Dotter vill att jag ska skilja mig

Och den anledningen kan ju vara så simpel som att hon trivts bäst med mamman innan det blev såhär..

Pappan är förmodligen en bra pappa och kan ha henne. Annars hade nog ts skrivit annat.

Men TS vill väl självklart sitt barns bästa! Men du vet väl inte vart pappan bor? Han kanske bor såpass långt bort att dottern måste byta skola och massa annat. TS frågar om råd att lösa så detta blir bra för dottern, jag ger tips om hur de kan hjälpa familjen. Varför är du så emot att dottern bor kvar?

Jag förstår henne. hon vill inte leva med en våldsam 17 årig pojke. Och det ska hon inte behöva göra heller. Du anser att din man är viktigare än hennes mående så låt henne flytta och må bra och slippa vara rädd

Ja, såklart att hon vill sitt barns bästa, men det bästa kanske ÄR att låta dottern flytta till pappan? Eller låta och låta, det är inte som att ts kan bestämma det ändå. Dottern är 17 år, hon kan göra i princip hur hon vill.

Nej, jag vet inte vart pappan bor och inte du heller. Jag säger bara att du får det att låta så hemskt att hon ska flytta till sin egen pappa.

Du tycker att hon ska läsa på om pojkens diagnos och få mer förståelse för den? Well, det kommer inte hjälpa. Ingen står i längden ut med en person som denna pojke. HAN har problem och det är upp till HONOM och hans föräldrar att fixa det. Det är inte upp till ts 17 åriga dotter.

Jo, jag förstår situationen. Har själv två barn med ADHD och en son emellan som inte har det. Och han har inte haft det lätt heller. Tidvis har han försökt kräva att få vara hos pappa när lillasyster är hos mamma och tvärtom. Det gick vi inte med på, vi behövde vila också. Så farligt var det inte. Vi tyckte han kunde ignorera henne och inte låta sig provoceras. Och jag tycker det är ganska nyttigt för barn att lära sig att ta lite hänsyn också. Det är lätt att använda det som ursäkt om man vet att syskonet har en diagnos. Även syskon utan diagnos kan vara påfrestande ibland.

Samtidigt tycker jag att beror på hur situationen är. Det beror på om någon behöver vara rädd. Då skulle fundera på att hitta en annan lösning. Och boendet måste vara lämpligt. Hur ser det ut, har dottern möjlighet att dra sig tillbaka och slippa honom? I så fall tycker jag det är lite överdrivet att klaga. Pojken är bara 15, han måste ju kunna bo hemma. Hon är 17, vem vet hur länge hon bor kvar hemma. Det hänger också mycket på hur pojkens utbrott ser ut. Brusar han bara upp och skriker lite eller är det mer aggressivt?

Kanske kan ni hitta en kompromiss? Hon kan vara lite mera hos pappa, pojken kan vara mera hos sin mamma eller på korttidsboende nån helg, kontaktfamilj?

Du behöver inte ge upp din man, men varför ska ni prompt bo ihop?? Känns inte okej att tvinga någon (oavsett ålder naturligtvis).

Hoppas han står på sig och verkligen flyttar till pappan.

Din dotter är 17 år - alltså inget litet barn längre. För det första ska hon inte diktera vad du gör av ditt liv, för det andra är hon snart flyttfärdig från hemmet ändå. Låt henne flytta till sin pappa om hon vill det. Du har ingen företrädesrätt till henne nu när hon är så pass gammal. Du kan ju hålla mycket god kontakt med henne  i alla fall och träffa överenskommelse om att hon bor hos dig vissa helger etc

Varför har ni inte satt upp tydliga regler och rutiner för bägge barnen? Du skriver att han fick reda på diagnosen för tre årsen! Varför har ni inte hittat en gemensam väg att gå under dessa år?

Att din dotter inte står ut med dessa utbrott förstår jag, men hur är det inte för pojken? Det är betydligt värre för honom!

Gå till bup alla, för att ni alla ska kunna leva tillsammans krävs det att ni alla är delaktiga. För att få en förståelse till varför pojken får utbrotten till att få honom att kunna hantera sina utbrott bättre och faktiskt klara av sin vardag så bra som möjligt.

Jag tycker din dotter är väldigt hård mot dig. Hon vill alltså att du skiljer dig från den man du älskar och hotar dig med att annars flyttar hon till pappa. Är det verkligen bara din mans son hon stör sig på. Tycker hon om din man annars? Jag tycker nog som flera andra att hon snart är så gammal att hon flyttar hemmifrån och att det borde finnas andra lösningar.
Självklart älskar du din dotter men att hon tvingar dig att välja. Skulle hon avstå från en pojkvän för att du skulle vara lycklig.
Försök boka en tid hos någon där ni kan prata ut, annars faller kanske många hårda ord i onödan

Jag tycker inte att hon är omogen. Hon mår dåligt över en familjemedlem, och det kan vem som helst göra.
Hon har sagt som hon tänker och känner, och ofta brukar vi ju fostra barn till att vara ärliga och sätta ord på sina känslor?
Och nu har hon blivit mer och mer på det klara med att hon inte längre klarar av att bo tillsammans med en person, och hon är därför beredd att flytta så länge som den personen är kvar i hushållet.

Fair enough