• Anonym (Ledsen)

    Dotter vill att jag ska skilja mig

    Jag och min man har varit gifta i 5 år. Han har en son på 15 år och jag har en dotter på 17 år. Har även en son på 30 år men han bor såklart inte hemma.

    Jag och min man har ett lyckligt äktenskap och han och min dotter har en mycket bra relation till varandra. Relationen mellan min dotter och hans son är dock inte lika bra. Hans son har grov ADHD och detta fick han reda på för 3 år sedan. Han tar medicin för detta och träffar en psykolog då och då.

    Pojken är speciell på många sätt. Han tenderar att brusa upp väldigt snabbt och det kan resultera i skrik hemma. Han kastar saker omkring sig och lever rövare. Dessa utbrott kommer inte särskilt ofta och det är något som jag kan leva med, men min dotter säger att hon inte kan det. Hon tycker dessutom att han är otrevlig och tar all uppmärksamhet i familjen.

    Pojken har dessutom varit inblandad i ett flertal incidenter som har fått koppling till polisen.

    Min dotter säger nu att om inte jag och min man skiljer oss så kommer hon att flytta till sin pappa helt och hållet. 

    Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill såklart bo med min dotter men ska jag behöva ge upp min man för det? Det känns så hemskt. Det borde finnas något annat sätt att lösa detta på, men jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till.

    Notera att det sista jag behöver just nu är elaka kommentarer! Mår väldigt dåligt så det är inte ok att skriva om man ska vara spydig och elak som ett flertal användare här på FL tenderar att vara.

  • Svar på tråden Dotter vill att jag ska skilja mig
  • AndreaBD
    KlunsSmurfen skrev 2017-08-04 15:23:31 följande:
    Så farligt var det inte, man får lära sig att kompromissa. Det kommer att bli bättre ganska snart. om man överger pojken, så kommer man att ångra det. Och det kommer nog att påverka er relation negativt också

    Det är bara att härda ut i några år dess har pojken lugnat ned sig  - eller hamnat på behandlingshem, då är problemet löst. Att skilja sig? men relationen/familjen är förstört. Vad vinner man på det?
    Framför allt om andra då drabbas ganska mycket. Man skulle inte må bra av det senare, när man mognat lite. Det finns andra lösningar.
    Men hallå! Det fattar du väl också att det finns situationer då man skiljer sig och andra där man inte gör det. Och framför allt gör man det inte om man är lycklig och trivs med sin man, så som TS. Jag försökte också länge för barnens skull. Och jag stannade kvar ett tag också när jag visste helt säkert att det inte var någon idé. Bara för att jag inte litade på min ex om han skulle ta hand om barnen själv.
  • AndreaBD
    Påven Johanna II skrev 2017-08-04 13:46:44 följande:
    Hur läser du själv? Pojkens mamma bor i ett annat land.

    Dottern säger sig vara villig att bo hos sin pappa. Det är kompromiss nog.

    Du däremot har fixerat dig vid din egen lösning och din syn på att flickans andra förslag/krav/önskan (säkert dessutom sprunget ur en stor frustration) skulle vara konstig på något sätt. Som källa till att du tycker så använder du egna erfarenheter och något påstående om att du "jobbar med ungdomar".

    Så din ex-make var inte psykiskt sjuk när du gifte dig med honom, han knäcktes av problemen med framför allt sonen. Ändå, trots att du själv oombedd berättar om bland annat det begriper du inte att sådant kan hända andra också. Ts dotter skulle kunna må - och mår förmodligen redan - väldigt dåligt av att behöva bo tillsammans med någon som får utbrott och som dessutom begår handlingar som gör att han kommer i kontakt med polismyndigheten. 

    Men det är bara din lösning som ska gälla för "inga ungdomar mår bra av att få som de vill". 

    Jag kan inte förstå din insats i den här tråden som annat än att du delar en del av de svårigheter som två av dina tre barn har. 
    Okej, jag missade att hon bor utomlands. "Påstående" - tror du jag hittar på eller? Jag jobbar som lärare med ungdomar som har maximalt med problem, dvs. såna som inte kan gå i liten grupp heller. Oftast är de hemmasittare och de flesta har ADHD och/eller Asperger.

    JAG begriper inte? Du begriper inte att det är två situationer som inte kan vara mer olika. Min ex-man knäcktes av ORO om sonen, för att han var så himla orolig att allt skulle gå åt skogen för honom. Plus några dussin andra saker han oroade sig för - vad grannar och släktingar kommer att säga, m.m. Det är som om någon skulle fråga mig om jag inte blir lika stressad av mina elever som jag var då när mina barn var små. Nej, det är också en annan situation, jag har ju inte föräldrar-ansvar för dem. Vilket inte betyder att jag inte oroar mig för dem ibland ändå. Men inte lika mycket som för mina egna barn.

    Visst, man kan  absolut bli knäckt av syskon - oavsett om det är biologiska syskon eller ej. Jag känner själv till några såna exempel. Jag vill inte ens gå in i detaljer. Men poängen är att jag går efter vad TS skriver. Hon tycker att situationen inte är så farlig. Jag har ingen aning om hennes bedömning är realistisk.

    Visst, om dottern VILL bo hos pappa. Det är det jag betvivlar. Kanske handlar det om att hon vill bo kvar hos mamma, men bli av med både styvpappa och styvbror. Annars förstår jag inte varför hon inte redan är där? Hon hade ju kunnat stanna kvar hos pappa och kunnat vägra att gå till mamma. Pappa hade väl inte haft hjärtat att skicka tillbaka henne? Så varför AGERAR hon inte? Jag tror hon bara ha sin mamma till sig själv.


  • Queennr1

    Hon är definitivt gammal nog att bestämma att situationen hemma är för betungande och att hon flyttar till pappa istället. Däremot finns det ingen anledning att bryta upp ett fungerande äktenskap för att hon inte trivs. Man får respektera hennes upplevelse, men hon ska trots allt flytta hemmifrån snart ändå.

  • Queennr1
    Anonym (Ledsen) skrev 2017-07-31 20:26:05 följande:

    Har aldrig sagt att min dotter inte är viktigare än min man. Antyd inte det, tack.

    Jag blir bara sårad av att hon tvingar mig välja.


    Det är hon som väljer. Lägg tillbaks det på henne.
  • AndreaBD

    TS skriver också att dottern klagar på att styvbrorsan får all uppmärksamhet. Och jag tror att det är DET som är poängen. Hon vill ha uppmärksamhet, och det får hon inte om hon bara flyttar till pappa.

    Jag förstår henne på ena sidan - min ex-man klarade inte denna delen heller. Ett barn med svår ADHD - då händer något hela tiden. Och då menar jag inte att det behöver vara något allvarligt, att pojken gör något dumt. Utan, det är bara att dessa barn är så intensiva, allt kretsar bara runt det barnet. Föräldrar - tycker jag - bör klara den delen. Syskon - där är det lite svårare. Men det är många som har det så. Mina barn har klarat det ganska bra ändå, men vi har också varit noga med att ge dem tid utan sin storebror. Som sagt, då har det inte alltid gått att ha alla tre enskilt, men det viktigaste var att ha de två yngre utan den stora "uppmärksamhetstjuven".

    Tja, jag kan aldrig vara säker heller att det är så. Men att barn med ADHD drar åt sig sååå mycket uppmärksamhet - det är så.

  • AndreaBD
    KlunsSmurfen skrev 2017-08-04 15:10:53 följande:
    "Varför måste hon bo helt hos pappa?"
    Hon vill byta boende förälder, varför måste hon bo helt hos mamma?

    "Samtidigt tycker jag att det kan vara utvecklande för en 17-åring att sätta sig in i vad ADHD innebär"
    Hon har känt honom i fem år, det har gått tre år sen han fick diagnos.

    "Dottern kanske kommer att ge sin mamma dålig samvete i flera årtionden för det?"
    Ska dottern bo kvar hemma för att mamma kan få dåligt samvete?
    Hon är tillräckligt gammal för att ha eget boende
    Det är inte bäst för barn att få 100 % som de vill. Framför allt om andra då drabbas ganska mycket. Hon skulle inte må bra av det senare, när hon mognat lite. Det finns andra lösningar.
    Inte må bra av vad?
    Förklara hur hon skulle må sämre av att flytta till pappa.

    kompromissa...du har fastnat för det.
    Dottern ska kompromissa.
    Dottern ska tänka på mamma och inte ge henne dåligt samvete.
    Dottern ska föreslå en lösning som inte drabbar mamma så hårt.
    Dottern ska tänka på grabben och sätta sig in i hur det är att ha ADHD och det går snart över.

    "Om ETT år är dottern ändå vuxen"
    Det blir 6 år med ett bonussyskon hon inte kommer överens med, för att det ska stämma överens med din teori att man barn ALLTID ska kompromissa så att det passar föräldrarna.Mamma vill inte kompromissa, hon är trött och vill vila.

    "Och jag tycker det är ganska nyttigt för barn att lära sig att ta lite hänsyn också"
    Är du ensam barn?
    Du har inga barn, eller? Det är inte illa menat, men det du beskriver verkar inte så realistisk.

    "Ska dottern bo kvar hemma för att mamma kan få dåligt samvete?"

    NEJ - tvärtom! Tjejen känner att hon inte får tillräckligt med uppmärksamhet av sin mamma i nuläge, så hon vill att mamma ska få dåligt samvete och välja henne och lämnar sin man. Om mamman inte gör det, kommer tjejen att bo hos pappa och berätta för alla, och för mamman själv också, att mamma har svikit henne. Det är bara min teori, men jag tror det är så.

    Jag tor att hon egentligen inte vill bo hos pappa. Hon vill bo hos mamma, men utan dem andra två.

    Det där med kompromisserna är kanske "yrkesskada". Vi gör faktiskt så med ungarna i skolan också. Det händer ytterst sällan att det är en som har helt rätt och den andra har helt fel när två ungar bråkat i skolan, utan man försöker komma fram till att nog båda har haft del i det och båda kanske kan komma över det också. Här är det förstås inte bara dottern som ska kompromissa - eller samarbeta - utan ALLA. Hela familjen. Mamman bör ägna sin dotter kvalitetstid.

    Att tjejen har känt honom i fem år och vet om att han har ADHD i tre år, betyder ju inte att hon vet något överhuvudtaget om ADHD. 6 år med ett syskon som hon inte kommer överens med? Så du tror att hon har haft dessa problem med styvbror i fem år? Tveksamt att hon skulle reagera först efter 5 år. Då var han en 10-åring, nu är han 15 - STOR skillnad. Puberteten är väldigt häftigt hos många med ADHD. Hon kanske inte hade problem med honom före hans pubertet?

     Nej, jag är inte ensambarn. Jag är äldst med en handikappad yngre syster. Det hade du nästan kunnat gissa!  Hur  i.... kommer du på ensambarn??

  • Anonym (asdf)
    AndreaBD skrev 2017-08-04 19:58:34 följande:

    Du har inga barn, eller? Det är inte illa menat, men det du beskriver verkar inte så realistisk.

    "Ska dottern bo kvar hemma för att mamma kan få dåligt samvete?"

    NEJ - tvärtom! Tjejen känner att hon inte får tillräckligt med uppmärksamhet av sin mamma i nuläge, så hon vill att mamma ska få dåligt samvete och välja henne och lämnar sin man. Om mamman inte gör det, kommer tjejen att bo hos pappa och berätta för alla, och för mamman själv också, att mamma har svikit henne. Det är bara min teori, men jag tror det är så.

    Jag tor att hon egentligen inte vill bo hos pappa. Hon vill bo hos mamma, men utan dem andra två.

    Det där med kompromisserna är kanske "yrkesskada". Vi gör faktiskt så med ungarna i skolan också. Det händer ytterst sällan att det är en som har helt rätt och den andra har helt fel när två ungar bråkat i skolan, utan man försöker komma fram till att nog båda har haft del i det och båda kanske kan komma över det också. Här är det förstås inte bara dottern som ska kompromissa - eller samarbeta - utan ALLA. Hela familjen. Mamman bör ägna sin dotter kvalitetstid.

    Att tjejen har känt honom i fem år och vet om att han har ADHD i tre år, betyder ju inte att hon vet något överhuvudtaget om ADHD. 6 år med ett syskon som hon inte kommer överens med? Så du tror att hon har haft dessa problem med styvbror i fem år? Tveksamt att hon skulle reagera först efter 5 år. Då var han en 10-åring, nu är han 15 - STOR skillnad. Puberteten är väldigt häftigt hos många med ADHD. Hon kanske inte hade problem med honom före hans pubertet?

     Nej, jag är inte ensambarn. Jag är äldst med en handikappad yngre syster. Det hade du nästan kunnat gissa!  Hur  i.... kommer du på ensambarn??


    Jag tror också litegrann också att dottern egentligen inte vill flytta till pappan. Av den anledningen blir ju en flytt dit faktiskt en kompromiss.
  • KlunsSmurfen
    AndreaBD skrev 2017-08-04 19:11:42 följande:
    Men hallå! Det fattar du väl också att det finns situationer då man skiljer sig och andra där man inte gör det. Och framför allt gör man det inte om man är lycklig och trivs med sin man, så som TS. Jag försökte också länge för barnens skull. Och jag stannade kvar ett tag också när jag visste helt säkert att det inte var någon idé. Bara för att jag inte litade på min ex om han skulle ta hand om barnen själv.
    Det var en pik. Jag vet inte vad ditt ex gått igenom och du vet inte hur dottern känner sig. Det kan vara tillräckligt jobbigt att stå ut med sig själv när man är tonåring, det kan vara skönt men lugn och ro.
    Jag kan inte komma på någon anledning till varför relationen mellan TS och dottern skulle bli sämre om hon flyttade till pappa.


  • Anonym (så tråkigt)

    Usch, så tråkig situation.
    Klart du inte vill skiljas och samtidigt inte vill att din dotter flyttar.
    Vilket du än väljer så är det "fel".
    Men du har ju samtidigt ett ansvar för ditt eget liv också. 
    Du kan ju ge dottern alternativet att flytta till pappan men också ge henne en chans att ändra sig. Det kanske inte alls är bättre hos pappa i slutändan, men kanske skulle ge dottern ett "break" under en period. 
    Hon har kanske bara upp till något år kvar att bo "hemma" tills gymnasiet slutar och hon flyttar hemifrån i all fall.
    PS, det är inte så att bonuskillen har svårt med gränser, att din dotter känner sig "påpassad" eller känner olust i närheten av honom. Med tanke på att det är två tonåringar...

  • KlunsSmurfen
    AndreaBD skrev 2017-08-04 19:58:34 följande:
    Du har inga barn, eller? Det är inte illa menat, men det du beskriver verkar inte så realistisk.

    "Ska dottern bo kvar hemma för att mamma kan få dåligt samvete?"

    NEJ - tvärtom! Tjejen känner att hon inte får tillräckligt med uppmärksamhet av sin mamma i nuläge, så hon vill att mamma ska få dåligt samvete och välja henne och lämnar sin man. Om mamman inte gör det, kommer tjejen att bo hos pappa och berätta för alla, och för mamman själv också, att mamma har svikit henne. Det är bara min teori, men jag tror det är så.

    Jag tor att hon egentligen inte vill bo hos pappa. Hon vill bo hos mamma, men utan dem andra två.

    Det där med kompromisserna är kanske "yrkesskada". Vi gör faktiskt så med ungarna i skolan också. Det händer ytterst sällan att det är en som har helt rätt och den andra har helt fel när två ungar bråkat i skolan, utan man försöker komma fram till att nog båda har haft del i det och båda kanske kan komma över det också. Här är det förstås inte bara dottern som ska kompromissa - eller samarbeta - utan ALLA. Hela familjen. Mamman bör ägna sin dotter kvalitetstid.

    Att tjejen har känt honom i fem år och vet om att han har ADHD i tre år, betyder ju inte att hon vet något överhuvudtaget om ADHD. 6 år med ett syskon som hon inte kommer överens med? Så du tror att hon har haft dessa problem med styvbror i fem år? Tveksamt att hon skulle reagera först efter 5 år. Då var han en 10-åring, nu är han 15 - STOR skillnad. Puberteten är väldigt häftigt hos många med ADHD. Hon kanske inte hade problem med honom före hans pubertet?

     Nej, jag är inte ensambarn. Jag är äldst med en handikappad yngre syster. Det hade du nästan kunnat gissa!  Hur  i.... kommer du på ensambarn??
    Vad är inte realistiskt?

    "och berätta för alla"
    Det kan hon göra när hon bor hos mamma också.

    "Jag tor att hon egentligen inte vill bo hos pappa. Hon vill bo hos mamma, men utan dem andra två"
    Ja utan styvpappa och styvbror hade hon antagligen bott kvar hos mamma.

    "Det där med kompromisserna är kanske "yrkesskada"
    Det verkar lite som så, många barn har svårt att kompromissa med sin styvfamilj och hon har ett alternativ där hon inte behöver det. Tror det kan vara väldigt lockande. Man kan inte riktigt jämföra det med en "riktig" familj där man inte har något val.

    "Tjejen känner att hon inte får tillräckligt med uppmärksamhet av sin mamma i nuläge"
    TS kanske är dålig på att ge uppmärksamhet och tror att det beror på styvbror.

    "Det händer ytterst sällan att det är en som har helt rätt och den andra har helt fel när två ungar bråkat i skolan, utan man försöker komma fram till att nog båda har haft del i det och båda kanske kan komma över det också"
    Det händer ofta att ungar bråkar och jävlas helt oprovocerat.

    "Att tjejen har känt honom i fem år och vet om att han har ADHD i tre år, betyder ju inte att hon vet något överhuvudtaget om ADHD"
    Det betyder inte heller att hon måste bo kvar och lära sig.

    "Puberteten är väldigt häftigt hos många med ADHD. Hon kanske inte hade problem med honom före hans pubertet?"
    Barn som inte fått rätt stöd kan vara väldigt jobbiga före puberteten när de har ADD.

    "Så du tror att hon har haft dessa problem med styvbror i fem år? Tveksamt att hon skulle reagera först efter 5 år."
    Det byggs på.

    "Hur  i.... kommer du på ensambarn??"
    Syskon kan vara skitjobbiga även om de inte har en diagnos, bara det brukar kunna kännas som en anledning att flytta.
  • KlunsSmurfen
    Anonym (så tråkigt) skrev 2017-08-05 15:30:16 följande:

    Usch, så tråkig situation.
    Klart du inte vill skiljas och samtidigt inte vill att din dotter flyttar.
    Vilket du än väljer så är det "fel".
    Men du har ju samtidigt ett ansvar för ditt eget liv också. 
    Du kan ju ge dottern alternativet att flytta till pappan men också ge henne en chans att ändra sig. Det kanske inte alls är bättre hos pappa i slutändan, men kanske skulle ge dottern ett "break" under en period. 
    Hon har kanske bara upp till något år kvar att bo "hemma" tills gymnasiet slutar och hon flyttar hemifrån i all fall.
    PS, det är inte så att bonuskillen har svårt med gränser, att din dotter känner sig "påpassad" eller känner olust i närheten av honom. Med tanke på att det är två tonåringar...


    "Vilket du än väljer så är det "fel"
    Det verkar inte finnas någon anledning för TS att skilja sig, dottern är snart 18 och ska ändå snart flytta, blir det fel öht?
  • Anonym (så tråkigt)

    Det jag menade är känslan av att "offra" sin dotter, "jag struntar i dig", vill bara ha min man och då får du flytta då.... grovt förklarat...
    Vilket man än väljer så känner man att det blev lite "fel", man önskar ju att alla kunde komma sams och att det fungerade, nu måste TS "välja".. antingen så flyttar dottern eller så måste hon välja bort sin man, i vilket fall som helst blir en av relationerna lidande, även om jag tror att lindrigaste är att dottern flyttar till pappan så som jag skrev.

  • Anonym (Blåluvan)
    Anonym (så tråkigt) skrev 2017-08-05 17:51:35 följande:

    Det jag menade är känslan av att "offra" sin dotter, "jag struntar i dig", vill bara ha min man och då får du flytta då.... grovt förklarat...
    Vilket man än väljer så känner man att det blev lite "fel", man önskar ju att alla kunde komma sams och att det fungerade, nu måste TS "välja".. antingen så flyttar dottern eller så måste hon välja bort sin man, i vilket fall som helst blir en av relationerna lidande, även om jag tror att lindrigaste är att dottern flyttar till pappan så som jag skrev.


    Jag har en vän som ställdes inför detta. Barnen var helsyskon men lillebror var så jobbig (han slog både sin syster och sin mor, stora bråk och saker sönder i hemmet varje vecka) att den äldre dottern hellre ville flytta till pappa (som också hade vissa problem men inte just av den sorten). 

    Hon frågade mig vad hon skulle göra och jag rådde henne faktiskt att betona att hon älskar sin dotter över allt annat men respekterar att dottern kan få det lugnare och klara skolan bättre om hon bor hos pappan. Och så lovade mamman att själv göra allt för att få sonen tillbaka på banan.

    Ett år senare var situationen helt annorlunda, pojken hade fått hjälp med sin ilska, bytt skola, hade vänner istället för mobbad etc. och då kunde dottern tänka sig att bo med dem igen.

    Ibland finns det inget superbra alternativ, bara "det minst onda". Att tvinga barn att bo kvar i en miljö där de blir slagna och aldrig känner sig trygga/fokuserade är knappast gott föräldraskap och jag är övertygad om att det valet hade skadat hela familjens relationer mer.
Svar på tråden Dotter vill att jag ska skilja mig