Dotter vill att jag ska skilja mig

Och för att vara helt tydlig: Jag bara slängde ur mig den där anledningen till att vi inte delade på barnen. Det fanns ungefär ett dussin till fler anledningar, och det var av flera anledningar rentav omöjligt att genomföra. Bl. a. hade pappan inte klarat av det, han var helt slutkörd. Och jag hade äldste pojken på heltid, och han var nästan ett heltidsjobb. Men det finns fler anledningar.

Jo, jag förstår situationen. Har själv två barn med ADHD och en son emellan som inte har det. Och han har inte haft det lätt heller. Tidvis har han försökt kräva att få vara hos pappa när lillasyster är hos mamma och tvärtom. Det gick vi inte med på, vi behövde vila också. Så farligt var det inte. Vi tyckte han kunde ignorera henne och inte låta sig provoceras. Och jag tycker det är ganska nyttigt för barn att lära sig att ta lite hänsyn också. Det är lätt att använda det som ursäkt om man vet att syskonet har en diagnos. Även syskon utan diagnos kan vara påfrestande ibland.

Samtidigt tycker jag att beror på hur situationen är. Det beror på om någon behöver vara rädd. Då skulle fundera på att hitta en annan lösning. Och boendet måste vara lämpligt. Hur ser det ut, har dottern möjlighet att dra sig tillbaka och slippa honom? I så fall tycker jag det är lite överdrivet att klaga. Pojken är bara 15, han måste ju kunna bo hemma. Hon är 17, vem vet hur länge hon bor kvar hemma. Det hänger också mycket på hur pojkens utbrott ser ut. Brusar han bara upp och skriker lite eller är det mer aggressivt?

Kanske kan ni hitta en kompromiss? Hon kan vara lite mera hos pappa, pojken kan vara mera hos sin mamma eller på korttidsboende nån helg, kontaktfamilj?

Du, det är inte länge sedan jag har själv haft tonåringar, varav två väldigt omogna pga ADHD. Varav minst en med nedsatt empati. Men de hade ALDRIG agerat så i 17-års-åldern. Så beter sig en 12-, högst 13-åring (jag jobbar också med ungdomar).

Och som sagt: Det är inte ovanligt för en 15-åring, även utan ADHD, att få utbrott och kasta saker. Inte på andra förstås, men i sitt eget rum, visst. Så länge han inte är utagerande mot henne behöver hon ju inte vara rädd för honom.

Det finns extremfall då någon beter sig så tokigt att man vill skydda sina barn för det. Jag har själv haft en styvdotter (vuxen) i huset och har sedan bestämt att hon inte kan bo med oss. Hade min valt att också gå, så hade han fått göra det. Men han insåg också att det inte gick. Där var det också utbrott då och då, men det var så mycket mer! Hon försökte ändra på allt, bestämma allt. Min vuxne son skulle inte få gå nedför trappan på natten och vi fick inte prata i normalton i köket under frukosten (för att hon sov). Det är en helt annan sak om en person beter sig riktigt knäppt. Det gör nog inte den här killen.

Men dina barn är väl syskon och inte styvsyskon?

Har du själv något NPF? du verkar väldigt oyanserad i ditt sätt att se på detta.

Hon har antagligen en känslomässig investering i detta iom hennes egna barn och vill därför försvara sitt beslut till varje pris, trots att flera ifrågasätter henne.