Dotter vill att jag ska skilja mig

Jag och min man har varit gifta i 5 år. Han har en son på 15 år och jag har en dotter på 17 år. Har även en son på 30 år men han bor såklart inte hemma.

Jag och min man har ett lyckligt äktenskap och han och min dotter har en mycket bra relation till varandra. Relationen mellan min dotter och hans son är dock inte lika bra. Hans son har grov ADHD och detta fick han reda på för 3 år sedan. Han tar medicin för detta och träffar en psykolog då och då.

Pojken är speciell på många sätt. Han tenderar att brusa upp väldigt snabbt och det kan resultera i skrik hemma. Han kastar saker omkring sig och lever rövare. Dessa utbrott kommer inte särskilt ofta och det är något som jag kan leva med, men min dotter säger att hon inte kan det. Hon tycker dessutom att han är otrevlig och tar all uppmärksamhet i familjen.

Pojken har dessutom varit inblandad i ett flertal incidenter som har fått koppling till polisen.

Min dotter säger nu att om inte jag och min man skiljer oss så kommer hon att flytta till sin pappa helt och hållet. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill såklart bo med min dotter men ska jag behöva ge upp min man för det? Det känns så hemskt. Det borde finnas något annat sätt att lösa detta på, men jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till.

Notera att det sista jag behöver just nu är elaka kommentarer! Mår väldigt dåligt så det är inte ok att skriva om man ska vara spydig och elak som ett flertal användare här på FL tenderar att vara.

Be din man ta tag i pojkens problem så dottern trivs hemma! Din dotter ska inte behöva flytta för att pojken beter sig dåligt. Det är HAN som har problem, inte hon. I alla fall inte enligt det som framgår här.

Men vems hus/lägenhet/whatever är det från början?

Din dotter är snart vuxen. Om hon nu inte klarar av att bo tsm med din styvson så får hon väl flytta då. Jag förstår om det blir jobbigt för dig, men en 15 åring med grov adhd har det knappast lättare. Om hon inte utvecklat den empatin än är det okej. Om några år har hon förhoppningsvis det och inser hur egoistiskt hon själv betedde sig.

Det sämsta du kan göra i detta läge är iaf att ge efter. Var tydlig med att du älskar henne och att hon är det viktigaste i ditt liv, men att man som vuxen inte kan lämna någon bara för att det blir lite jobbigt eller svårt. Att du och din man förhoppningsvis kommer leva tillsammans resten av livet, medan hon snart kommer skaffa sig ett eget boende och egna relationer och att du kommer stötta henne även om hon väljer någon du inte gillar. För det är så man behandlar sin familj och om hon väljer bort er en period är det okej..

Och det jag skrev borde ju du själv känna är rätt? Vill du lämna din man för att bo med din dotter som kanske väljer att flytta om ett år? Det är ju inte direkt ovanligt att en 17-18åring hittar en kille med eget boende och mer eller mindre flyttar dit..... Och efter gymnasiet är ju chansen ännu större.

Och som sagt, ju mer hon mognar ju större är ju chansen att hon kan acceptera hans beteende och ju äldre han blr att han beter sig bättre. Om fem år kanske de är bästa vänner liksom....

Och till vissa andra: många tonåringar i den åldern vill flytta av tusen olika skäl. Småsyskon, jobbiga föräldrar, tråkiga föräldrar, regler, osv osv osv osv.

Det SÄMSTA en förälder kan göra är att sluta vara förälder. Bor föräldrarna tsm får barnet acceptera läget. Är föräldrarna skilda får barnet acceptera läget eller flytta till den andra föräldern om båda föräldrarna är ok med det. För det är så man gör som förälder. Man lyssnar på gnället men sen bestämmer man. En tonåring bestämmer inte. De som fick det är vidriga vuxna.

Till att börja med så ska i alla lägen barnets bästa tas hänsyn till när det kommer till frågor gällande vårdnad, boende och umgänge. Man tar även hänsyn till barnets vilja med visst beaktande av ålder och mognad, 6 kap. 2a § FB. Umgängesrätten är barnets rättighet och inte föräldrarnas. Föräldrarna har ett gemensamt ansvar för att umgänget med föräldern som barnet inte bor med så långt som möjligt tillgodoses. Du som boförälder kan också med fördel uppmuntra barnet till umgänge med fadern, 6 kap. 15 § FB.

Av förarbeten framgår att det är barnets intresse som i störst utsträckning ska tillgodoses, en förälder har alltså ingen absolut rätt till umgänge med sitt barn och barnet har heller ingen plikt att umgås med en förälder. Beslutet ska enbart grunda sig på vad som är bäst för barnet i fråga - och man beaktar samtliga omständigheter i varje enskilt fall. Man tar idag också mycket större hänsyn till barnets egen vilja i t.ex. domstol, också med beaktande av mognad och ålder, SOU 2005:43.

Med tanke på att det är en mycket komplex fråga så framkommer inget direkt svar ur rättspraxis heller utan bedömningen kan vara mycket olika från fall till fall beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

Sammanfattningsvis, så ska man inte utsätta barnet för vad som inte kan anses vara för dennes bästa och barnet har heller ingen plikt att umgås med en förälder. Förslagsvis kan eventuellt du och pappan komma överens och avtala om detta på egen hand, alternativt söka hjälp av rätten.

- Anna Nordlander

www.lawline.se/answers/barn-vill-inte-umgas-med-fadern

"Separerad sen 6 år. Två barn 14 o 17 år som fram tills mars bott varannan vecka. Då vill den minsta bo hos mig på veckorna o helger hos pappa. Har varit struligt hos pappa i ca 2 år pga nya familjemedlemmar, bråk, tjafs o ett nytillkommet syskon."

Det är många gånger svårt att säga hur rätten i en rättslig process skulle ta ställning i en särskild familjefråga. Det man kan säga är att de tar stor hänsyn till vad barnet själv önskar, framförallt om barnet är större. Inledningsvis vid en process har man samtal med barnet om hur dennes situation ser ut och hur barnet själv ställer sig till konflikten. Uppger barnet att denne inte vill bo hos en av föräldrarna och detta praktiskt fungerar för föräldrarna, lyssna normalt rätten på barnets vilja och beslutar därefter.

Det är av största vikt att föräldrar samarbetar när det gäller allt som rör barnet. Det finns stora möjligheter att nå samarbete genom tidigare instanser än att vända sig till rätten. Kommunen erbjuder samarbetssamtal för föräldrar att komma överens om barns ekonomi, boende och liknande frågor. Där får man veta vilka rättigheter barnet och föräldrarna har. Detta kostar inte något och brukar många gånger bli bra. Det är viktigt att veta att en förälder idag inte har så stor rätt till sina barn, utan det är barnet som ska ha rätt till sin förälder. Detta innebär att om en 14-åring bestämt uppger att denne vill bo hos en av sina föräldrar och den föräldern säger att det fungerar, tas sällan hänsyn till den andre förälderns önskemål. Myndigheter anser att en 14-åring har rätt att få bestämma det själv om möjligheten kan ges.

När ett barn får fatta ett sådant beslut kan det många gånger väcka en stor besvikelse hos den föräldern som känner sig bortvald. Det är därför av största vikt att barnets boendeförälder uppmuntrar till kontakten med umgängesföräldern. Den hjälpen kan man också få genom kommunens samarbetsenhet.

Min rekommendation är därmed att ni vänder er till kommunen och ser vilken hjälp de kan erbjuda er. Domstolen hjälper er med ett beslut i frågan men inte med ert samarbete.

-Jennie Nilsson

www.lawline.se/answers/kan-ett-barn-tvingas-till-att-bo-hos-sin-foralder