsen. Ge det två år, så kommer att han kanske att hänga och inte göra så mycket.

Vaddå ingen står ut? Hon själv säger ju att hon kan leva med det. Och dottern skulle också kunna förstå det, framför allt med perspektivet att det kommer att gå över ganska snart igen.

Om du inte vet att de flesta har tänkt skadetankar i tillräckligt utsatta lägen i livet så är det nog mest du som har problem. Nämligen okunskap.

Vissa skadar sig själva, andra slår utåt. Jag tänkte på att dö själv också men på något vis har jag aldrig lyckats se logiken i att det är jag som ska dö för att andra behandlar mig illa. 

Och tanken ser jag som fri. Det är förmågan att visualisera som gör att jag inte behöver utföra den sortens handlingar. För att man då tänker på konsekvenserna också.